President Daniel Ortega i Nicaragua tog häromveckan emot en delegation bestående av nordiska Europaparlamentariker. Han fick då tillfälle att uttrycka sin besvikelse att särskilt Sverige dragit in allt bistånd, detta efter tydliga varningar om att så kunde ske om inte arbetet för "fred, sexuella och reproduktiva rättigheter och jämställdhet" bedrivs såsom Sveriges (sic) regering önskar att detta arbete skall bedrivas. Ambassadör Eva Zetterberg förnekar absolut inte att en sådan påverkan skett, tvärtom: "– Det hade gett större tyngd åt våra synpunkter om de hade framförts av Sveriges biståndsminister," säger hon i tidskriften Ottar, och menar alltså att det Nicaraguanska folket har både sin egen och vår regering att skylla för de uteblivna miljonbeloppen, vår alltså för att den inte framförde hotet tillräckligt tydligt...

Låt oss vända på steken. Vi föreställer oss att USA:s statsledning är bekymrad över de lagar som nu skall genomföras i Sverige, vilka medför en upplösning av äktenskapsbegreppet. Äktenskapet konstitueras inte längre av man och kvinna, i princip kan även definitionen av kön ifrågasättas. I vårt tankeexperiment låter ambassadör Woods framföra till Carl Bildt, med önskvärd tydlighet, att om dessa lagändringar går igenom i riksdagen, då ryker ett antal handelsavtal i miljardklassen (USA handlar för 100 miljarder kr från Sverige per år).

Vi anar ju bara vad detta skulle ställa till med om det kom ut.

Men just så beter sig de svenska regeringarna, från vänster till höger. I vår riksdags talarlistor kan man räkna timmar av utläggningar om andra länders lagstiftning och betygsättning av deras uppförande på världsscenen. Då gäller det i första hand nationer som är små, fattiga svaga och utsatta. Det är dessa folk som den svenska modellen i första hand skall påtvingas, om än i strid med deras lagar, regering, religion och folkets moraliska övertygelse. Med alla medel tycks det. SIDA tvekar inte att till och med öppet omnämna att abortkliniker sätts upp, bekostade med svenska medel, i länder som Bangladesh och Kenya, där detta strider mot deras egen lag. Detta enligt principen "vi vet bäst".

Kan det vara så, att det har insmugit sig en så stor självgodhet hos våra folkvalda att man inte längre ens märker när kulturimperialismen kommer smygande, utan lever i tron att vår syn på saken skall vara normerande för den övriga världen, trots avsaknaden av värdegrund, filosofi och genomgjuten ideologi? Och sist men inte minst, barmhärtighet. Ty här handlar det om ren politik, inte viljan att hjälpa i nöd.

Flera länder anklagar alltså - på goda grunder tycks det - vår regering för att utöva utpressning. Men dessa anmärkningar når inte ens våra stora dagstidningar, än mindre den riksdag som har godkänt hanteringen. Bara detta faktum borde räcka som varningssignal att det är något som inte står rätt till med självsynen i denna lilla återvändsgränd av världen.

20080129

Alla ledare