Den stora nyheten förra veckan var dekretet om påve Johannes Paulus II. Han kommer att saligförklaras den 1 maj i år. Beskedet väckte en mäng olika reaktioner. Från ”traditionalistisk” håll suckades det djupt och man påminde om Asissimötet, urspårad liturgi och yvig katekesundervisning. Från liberalt håll suckades det också över beslutet, som ansågs vara ett trick för att befästa den auktoritära och mansdominerade kyrkan. Här lyfte man nu fram Johannes Paulus II oförmåga att ta itu med de sk pedofilskandalerna i USA och affären Maciel. Och besvikelsen över att han som påve fasthöll vid kyrkans morallära istället för att anpassa den till moderna människors livsstil – enkannerligen menar man då "ja" till preventivmedel, skilsmässa, homosexuell livsstil och demokratiska beslutsvägar.

I båda dessa uppfattningar spårar man ett djupt missförstånd av vad en saligförklaring egentligen är. Man utgår från att det handlar om ett sorts betyg på en person i alla aspekter, i detta fall skulle det så att säga vara resultatet av en bedömning av hur påveämbetet uppburits. Men i dekretet repeteras det som alla borde veta: En upphöjelse av en person till altaret innebär att man i hans eller hennes liv sett något speciellt som bidrar till kyrkans inre liv, man bör kunna identifiera ett nära förhållande mellan personen och Kristus, ja, man bör kunna skönja  Kristi närvaro i personens liv. Dessutom krävs det ”heroiska dygder” och att man kan konstatera svar på förböner.

Hur personen sedan agerat i olika frågor, skött sitt arbete eller haft för smak…det är perifert. Många lever i föreställningen att ett helgon varit en perfekt människa. Men det vet vi ju alla att de största helgonen haft stora brister, som de också varit oblyga att redovisa. Man behöver bara tänka på helige Augustinus bekännelser, Teresa av Ávilas ångestfulla bikter som hon själv beskrivit, och vår egen Birgitta, som knappast framställer sig som exemplarisk. När påven Urban II fick höra talas om Erikskulten i Sverige ställde han sig tvekande till att man vördade en tämligen rå slagskämpe som dessutom eventuellt tillskansat sig tronen illegitimt. (Det var först med Alexander III som påvens godkännande krävdes för en kanonisering.) Men som smord konung,  vilkens död utan tvekan bar martyriets kännetecken, så är hans vandel i livet ganska ointressant. Detsamma gäller många andra vittnen av vår tro.

Låt oss heller inte glömma att den enda individ som av Herren själv blivit lovad den heliga gemenskapen med Gud i himmelriket var - en dömd rånmördare.

Vi ska inte blunda för att det kan finnas andra motiv bakom en saligförklaringskampanj än omtanken om kyrkans troende. Det är välkänt att en process kräver både inflytande och pengar. Inför Heliga Birgittas process gjordes åtskilliga penninginsamlingar, inte minst för att bekosta alla skrivare för kopiering av hennes ”vita”, levnadshistorien. Och – som bekant – när inflytande och pengar kommer in i bilden så kan även mindre ädla motiv infinna sig.

Många av dem som mött Johannes Paulus II kan vittna om en bönens och trons man. Inte ens  personer i hans närhet, som haft kritiska åsikter om hans kyrkopolitiska profil, ifrågasätter hans uppriktighet i förhållandet till den heliga tron. (Vid hans besök i Stockholm bodde han i ett enkelt gästrum i Birgittaklostret, och det sägs att när systrarna kom till kapellet tidigt på morgonen för att be så var han redan där sedan länge.)

Men Johannes Paulus II hade också många fiender, både inom och utanför kyrkan. Det fanns högt uppburna teologer som bokstavligt önskade livet ur honom. Han hånades inte så sällan i media, även i katolska kretsar behandlades han svalt. Få av hans texter översattes till svenska, vi saknar ännu översättning av några av de mest centrala encyklikorna till exempel. Och när han - som förste påve någonsin -  kom till Sverige så mottogs han av en skrattande utrikesminister i sommarkavaj.

Men ofta ändrade man uppfattning efter den personliga kontakten. Han hade en förmåga att få vem som helst att känna sig personligt berörd, det verkade som hans intresse för den enskilda människan var omättlligt. Han var fullständigt oslagbar på att komma ihåg personer vid namn och han lade detaljer på minnet, som gjorde att tiotusentals personer kände sig vän med påven.

Man behöver inte älska alla påvar, ens om de är saligförklarade. Men man är som katolik förpliktad att acceptera och respektera en helgonförklaring. Ofta  är det samma personer som kritiserar ofelbarhetsdogmen, som om den handlade om att påven förklarar sig vara ofelbar i allt, som också kräver av påven att han verkligen ska vara ”ofelbar” och fullständigt fläckfri. Men skulle en påve gå in för att vara populär i alla läger och aldrig göra fel, skulle det nog fattas få goda beslut. En påve måste göra sitt bästa, men överlämna mycket, ja, det mesta,  åt nåden, därom vittnar många, inte minst Benedikt  XVI. Han måste våga kasta sig ut på hundra famnars djup ibland.

Detta gjorde Johannes Paulus II och det gör sannerligen Benedikt XVI.

20110118

Alla ledare