Åter har en tidskrift utbrett sig fientligt och insinuant om den katolska kyrkan. Denna gång är det svenska kyrkans organ (som självsäkert numera kallar sig "Kyrkans Tidning"). I en artikel signerad Romkorrespondenten Åke Malm påstås att Vatikanen är största orsaken till att politiken i Italien inte kan andas fritt, så att lagförslag vi här är vana vid att de passerar närmast obemärkt, kan drivas igenom. Det handlar förstås om abortlagar och lagar som förklarar äktenskapet vara en kärleksuppgörelse mellan två människor, vilka som helst, lagar som tillåter experiment med embryon och tillåter människan låta sig taga av daga. Tidigare har samma tidning öppnat sina spalter för angrepp mot både påven och biskopen av Stockholm.

I den "oberoende" kanalen TV1 kan en programledare plötsligt inflika att katolska kyrkan är lika ideologiskt dominant som Stalins maktapparat. Vi har tidigare avslöjat hur Sveriges Radio sprider rena skrönor om barnalstrande i kloster, allt för att polarisera världsbilden mellan den mörka prästdominerade tron och den förnuftiga fria världen-utan-Gud. Regeringen håller biståndet inne till katolska länder tills de "bättrat sig" och i riksdagen presenteras det som en självklarhet att det är de katolska "mörkerkrafterna" i Polen som håller EU:s utveckling tillbaka. I samma anda stöder Sverige ett Turkiet och ett Kosovo, med full vetskap om den kristna tvåtusenårskulturens pågående utplåning i dessa områden.

Rena fakta lyser som vanligt med sin frånvaro. Dessa mediabilder av katolska kyrkan betraktar nämligen fenomenet på ett oändligt avstånd. Man tycks sällan vara medveten om att kyrkan finns här och nu, att kanske etthundratusen katoliker lever sin tro mitt ibland dessa fördömelser och fördomsfulla nidbilder. Alla tycker nog inte de befinner sig i marginalen av samhället, som ett sorts kuriosafenomen, ty de vet att det finns en världskyrka som svensken i gemen vet mycket lite om. Men många i de yngre generationerna tar avstånd från sina doplöftens kyrka - de vill inte bli idiotförklarade.

Hur har det blivit så? Tyvärr måste vi nog säga: På grund av oss själva. Mycket sällan går katoliker ut för att försvara sin kyrka och sin tro. De som äger ordets gåva använder den hellre till att kritisera fenomen inom kyrkan än att ställa upp för de principer som alltsedan apostlarna hållits för heliga och okränkbara. Livets helgd, barnens oskuld, den intima sfärens fredande, äktenskapet mellan man och kvinna, rätten till en sanningsälskande undervisning...Detta är grundstenar som dagligen angrips med frätande argument, från mäktigt håll, från riksdag, regering, skola, press, radio och TV.

Men katolikerna tiger. Lekmännen tiger. Prästerna tiger. Kyrkan tiger. Visst - ett och annat nätverk bildas då och då. Men när ser vi en artikel tala klarspråk, undertecknad av professor A eller akademiledamot B eller monsignore C i vår dagspress? I katolsk press? När förkunnas sanningen - som vi känner den från Petri stol - i remissvaren som varje år kommer in till riksdag och regering i olika frågor? När presenteras kunskaperna, sanningarna, visheterna, som vi faktiskt har tillgång till, så att de kan upplysa makt och massa, när etablissemanget håller på att vilseleda ett helt folk?

Det tycks vila en sorts diasporans förbannelse över de troende i vårt stift. Man sväljer hellre sanningens ord än riskerar samförståndets fina ton. Så får lagarna gå igenom, propagandan skalla på och samhällsklimatet ostört vridas mot det tillstånd, som Peter Kreeft nyligen kallade ett "andligt Hiroshima".

Om vi som kristtroende, katoliker och andra, sedan känner oss obekväma, när vår tro hånas utanför kyrkporten, så ska vi inte skylla på "samhället" eller tiderna. Ty hur tiderna är - det bestämmer vi själva.

20080408

Alla ledare