Tal hållet under den internationella kongressen om den Gudomliga barmhärtigheten

”Den interreligiösa dialogen har för närvarande stora svårigheter att kämpa med (...) Men vi har inget annat val än att fortsätta den väg vi tillsammans ritat upp och som leder oss till en värld där vi kan leva tillsammans i rättvisa, frid och samförstånd”, skriver en muslim i ansvarsställning i Lyon som kardinal Barbarin citerade idag i Rom.

Kardinal Philippe Barbarin, Lyons ärkebiskop, det kyrkliga överhuvudet för Gallien och dess ”prima sedes episcoporum”, honorärstiteln som Lyons ärkebiskop bär sedan den tid då staden var Galliens huvudstad, avlade i morse den 3 april följande vittnesbörd om vilken stor roll konceptet barmhärtighet spelar i relationerna med den muslimska kommuniteten i hans ärkebiskopssäte. Här följer hela talet som Lyons ärkebiskopsstift har haft vänligheten att ge Katolsk Observatör särskild och unik rättighet att översätta och publicera.

Kardinal Barbarin höll sitt tal den andra dagen av den första apostoliska internationella kongressen ägnad den gudomliga barmhärtigheten, som av Johannes Paulus II givits vidare som hans andliga arv.
Ett vittnesbörd om relationerna mellan kristna och muslimer i staden Lyon meddelat

av kardinal Philippe BARBARIN

 Ämnet barmhärtighet har så djupa bibliska rötter att det givit upphov till en rik teologisk skörd av lärosatser i den kristna traditionen. Personligen anser jag att den i vår kyrka  även idag förtjänar att bli föremål för det studium och den heder det förtjänar. Detta säger jag med särskild tanke på situationen i kyrkan i Frankrike där detta ord olyckligtvis behandlas nedlåtande som något barnsligt och ovärdigt att nämnas. Därför undviker man att göra bruk av det i det teologiska språket och låter till och med bli att använda det i den liturgiska traditionen. Det grekiska ordet eleos förekommer till exempel två gånger i den Benedictus (Luk 1:72 och 78) och två gånger i det Magnificat ( Luk 1:50 och 54) v. 50 et 54) som vi sjunger morgon och kväll, men till skillnad från de spanska, tyska och italienska översättningarna där man inte tvekat att översätta ordet med ”barmhärtig” undviker den franska översättningen detta ord och föredrar att återge det med ordet ”kärlek”.

Denna nyupptäckt av barmhärtigheten är desto viktigare som den är ett huvudtema i vår dialog med andra religioner, framför allt med judendomen och islam. Judarna vet att Gud har utvalt dem till att uppfylla ett särskilt uppdrag som består i att vara Guds barmhärighets tjänare hos alla folken. Varför han utvalt just detta folk och inte ett annat beror inte på att de utmärker sig för att vara bättre eller annorlunda beskaffade än andra folk. Guds vägar är och förblir alltid dolda för oss människor. Men detta val ger judarna en särskild plats och kräver av dem en särskilt djup andlighet. Vi kristna som av det heliga folket ärver det judiska folkets uppdrag när vi genom dopet som gör oss till lemmar i Kristi kropp tar emot ”israelitica dignitas” (gör oss värdiga arvet efter Israel, KKK 528), måste fullfölja den barmhärtige samariens gärning när denne böjde sig ner över mänskligheten som lämnats övergiven och halvdöd vid vägkanten. Genom sitt uppdrag och genom hela sitt liv avslöjar Jesus, den älskade Sonen, som Fadern älskar med all sin kärlek (jfr. Matt 3:17) för oss hemligheten med en kärlek som ”från världens början varit dold hos Gud” (Ef 3:9).

Det är slående att upptäcka att bland de 99 gudomliga namnen som muslimerna ger Allah, är de som används mest just ”Ar-Rahman” (den mycket Barmhärtige) och ”Ar-Rahim” (den Allra Barmhärtigaste) i samband med Allah. Dessa två namn återkommer vart och ett två gånger i den första suran i Koranen, den s.k. Al-Fatiha, och muslimen upprepar det sammanlagt 17 gånger under de fem dagliga bönerna.

