Det finns inga ursäkter för övergrepp på barn. Den våg av ”vittnesmål” om övergrepp av olika slag, utförda av präster och lärare på katolska skolor, upprör, liksom oförmågan att snabbt komma till rätta med gärningsmännen. Bestraffningar och tillrättavisningar kan man förstå – men inte utnyttjande av makt. Att förleda barn hör till något av de mest avskyvärda synder vi känner.
Därför är det fel också att säga att påven bett om ursäkt. Det har han inte - just av den anledningen att det inte finns ursäkter för sexuella övergrepp. Det finns förlåtelse, men det är en annan sak. Han har istället beordrat bot och öppen ånger och föreslagit åtgärder i pastoral anda.
Det finns inga ”förmildrande omständigheter” alltså. Men när kampanjer mot allt vad katolskt heter dras igång, måste man ändå vara oerhört misstänksam. Det är just när ämnet är så känsligt, att man knappt vågar protestera för risken att bli betraktad som vän av perversiteter, som en varningsflagga måste höjas för desinformation.
Några exempel: En bloggare uppmärksammade oss på att ett telegram från nyhetsbyrån AFP lett till att många tror att 14 500 ersättningar på i genomsnitt 60 000 Euro utbetalats till offer för övergrepp av katolska präster. I själva verket handlade det om statliga ersättningar för de missförhållanden som rått på de sk Industrial Schools, internatskolor drivna av katolska ordnar, med personal av högst varierande utbildningsgrad. Allt från undernäring till summariska bestraffningar alltså. Detta från 1930-talet och fram till 1975.
Gamla uppgifter dammas av, som om de vore nya. Personer som redan fällts i domstol och avtjänat sitt straff skall nu dömas igen. Fem år gamla artiklar omdateras och läggs till floden av anklagelser. Man kan inte komma ifrån intrycket att det handlar mera om att söka skandalisera kyrkan, röka ut den ur historien så att säga, än en genuin omtanke om de som drabbats och de som skulle kunna drabbas i framtiden av dessa avvikande personer.
Att fokus nu riktas så intensivt på just katolska kyrkan kan få många tro det är något fel på kyrkan – ja, det sägs öppet i både press och radio/TV att katolska kyrkans celibatkrav skulle skapa presumtiva brottslingar. Detta utan några som helst bevis. Vi skulle alltså kräva av lärare och dagispersonal att de har haft och har sexuella erfarenheter – risken skulle annars vara att de ger sig på våra barn.
I sammanhanget finns det tre stora rapporter. Jayrapporten i USA, Murphyrapporten och Ryanrapporten i Irland. Dessa tre är sinsemellan mycket olika, de tar till och med upp helt olika problem. Medan Jayrapporten är kvantitativ, det handlar om 11 000 vittnesmål som kvantifierats i en rad olika tabeller, så tar Murphyrapporten upp 46 anmälda präster och hur deras fall hanterats av myndigheter och kyrklig hierarki. Ryanrapporten handlar däremot om internatskolor och även om sexuella övergrepp omnämns så är det främst den allmänna situationen som belyses genom ett 1000-tal vittnesmål. I materialet finns det ytterst få, ett tiotal, präster omnämnda.
Man måste för att kunna bedöma tidningsrubrikernas sanningshalt bemöda sig och gå in i dessa rapporter. Problemet är mycket komplext, det handlar om ett mänskligt samhällsproblem snarare än en inomkyrklig kris. Det visar Murphyrapporten om inte annat, då den klart framhåller att kyrkolagen är ett utmärkt redskap för att snabbt avskilja både präster och ordensfolk från sina uppdrag som de missbrukade – om den bara följts. Men uppmjukningen av läran på 60- och 70-talet gjorde att man inte brydde sig om kyrkolagen – den var okänd även för biskoparna. Allt skulle lösas med terapi och omplaceringar, inte med lag och ordning.
Att det är sämre på andra håll är en ringa tröst. Men borde man ändå inte reflektera lite över hur det ligger till hos grannen? Det faktum att 22 700 barn i Sverige placeras i familjehem årligen kan ju vara en tankeställare, och att detta tal ökat med 30 procent mellan år 2002 och 2008. Att 50 procent av alla tonårsflickor anser de har någon gång attackerats av vuxna sexuellt är också något som borde ge en och annan rubrik. En inblick i BRIS samtalsloggar ger fasansfulla scener; barn som ringer från ungdomshem utan att ens veta varför de är placerade där, barn som misshandlas och utnyttjas av föräldrar, fosterföräldrar och nya partners till sin far eller mor. Är det bekant att den i särklass vanligaste dödsorsaken bland unga människor, 15-24 år, är självmord, att ett tiotal barn mellan 10 och 14 år tar sitt liv, detta i vårt egen närmiljö alltså?
Så länge det handlar om objektiva rapporter och rättsprocesser ska vi ta emot dem med tacksamhet. Sanningen är lögnen överlägsen. Oskyldiga har fått lida, skyldiga har kommit undan. Men inför Gud kommer ingen undan. Kyrkan går mot en rening, och vem skulle rena henne om inte kyrkan själv; världen, med dess värderingar? Gud bevare oss. Terapi, skadestånd och fängelse har en begränsad effekt. Bikt, bot och försoning - så har kyrkan överlevt alla andra ordningar.
En irländsk tidning påpekade häromdagen att det finns nog ingen säkrare plats att skicka sitt barn idag än till en katolsk internatskola i Irland. Kanske det ligger en del i det.
20100327
