Den 17 december infördes i Expressen en märklig artikel av landets Justitiekansler, JK - Göran Lambertz. Artikeln handlade om vår rätt till dödshjälp, eller "självvalt livsslut", som det heter i statliga utredningar. Vi ska inte ta upp den diskussionen. Däremot fällde JK i artikeln följande ord:

Det är svårt att sätta gränsen för hur långt vi kan gå i religionsfrihetens namn, och det kan bli ännu svårare när det kommer nya religioner utifrån. Det juridiskt relevanta är "utövandet" av religionen. Det är utövandet som är grundlagsskyddat, inget annat. Men det kan ofta vara svårt att dra gränsen mellan handlingar som innebär ett utövande av religion och handlingar som av vissa ses som utövande, men av andra som mer eller mindre fundamentalistiska religiösa yttringar.

Man inser här att JK bekymrar sig över kosherslakt, omskärelse och liknande yttringar som inte passar ihop med andra lagar. "Utövandet av religion" - menar han då det man gör i kyrkan eller moskén? Och vad menar JK med "mer eller mindre fundamentalistiska religiösa yttringar"? Kan det vara till exempel uppfattningen att äktenskapet konstitueras av en man och en kvinna, eller att människan inte förfogar över livet självt? Det är möjligt. Men det borde inte vara en främmande tanke att religion handlar om en helhetssyn på människan och hennes plats i tillvaron. Det är alltså inget som stannar mellan fyra kyrkväggar.

Uppenbarligen har dagens medvetna människor svårt att se helheter, man går hellre på fragmenten när man bildar sig en uppfattning. Och det var ju just det som påven varnade för i sitt beryktade tal till sina medarbetare i kurian. Ekologi handlar om samspel mellan olika faktorer i fungerande naturliga enheter - ekosystem. Vad påven efterlyste var en "mental ekologi", ett medvetande om vår plats och uppgift i skapelsen. Detta behöver man inte vara troende för att förstå.

Men för JK är allting relativt. Alla ska få ha sin åsikt, till och med kan det gå an att kränka varandra, bara det har ett syfte:

Vi vet att det finns stora grupper människor som känner sig oerhört kränkta av till exempel Muhammed-karikatyrerna, men samtidigt har vi en yttrandefrihet som säger att vi får teckna hur vi vill. I en demokrati får man vara arg på varandra och får säga vad man vill. Att kränka någon för kränkningens egen skull är omoraliskt. Finns det däremot ett syfte med kränkningen, så måste man kunna göra det.

Här finns alltså inget som är rätt, sant och gott, förutom själva friheten att yttra sig. Ty i grunden finns ju bara enskilda uppfattningar om saker och ting.

Men inte ens denna frihet är obegränsad, enligt JK, som avslutar artikeln med att höja ett varningens pekfinger:

Men samhället måste också värna icke-troende människors rätt till ett liv bortom osund religiös påverkan.

Vi påverkas ständigt av opinioner, i skolan, från politiker, opinionsbildare i massmedia. Föreningen Humanisterna ondgjorde sig för ett år sedan över radioandakternas otillbörliga påverkan på oskyldiga licensbetalare. Men vi sköljs över med åsikter dagligen som präglar vår bild av världen och människan, och som knappast kan sägas vara rationella och välgrundade i fakta. Just nu domineras denna bild av den frigjorda människan, hon som skapar sig ett liv utifrån vad hon vill "ha ut" av det, och också kan avsluta det, utan några förpliktelser gentemot en helhet, utom möjligen klimathotet.

Från 70-talets klasstänkande och solidaritetsprinciper har vi rört oss mot den totalindividualistiska synen: Livet som en privatangelägenhet. I denna miljö är det svårt att ens föra en diskussion om människans villkor. Det är som om redskapen för ett sådant samtal saknas. Då återstår bara hastigt tillverkade tillmälen. Och kränkningen ligger nära till hands.

Den kränkning som alltså JK tycker är ett tillåtet pris för yttrandefriheten.

20080106