En upplevelse i Lyon
Det vittnesbörd som jag nu skall delge er är något som hänger ihop med det faktum att jag bor i Lyon och att staden äger ett så stort muslimskt samfund. Höjdpunkten i det jag har att berätta skedde emellertid under en resa till Algeriet i februari 2007 som hade som mål klostret i Tibhirine där år 1996 sju trappistmunkar bragtes om livet av muslimska rebeller. Men innan jag börjar berätta om denna ”pilgrimsfärd” skulle jag vilja visa er på några sidor av den dialog och vänskap som våra två samfund ägnar oss åt sedan flera år tillbaka. Barmhärtighet är något som intar en stor plats i dem och man kan nog till och med säga att den utgör källan till våra kontakter.

Redan vid första besöket i ärkebiskopsgården när han kom för att presentera sig som den nye ordföranden för det regionala rådet för islam i staden, talade läraren Azzedine Gaci om sin tro och sin kärlek till Gud på ett så enkelt och rättframt sätt att det gav mig modet att ställa honom en mycket svår fråga som jag aldrig förr vågat ställa till en muslim i ansvarig ställning. Bland de 90 eller 100 vuxna som varje år skriver till mitt stift och ber om att få ta emot dopet finns det alltid ett dussintal muslimer. En ung muslimsk flicka eller kvinna anförtror mig då ofta att hennes far eller bror har sagt att om hon låter döpa sig kommer han att döda henne. Det är förstås alltid något smärtsamt i en familj om en familjemedlem beslutar sig för att byta religion, det gäller även judar och kristna. Men därifrån och till att hota med döden är det ändå ett mycket stort steg. Azzedine svarade mig att detta var helt oförsvarbart för var och ens andliga väg var upp till individen och måste respekteras. När jag sade att det stod i Koranen svarade han att dessa hotelser och våld byggde på en felaktig tolkning av texten i Koranen. Jag sade att det var svårt för ärkebiskopen av Lyon att be muslimer att brista i lydnad mot Koranen och frågade honom om han själv brukade förklara den riktiga tydningen för sina församlingsmedlemmar. Han försäkrade mig att så var fallet.

Flera gånger har Azzedine Gaci förklarat för mig att han är djupt överens med kyrkans ställningstagande när det gäller de nya biotekniska uppfinningarna och kampen för respekten för livet: ”Varje gång jag läser någon av era texter i dessa ämnen, kan jag säga att jag skulle kunna skriva under på var och en, utan minsta tvekan.” Han beundrar vår klara och tydliga lära om livets början och dess slut, om trofasthet, sexualitet och bioetik och han har önskat veta om katolska äkta makar lyder kyrkans lära i fråga om barnbegränsning.

En kort tid efter vårt första möte bjöd han in mig till invigningen av den osmanska moskén i Velleurbanne vars ordförande han är. Flera ministrar och politiska och religiösa ledare var där och det var han, Azzedine Gaci, som inledde den långa raden av tal. Efter att ha hälsat alla välkomna sade han sig vilja vända sig framför allt till medlemmarna i sin församling. ”Mina bröder muslimer”, sade han, ”varför talar vi alltid om våra böner och om Ramadan, istället för att tala om centrum i vår tro som är kärleken till Gud? Titta på de kristna, så fort de öppnar munnen förstår man hur mycket de älskar Jesus. Jag skulle vilja säga till mina muslimska bröder att när vi talar om vår tro måste det märkas att det framför allt kärleken till Gud som uppfyller oss. ”

Ett år, det var i början av Ramadan, sände han ett mail till sina vänner i vilket han inte nämnde fastan med ett ord. Den månaden, förklarade han för oss, är vigd åt barmhärtigheten. Vi ber om förlåtelse för våra synder och att alla människor skall renas. Jag föreslår dem som önskar följa vår andliga väg att de ber följande bön: ”Förlåt oss våra skulder så som vi förlåter dem som är skyldiga oss”. Och när jag anmärkte att det är Jesu ord i vår bön Fader vår svarade han: ”Ja, det vet jag, men det är den vackraste bönen om förlåtelse som jag känner!”

