Man borde inte läsa kommentarerna under artiklar i nättidningen - ändå gör man det ibland. Ty även om man alltid måste hålla i minnet att det är en viss kategori människor som tar sig tid att registera sig och sedan skriva in dessa anonyma småtankar, så kan det kanske ändå på ett sätt ge en viss spegling av tiderna.
När biskop Arborelius invände mot det statliga medicinsk-etiska rådets förslag att man kanske kunde tänka sig att dödshjälp (kallas numera för "självvalt livsslut") kunde bli tillåten och vara i linje med modern sjukvård, ja då reagerade många genom att direkt identifiera detta avståndstagande med kyrkliga moralismer, med något gammalmodigt och stelt.
Åt samma håll pekar Manólis Nymark, fd chefsjurist på Socialstyrelsen, när han faderligt klappar biskopen på huvudet och ger honom en näpst på näsan i artikeln med den nedlåtande rubriken: "Dödshjälp inte synd, käre biskop".
Vad nu denne f.d. chefsjurist bryr sig om synd vet vi inte. Dock framgår det med önskvärd tydlighet att han tycker att det moderna samhället inte kan förenas med katolsk tro. "Det kanske är dags att ta steget in i 2000-talet för katolikerna också? De är välkommna" som en kommentator syrligt men småvänligt formulerar det som många andra tänker. Katoliker som hopplöst efterblivna i sin egen tid, i moderniteten.
Nå - låt oss då krypa till korset: Visst kan det katolska budskapet ibland låta bigott; grundat på till synes moralistiska regler som det ofta är. Denna tidskrifts redaktion utsätts ibland - men förvånansvärt sällan - för angrepp som går ut på att vi tycks vara en ofri marionett i de kyrkliga dignitärernas trådar, och knappast vågar väcka en enda självständig tanke utan att först konsultera katekes och läroämbete.
Inget kan vara mera fel. Ty i botten finns det något som man borde tycka skulle falla även de mest radikala krafter i den moderna världen på läppen, nämligen passion. Vi skulle aldrig offra dessa timmar i veckan om det inte fanns en eld som brann - en tro på att detta är något som borde göras - som måste göras, hur fåfängt det än kan synas. Sprida tro. Verka för sanning.
När vår biskop griper till pennan i frågan om assisterat självmord så är det nog samma sak: Här handlar det inte om en "professionell debattör" som någon sade, utan en ganska alldaglig människa (må biskop Anders förstå ordvalet rätt) med en tro på sanningen. Att livet självt skulle vara något som kan underkastas olika värden beroende av tidernas nycker, opinionsmallar som till och med lagen måste formpressas i - nej, detta strider mot allt vad generationerna har samlat på sig av visdom och klokhet. Det samhälle som fördriver foster ur dess livmoder och gamla och sjuka från livsscenen - det har ingen ljus framtid, om någon alls.
Vad som nu stiger upp likt en ö ur havet är bilden av ett samhälle som har förlorat sin etiska hemvist. Det är hemlöst, irrande, letande efter något, i lagförslag, i åtgärder, i desperata omdefinitioner som förväntas ge individen all den frihet som hon vill ha - men inte kan bära. Och även om friheten finns så söker man febrilt att den ska bekräftas. I lagen, i den allmänna opinionen, i politiken, i media...eller bara i ruset, konsumtionen, flykten från allt.
Men den verkliga bekräftelsen finns inte där. Den finns bara i sanningen. Och sanningen kommer från Gud. Och Gud gav oss Jesus Kristus för att visa just detta och Kristus gav oss kyrkan för att vi ska kunna kunna leva i sanning.
Se - här är vår tids sanna uttryck. Ty det är sagt just nu, just här, med de kunskaper och insikter som finns om vår tid, i vår tid, i denna vår värld och tillvaro, mitt i vår glödande levnadstimma. Med allt hopp och all kärlek och tro och visshet om det goda livet. Livet i sanning.
Större gåva finns inte.
20081125
