Frågan i rubriken är retorisk – det skall erkännas. Men faktum är att de katoliker som tillkommit efter det Andra Vatikankonciliet lärt sig att

Kyrkan och det politiska samhället är självständiga och oberoende av varandra. Ändå är båda hängivna den personliga och sociala kallelsen hos samma människor.

(Gaudium et spes)

Innebörden i dessa ord, som är typiska för hela koncilietexten, är att den politiska makten är en rent mänsklig angelägenhet, men den bör verka för det allmännas väl och därför följa de råd som kyrkan kan ge om vad som är gott för människan. Hela Gaudium et spes genomsyras av mängden välvilliga anvisningar för hur den goda staten bör uppträda. Men detta ska den alltså kunna göra utan att för den skull vara beroende i något avseende av vad kyrkan lär - den skall vara självständig och oberoende.

Går ekvationen ihop? Sedan det Andra Vatikankonciliet har vi sett en rad upplysta stater stifta lagar som snarare tycks vara antiteser av kyrkans rekommendationer. Vi kanske inte ska använda vårt eget land som indikator, där religionen av politikerna enhälligt betraktas som en privatsak. Men när katolska bastioner som Spanien och Portugal tillåter abort och sanktionerar äktenskapsliknande förhållande mellan personer av samma kön, och till och med den Europeiska gemenskapen (EU) behandlar själva det kristna arvet som en våt hund som ska hållas utanför huset, då framstår konciliets formuleringar som enbart sköna önsketankar.

Fredagen efter kyrkan firat Kristus, konung över alla konungar och världens härskare (och därmed alltså alla regeringars och makthavares överhuvud), så utkom påven Benedikt XVI med en encyklika, Spe salvi, om hoppet. Encyklikor är inget som man ger vem om helst, som en uppbyggelsebok eller fickkatekes. Ursprungligen var dessa rundbrev en angelägenhet för biskoparna, en sorts anvisningar om hur de skulle undervisa i olika frågor i alla delar av världen. De var inte ämnade att läsas av lekmännen, ännu mindre av icke-katoliker. Och sannerligen, även denna encyklika ställer krav på läsaren. Här refereras flitigt ur västvärldens samlade tankar, från Platon till Horkheimer och Adorno. Detta är ovanligt – för påvar anses det vara nog att anföra Den heliga skrift och kyrkans egna uttalanden. Men i denna encyklika är de kyrkliga noterna få, och språket påfallande "oteologiskt" för att vara skrivet av en teolog. Här refereras till exempel inte till ett enda dokument från det Andra Vatikankonciliet.

Av detta kan man dra olika slutsatser. Påven vet att encyklikor idag har en betydligt större läsekrets än biskoparna. Han vänder sig i främsta hand till dem och till kyrkans alla medlemmar. Men samtidigt kan man inte undgå att se en vilja att bemöta den nutida världens strävan att emancipera sig, att kasta av sig beroendet av en högre makt. Och påven vill bemöta den med förnuftiga tankar som kan följas av vem som helst, med ord som inte kan missförstås eller sugas upp i något allmänt brus av fromma fraser.

Hoppet som livskänsla kan inte grundas i ett hopp om ett gott jordeliv. Vill man förverkliga sig själv främst genom att ”ordna det” för sig, så hamnar man i ett ekorrhjul av frestelser, som aldrig tycks ta slut. Människan behöver egentligen inte så mycket för att uppfylla Guds vilja, få sinnesfrid och själslugn - lycka. Men istället för att leva av jordens frukter så göder hon sig med dess överflöd. Ett tecken på detta är de uppmärksammade klimatproblemen, som grundar sig i jakten på allt större rikedomar. (Ett annat, betydligt mera konkret, är shoppinghysterin som tar sig allt absurdare former. Så långt har det gått att till och med kunderna själva protesterar mot ytterligare affärsgallerior – så har nyligen skett på Södermalm i Stockholm.) Hoppet om det goda livet förbyts i en frustration över att det aldrig tycks gå att uppnå.

På ett sätt hamnar staten i samma dilemma. Man ser det hos många av Europas stater, vars politiska vilja det inte går att ta miste på. Desperat strävar man att skapa samhället, där alla kan få sitt. Ingenting får begränsa människans möjlighet att skapa det goda livet. Ingenting får störa jakten på en allt högre levnadsstandard och personlig tillfredställelse.

Ordet diskriminering kan användas på många sätt, nu dyker det upp i sammanhang som för bara ett decennium sedan skulle vara otänkbart. Alla ska ha rätt till information om sin avkommas genetiska egenskaper, alla ska ha rätt att gifta sig, alla ska ha rätt att vara präster, alla ska ha rätt att adoptera, alla ska ha rätt att göra abort etc. Den som säger emot detta gör sig skyldig till diskriminering. Politikerna driver på, med hänvisning till att de bara vill ge det som medborgarna för dagen antas vilja ha.

Självklart kan ingen grundläggande etik omfattas av detta förvirrade spel med kortsiktiga lösningar. Med väljarnas röst som tyngd i ena vågskålen läggs politiken i den andra. Kräver bibehållandet av makten en annan politik, så omskapas väljarnas behov av skickliga propagandister. Vad morgondagen möter får andra ta hand om. Resonemanget förs just så och helt öppet, som vore det en merit att inte ha en enda fast princip.

Frågan uppstår alltså: Klarar sig verkligen staten utan Gud? Klarar den sig utan kyrkans uttolkning av uppenbarelsen? Hur skall den kunna upprätta lagar till det allmännas väl, om det allmännas väl endast definieras utifrån spekulationer om vad allmänheten just nu vill ha?

Påven uttrycker i otvetydiga ord, delvis med hjälp av Dostojevski, den verklighet som består i att ondskefulla personer knappast lär få dela bankett med sina offer, som om inget hade hänt. Våra val har konsekvenser. Om vi finner att allt tal om ett kommande liv består av lögner, och livet därför bara kan ägnas åt "kampen för överlevnad", och kortsiktiga nöjen - maktberusning ju är bara ett bland dem - så förkastar vi även kärleken. ”Detta är en förfärlig tanke, men tongivande profiler av denna typ kan beskådas bland vissa i vår egen tid”, skriver påven och tillägger: ”Hos sådana personer torde allt vara utan botemedel;  tillintetgör man det goda är man utan återvändo: Det är detta vi menar med Helvetet.”

Det är starka ord. Man anar här också att det kan gälla makthavare, alltså sådana personer som av folket valts att leda dem, att stifta lagar, att ange riktningar, rekommendera livsstilar.

Så: Klarar sig staten utan Gud? Nej sade påvarna intill Johannes XXIII.  Ja – men inte utan sunt förnuft, sade man efter Andra Vatikankonciliet. Nu, den sista november 2007, säger påven Benedikt XVI:

Det råder inget tvivel om att ett "Guds konungarike” som skall uppnås utan Gud – ett rike av människan allena – oundvikligen slutar såsom det “perversa slutet” av allt som är, såsom Kant beskrev: Vi har sett det, och vi ser det, igen och åter igen.”

(Benedikt XVI: Spe salvi)

Den lilla utflykten från kyrkans alltid hävdade insikt om människans begränsningar är till ände. Vi ser det nu ännu tydligare: Människan klarar sig inte utan Gud, och inte heller staten. Ty allt hopp kommer från Gud och allt hopp går tillbaka till Gud. Och vilket samhälle kan byggas på en grund av - hopplöshet?

20071203

(Översättningar: US)

Alla ledare