När vi sedan kommit att känna varandra väl, ja till och med, låt oss erkänna det, hade blivit verkliga vänner frågade Azzedine under ett av sina besök vid ärkebiskopssätet ut mig om Treenigheten: ”Det är ett ämne som jag skulle vilja att ni förklarade lite närmre, för muslimerna säger ibland att de kristna är helt flummiga när de säger sig tro på en enda Gud men samtidigt talar om Fadern, Sonen och den Helige Ande. Men jag känner er, monsignore, och jag vet att er tro varlem är flummig eller osammanhängande. Var snäll och förklara Treenigheten för mig!”. Jag svarade att Treenigheten är något som det är mycket svårt att ”förklara” men sedan kastade jag mig in i en förklaring, så gott jag kunde... ! Om vi säger att vi tror ”på en enda Gud” så är det för att detta antagande ingår i vårt Credo. Det finns bara en Gud. Men kraften i denne Fader, som är ”allsmäktig och som skapat himmel och jord” är inte Jupiters kraft och inte heller kraften i ett stenblock. Bibelns viktigaste budskap är ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8).

Emellertid hör det till kärleken att ge ut sig själv och att vara fruktbar. I Gud kan vi varsebli detta eviga utbyte av kärlek. Och när Gud ger ut av sig själv kallar vi Honom för ”Fader”, han är all gudomlighets källa. När Gud tar emot sig själv helt och hållet från Fadern är han Sonen och den helige Ande är utbytet av kärlek mellan Fadern och Sonen, deras ”förening i kärlek”. Orden är så fattiga, det är svårt att med derashjälp förklara hela skatten i den kristna tron! Men jag hade känslan av att min åhörare lyssnade uppmärksamt. Han ville förstå den kristna trons inre logik. Hans enda kommentar blev: ”Jag visste att det var något vackert!”

I slutet av år 2006 gjorde han en pilgrimsfärd till Mecka. Det är en andlig händelse av största dignitet i en muslims liv och efter det har han rätt att bära titeln ”hadji”. En kort tid före sin avresa ringde han upp mig för att be att jag skulle be för honom till Gud att ge honom en bra pilgrimsfärd. Och det är sant att under de följande veckorna dök han gång på gång upp i mina böner. Jag bad Herren att ge honom alla gåvor som skulle kunna hjälpa honom att öka hans kärlek till Gud och tjänandet av hans bröder. När han kom tillbaka hem sade han att även han ofta hade bett för mig under sin pilgrimsfärd.

Nyligen var jag tvungen att genomgå en kirurgisk operation och han sände mig flera ”krya-på-er-önskningar”, både före och efter operationen: ”Var snäll och bli snabbt och fullständigt frisk! Det är viktigt för katolikerna, men även för oss muslimerna, att ni kommer tillbaka i allrabästa form.” Eftersom han å sin sida gick igenom en del personliga prövningar som berörde honom djupt och som gjorde att han övervägde att lämna sin ansvarspost inom det muslimska samfundet i vår region som går under namnet Rhône-Alpes gav jag honom samtidigt liknande uppmaningar: ”Snälla, tappa inte modet utan fortsätt med ert uppdrag. Det är mycket viktigt för muslimerna men även för oss katoliker!”

Pilgrimsfärden till Tibhirine
Låt mig nu berätta om det ovanliga äventyr som vi fick uppleva förra året i Algeriet. När Azzedine Gaci en dag satt och tittade på en kasett om det cisterciensiska klostret i Tibhirine blev han mycket rörd över skildringen av broder Luc, som var den äldsta bland bröderna där. Han var läkare och tog gratis hand om alla som bodde i området. Därefter kom Gaci till mig och sade: ”Denne man gav sitt liv i Algeriet och han gav det som en offergåva. Kidnappningen och mordet på de sju trappistmunkarna i Tibhirine var en ohygglig handling. Skulle ni vilja göra en pilgrimsfärd med mig till denna plats för att där be Gud om förlåtelse?”.

