I vår tid reser man krav på kyrkan. Den måste vara rättvis - alla måste ha samma rättigheter till olika uppgifter. Den måste vara jämlik - ingen skall vara den andra förmer. Den ska uppvisa jämställdhet mellan könen - man och kvinna skall ha samma möjligheter att bära ämbeten och positioner. Den ska vara demokratisk - alla ska kunna känna sig delaktiga i besluten.

Dessa krav kommer från politiker, från organisationer, från grupper och från enskilda. Ibland - ja, alltför ofta - resulterar detta i att kristna, även personer i kyrkans ledning, hamnar i en ömklig försvarställning och ursäktar sig med att hänvisa till att kyrkan faktiskt på vissa punkter uppfyller dessa krav. Eller så säger man att det är en gammal institution, där allt går sin gilla gång. Men men, i sinom tid, i ett annat pontifikat, med ett nytt koncilium...kommer kyrkan också att uppdatera sig och stämma av så att den möter människan i hennes egen tid.

En enda art i Guds oändliga mångfald av levande väsenden, har begåvats med det vi kallar självmedvetande och förnuft - sedan får biologerna ha sina invändningar mot detta. Men vem kan som människan både inse sin existens och kommunicera den för sig själv och för andra? Detta är något så otroligt genialiskt att det övergår allt annat: Materia, tid, vara...men att i denna till synes oändliga värld finna något så skört som människan, men som kan inse sig själv - ett med-vetande med Guds vetande! Detta måste vara uppfinningarnas uppfinning, en skapelse större än hela universum.

Ändå svarar människan med att vända denna förmåga till att tro sig vara något mer än en varelse, till att förklara sig själv som herre över både sitt förnuft och skapelsen.

När Kristus lät sig pinas, korsfästas och dö så var det inte primärt för att människan skulle tycka synd om Honom. Han ville att människan, som är den enda levande varelse som av Gud givits den fria viljan, skulle inse vem hon själv är och vem hennes Skapare är.

Många hade dött på korset före Kristus, säkert en och annan oskyldig också. Men det är inte förrän Kristus dör på korset och apostlarna sprider de nästan dokumentära beskrivningarna av vad som hände - detta för att liksom övertyga mottagarna av budskapet om att de inte är dumma, att det de vittnar om är verklighet och att det inte handlar om ännu ett billigt försök att lura massan - inte förrän då går det upp för människan vem hon är, vilka gåvor hon fått och hur gruvligt hon använt dem.

Och budskapet går fram, först bland ett fåtal närstående, sedan bland flera, och flera, och flera, och flera...Det når kvinnor och män, fattiga och rika, herdar och hövitsmän, obildade och intellektuella, judar och greker, slavar och deras herrar, konungar och undersåtar. Det går ut till alla folkslag och värlsdelar, det når öknar i inlanden och öar i världshaven, stora städer och mäktiga riken, det tränger ut andra religioner och det får kejsare och kungar att böja knä och drottningar att avlägga sin krona.

Meddelandet som Gud ville sända mänskligheten genom att sända sin Son skickas fortfarande ut. Och det tas fortfarande emot. Människor uppretas, irriteras, övertygas - de drabbas.

Men vad är det man drabbas av? En förnuftig framställning om rättvisa, jämlikhet, demokrati? Kloka anvisningar hur marken skall användas eller naturrikedomarna fördelas? Nej, knappast. Inte för inte kallas den helt avgörande händelsen i "historien om Kristus" för ett passionsdrama.

Passion! Kärlek!

Vad kristendomen ytterst handlar om är alltså kärlek. Och kärleken är varken rättvis, demokratisk, jämlik eller jämställd. Den är en eld som blossar upp för att aldrig slockna. Den är en hetta som får människor att överge hus och hem, lämna sina rikedomar, avsäga sig karriär, makt och ära, och disponera hela sitt liv bara för en enda sak. Till och med ge sitt liv, sin fysiska levnad, överge sin korta stund på jorden, frivilligt låta sig fängslas, torteras, brännas, stickas, dränkas, stekas, spetsas, hudflängas, skjutas, gasas...dödas!

Nu talar vi inte om självmord, utan om dess motsats; om ett val, där det ena alternativet innebär förnekelsen av denna livets eld och det andra att ta konsekvenserna av att den hålls levande.

Den som försöker rationellt förstå kyrkan inser snart att den inte går att omfatta med enbart förnuft. Den grundades i en passion, av en passion, och den är en passion - en kärlek.

Är detta inte fundamentalism? Jo det är fundamentalism - en fundamental tro på kärleken, Guds kärlek till mänskligheten, som är obegränsad, oändlig och outgrundlig. Att vara delaktig i den enda, katolska, apostoliska kyrkan och dess sakramentala liv, i andakt och bön, i tro och överlåtelse, är att leva denna passion.

Ändå talar Aposteln om att kärleken är tålmodig och mild. Hur går det ihop, om den också kan få människan att så brutalt göra ingrepp i sitt levda liv?

I kärlek kan man aldrig triumfera. Man är alltid en längtande själ, en skadad fågel, en sjukling, tiggare och slav. En ömklig, snyftande bedjare på sina knän. Men den längtande själen överger inte sin älskade, fågeln ligger still tills att den kan flyga, sjuklingen inväntar sin läkare, tiggaren hoppas på en slant, slaven älskar sin herre. Och bedjaren tror på himlen, alltså en fullständig gemenskap med sin egen Skapare.

Häri ryms tålamodet och mildheten.

Kanske det kan betraktas förmätet att slå fast detta: För att förstå den katolska kyrkan och dess anspråk - hur världsliga de än kan te sig - måste man också låta sig konfronteras med ett så irrationellt och missbrukat begrepp som - kärlek.

20090912