Jag frågade herr Gaci vem det var vi skulle ägna våra böner. Han svarade: ”Inte munkarna, de är säkert redan i paradiset. Men vi skall be Gud hysa barmhärtighet med förövarna ty dessa händelser ägde rum för knappt tio år sedan och de är antagligen ännu vid livet. Vi måste be Gud att visa sig barmhärtig mot dem och göra dem ångerfulla.” Efter det att han framställt saken på detta sätt svarade jag: ”Om ni reser imorgon, följer jag med.”

Vi bildade så två delegationer, en muslimsk och en katolsk, med åtta personer i var och en och organiserade resan med hjälp av den algeriska regeringen och kyrkan i Algeriet. Den ägde rum mellan den 17 och den 21 februari 2007. Ett dussintal journalister följde med och hela gruppen bestod alltså av en grupp av olika slags människor, omkring 25 pesoner. De flesta av oss upplevde emellertid denna resa som en riktig pilgrimsfärd.

Det faktum att den algeriska regeringen hade hjälpt till att ordna resan gav den en officiell prägel. Walin (prefekten) i städerna vi for igenom, Abd-el-Kader-universitetet i Constantine, Frankrikes ambassadör, ordföranden för ulemarådet och för det höga islamiska rådet, ministern för religiösa frågor själv tog alla emot oss med många hedersbetygelser men det hindrade inte att vår resa bibehöll sin broderliga och andliga karaktär. Monsignore Gabriel Piroird, biskop av Constantine, tog emot oss på flygplatsen i Annaba (det forna Hippo Regius där Augustinus var biskop) och var med oss ända tills dess vi lämnade Constantine. Därefter togs värdskapet över av monsignore Teissier, ärkebiskopen i Alger, så fort vi kom fram till huvudstaden och ända till slutet av vistelsen. De starkaste ögonblicken var våra möten med de kristna församlingarna i Constantine och Alger, påminnelsen om den helige Augustinus i Annaba – där jag inför alla läste upp början av Bekännelser som är en underbar hymn till Guds ära – en bönestund framför den kände algeriske ledaren Emir Abd el Kaders grav i Alger, i flera moskéer och historiska platser för islam, och framför allt – resans höjdpunkt – Tibhirine.
Samtalen vi förde lämnade snabbt det rent protokollära för att gå in i själva trons kärna. Doktor Bouabdellah Ghlamellah, minister för religiösa frågor, var inte rädd att avge ett personligt vittnesbörd om vikten av att be och hur han själv upplever bönen. Han sade att han framför allt hade sin mästare, shejk Abderrahmane Chibane, ordföranden för det höga ulemarådet, att tacka för den andliga väg han tillryggalagt. Denne hade nyligen med stor takt och uppmärksamhet tagit emot oss i Mohammadia och förklarat för oss ulemas makt och myndighet inom det muslimska samfundet i Algeriet. Presidenten för det höga islamska rådet, professor Shejk Bouamrane, doktor i filosofi, hade förklarat sin syn på den interreligiösa dialogen i termer som liknande dem som fader Yves Congar för sjuttio år sedan hade använt för att beskriva hur den ekumeniska dialogen enligt honom borde se ut: Ingen får döma den andres religion innan han har lyssnat på hur den andre själv beskriver den, utifrån sin tro och hur den utövas av honom.

Det är i den andan som jag anser att våra möten här i området runt Lyon försiggår. Varje år organiserar rektorn för den stora moskén i Lyon, herr Kamel Kabtane, olika föreläsningar under Ramadan där tre röster får komma till tals, den judiska, den kristna och den muslimska, och där dessa jämför hur man i vars och ens religion ser på bönen, den profetiska gåvan, fastan ...

Allt detta hindrar inte att det kan förekomma frågor och kritiska anmärkningar som i sin tur kan leda till en sann dialog, vars slutgiltiga kriterium tycks mig vara barmhärtighet. När jag till exempel sade till en av de unga imamerna som deltog i resan att vi var chockerade över hur man inom islam visade upp fastan och bönen inför öppen publik (med tidtabell för när fastan skulle hållas och böneutroparens högljudda psalmodierande från minareten), medan hos oss Jesus lär oss att göra allt detta ”i det fördolda” (Matt 6:2-18), förklarade han för mig att även Koranen insisterar på att de andliga övningarna skall vara gömda för det allmännas blickar, men att om man klargör för de troende att det rör sig om en sak som berör hela samfundet genom att man visar upp den offentligen så hjälper det den troende att utföra sin inre andakt. Jag fann detta vara en bra förklaring, särskilt när man betänker att under förevändning att den skall vara diskret och dold, håller fastan i våra dagar på att helt komma ur bruk hos oss katoliker. Han sade så till mig att Koranen har upptagit i sig det som Jesus sade om allmosan: ”låt inte den vänstra handen veta vad den högra gör” (Matt 6:3) men tillade: ”Men vi får också lära att man måste skänka åt de fattiga och tiggarna, för vad vore vårt samhälle om man aldrig såg någon stanna upp hos en fattig på gatan, tala med honom och ge honom en gåva?” Dessa tankar som jag tyckte var mycket sanna gav mig ämne för min predikan på kvällen för vår återkomst, som var Askonsdagen i Sankt Johannes-katedralen i Lyon.

En morgon gav vi oss med eskort av från Alger i riktning mot Tibhirine. Innan vi kom fram till klostret stannade vi nära den plats där tolv kroater hade dödats några månader före dådet på munkarna, och sedan på platsen där munkarnas huvuden hade återfunnits upphängda i plastpåsar på grenarna av ett träd. Vi var ense om att inte uttrycka oss i medierna den morgonen och när vi kom fram begav vi oss genast till gravarna.

Monsignore Teissier och fader Jean-Marie Lassausse, som bor här tre dagar i veckan, presenterade platsen för oss och berättade om dess historia. Ett stycke ur Koranen lästes upp och sedan berättelsen om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter ur Johannesevangeliets trettonde kapitel, sedan en text av broder Christophe och en annan av broder Christian, klosterföreståndaren som var bland dem som mördats. Tystnaden, en solstråle som värmde i kylan, en plötslig sång från en fågel, blev förberedelsen för en samtidig läsning av Fatiha-bönen och Fader Vår. När jag  en stund stod kvar vid broder Christophes grav kom Azzedine fram till mig och visade mig på broder Lucs grav i det att han sade: ”Här är den verklige initiativtagaren till vår resa.”

Sedan besökte vi klostret och i klostersalen gav jag varje medlem av den muslimska delegationen ett exemplar av det Nya Testamentet. A. Gaci hade ju i början av resan givit var och en av oss en ny upplaga av Koranen som varit medredaktör för. Jag gav också var och en av muslimerna en kopia av Brevet om martyrerna i Lyon med förklaringen att inte heller invånarna i Lyon för mer än 1800 år sedan tagit väl emot de kristna som kom dit från Mindre Asien. Sedan sade jag att vi skulle till att fira mässa i munkarnas kapell och att en liten måltid hade förberetss för dem som inte önskade delta. I det ögonblicket sade Azzedine Gaci att han ville vara med och flera medlemmar av den muslimska delegationen följde hans exempel. Fader Christian Delorme kunde inte behärska sin rörelse när han läste evangelietexten. I stället för att hålla en egen predikan läste jag upp den sista predikan som Christian de Chergé hade hållit under sin sista Skärtorsdag här på jorden.

Förutom de ständiga utbytena av tankar och åsikter mellan de två delegationerna under resans gång och under måltiderna fanns det också ögonblick av mera officiella offentliga träffar och särskilt den sista dagen när efter det att vi hade kommit tillbaka från Tibhirine det hölls ett möte för allmänheten i Algers nationalbibliotek vid vilket mer än trehundra personer närvarade. Mötet öppnades av de ansvariga för detta bibliotek och sedan följde tre korta tal av Monsignore Teissier, av Azzedine Gaci och av mig själv, alla om samma ämne: Hur ser ni på framtiden för relationerna mellan muslimer och kristna? När sedan ordet blev fritt för åhörarna var det en man som sade att han efter Regensburgtalet hade svårt att känna samma förtroende för påve Benedikt XVI som för Johannes Paulus II. Jag svarade att varken monsignore Teissier eller jag själv hade talat med den helige Fadern personligen i detta ämne och att den ende i salen som haft denna förmån var f.d. utbildningsministern Mustafa Chérif. Denne berättade om mötet han i mer än en halvtimme i enrum haft med den helige Fadern och sade att Benedikt XVI klart och tydligt sagt ifrån att han önskade fortsätta den muslimsk-kristna dialogen i Andra Vatikankonciliets och Johannes Paulus II:s anda.

En annan person anklagade A. Gaci för att han talat alltför mycket om kärleken och inte tillräckligt pekat på hur viktig den islamska lagen är. På det svarade denne energiskt att han var mycket noga med att följa lagen, särskilt eftersom dess grund är Guds barmhärtighet som uppmanar oss till kärlek. ”Islam är en religion som ser till hjärtat”, upprepade han ofta.

Vi försökte båda två förklara hur långt vi kommit i vänskapen mellan muslimer och kristna i Lyon och att vi såg framtiden an med tillförsikt. Under mer än femtio år har lyonesiska präster, till exempel fader Henri Lemasne, kastat sig in i detta äventyr och även utan men för vänskapen gått igenom Algerietkrigets stormiga timmar. Min företrädare, kardinal Renard, engagerade sig redan i början av 1970-talet för byggandet av en stor moské. De ansvariga för våra båda samfund uppehåller fasta relationer och tvekar inte att besöka varandra när det finns anledning till det. Många av kontaktinitiativen tas lokalt i stadens eller förorternas olika kvarter.

Vår resa fick många efterdyningar. Vi blev alla flera gånger uppmanade att hålla föredrag om vår resa eller avlägga ett vittnesbörd. Ett möte mellan präster och imamer ägde rum i november förra året och varade en hel dag. Vår dialog berörde nu viktiga ämnen som vi är glada att kunna ha på vår agenda, bearbeta tillsammans med varandra eller inom vars och ens eget samfund: Det rör sig om tron, barmhärtigheten, allmosan, vallfärd, den andliga kampen.... de moraliska frågorna inte att förglömma. Vi har inte diskuterat färdigt om treenighet och monoteism, lydnad och underkastelse, profetskapets gåva, omvändelser.... I diskussionerna om dessa ämnen lär vi ”känna varandra mellan oss” (nous entre-connaître) för att ta det vackra verbet som vi återfinner i Koranen. Detta arbete utförs alltid i samband med världen i vilken vi lever och där vi har till uppdrag att så kärlek och frid. I en interreligiös deklaration om äktenskapet avgav vi nyligen, tillsammans med våra judiska bröder, ett gemensamt vittnesbörd om ett stort problem i samhället. Men andra viktiga utmaningar väntar på oss, så som bioetiska spörsmål, frågan om eutanasi... Allt detta har vi företagit i en anda av hänförd vänskap som fyller oss med hopp.

Det är tydligt att ordet tolerans, som tidigare jämt och ständigt användes i samband med den interreligiösa dialogen, har blivit ett alltför svagt begrepp. Det är nödvändigt att gå vidare och från tolerans komma fram till den ömsesidiga aktningen, och om Herren är oss nådig och villfar vår önskan, till beundran. I verbet tolerera finner vi inte den minsta nyans av kärlek. Man tolererar den som man inte tycker särskilt mycket om men som man är nödgad att frekventera. För att den interreligiösa dialogen och vars och ens andliga vandring skall kunna avancera behövs det mycket mera: en djup tillit, ett intresse som kommer både från förnuftet och från hjärtat, en blick av kontemplation och beundran. Låt oss bara tänka på den inre chock som Charles de Foucauld upplevde när han fick bevittna trosglöden hos muslimerna i Fès. Han kom plötsligt på vad han hade mist när han avlägsnat sig från tron och detta blev början till hans återvändo till Kristus. När A. Gaci talar om de kristnas kärlek till Jesus, när jag ser honom leva sin tro, är det tydligt att vi har att göra med beundran, en beundran blandad med en aning avund eller förvirring... känslor som är generande för den som är upphov till dem, för denna person är starkt medveten om inte vara värdig det, att inte vara vuxen uppgiften som Gud ger honom.

Låt mig berätta ännu en liten episod från den algeriska resan. I Annaba hade vi på söndagens morgon ett möte ganska tidigt på morgonen vid frukosten eftersom dagens program skulle bli fullpackat. De kristna hälsade vänligt på varandra i matsalen och frågade varandra artigt hur den korta nattens sömn hade varit. Sedan kom muslimerna och sällade sig till oss. De kom alla i samlad tropp från moskén dit de alla hade begivit sig utan att ha avtalat något särskilt om det när de önskade varandra godnatt kvällen före. Den inre kallelsen till bön hade varit tillräckligt stark för att samla dem till att börja dagen under Guds blickar. För oss katoliker hade det inte fallit oss in att samlas för att sjunga Laudes trots att det var ”Herrens dag”!

Två månader efter resan till Algeriet när vi var tillbaka i Lyon samlades våra båda delegationer i ärkebiskopsgården för att under vänskapliga former göra en utvärdering av det vi varit med om. Var och en delgav de andra vad denna resa hade betytt för honom och flera kunde berätta att de inte längre bad på samma sätt efter denna stora händelse. Vad är det som förändrats för den som ber sin fatiha? Hur upplever våra muslimska bröder numera i sin bön katolikernas förbön? Det är Guds mysterium som lever i hans barns hjärtan.

Vad som återstår att säga är att andra inte kommer att kunna erkänna sanningen i vägen vi tillryggalagt tillsammans om den inte utmynnar i konkreta företaganden. Det är bara om kärleken omvandlas i handling som dessa utbytens äkthet kan bevisas. Varför skulle inte vi, muslimer och kristna, tillsammans med våra bröder judarna, kunna upprätta ett behandlingshem för aidssjuka och andra som ”livet har sårat” mitt i ett fattigt land som inte har nog med ekonomiska medel för att kunna ta sig an dem? Om vi gör det, då skulle det som vi upplever i våra hjärtan och sinnen genom alla dessa möten kunna bli till ett vittnesbörd för världen. När och hur kommer vi att ta initiativet till detta gemensamma och oegennyttiga företag?
Under de senaste dagarna har vi fått följande påskhälsnsing från Azzedine Gaci : ”Jag önskar er en Glad Påskhögtid. Jag har fått förklarat för mig hur viktig påsken är för de kristna. Den interreligiösa dialogen har för närvarande stora svårigheter att kämpa med (...) Men vi har inget annat val än att fortsätta den väg vi tillsammans ritat upp och som leder oss fram till en värld där vi kan leva tillsammans i rättvisa, frid och samförstånd.”

Jag är övertygad om att endast en attityd av inre ödmjukhet där var och en tänker på att personligen vara mottaglig för de gåvor som Gud vill ge henne eller honom kan göra oss till sanna tjänare under hans barmhärtighet, göra oss till glädjens tjänare i människornas hjärtan.

© Kard. Philippe Barbarin   

Katolsk Observatör har fått rättigheter till artikel och foton.

Kardinal Philippe Barbarin är ärkebiskop av Lyon och metropolit i den ecclesiastiska provinsen som omfattar åtta biskopsstift i regionen Rhône-Alpes.

Azzedine Gaci, doktor i fysik, forskare och lärare vid ESCPE (École Supérieure de Chimie, Physique et Electronique de Lyon), rektor för Osmanmoskén i Villeurbanne och ordförande vid det Regionala rådet för den muslimska tron i Rhône-Alpes.

Övers.: NH