När nu rapporterna om övergrepp av katolska präster duggar tätt - nu senast alltså biskop Müller i Trondheim - så är det kanske svårt att försvara sin tillhörighet och kärlek till den katolska kyrkan. I spåren av anklagelserna följer också en hätsk och mycket grov hatkampanj från mest dem som aldrig skulle drabbas av dessa präster, nämligen icke-katoliker och religionshatare.

Ingen ska kunna inbilla oss troende att vi inte bryr oss om vad våra präster gör med våra barn. Men vi vet att det handlar om enstaka fall, det är inte ett mönster. Då skulle ingen lämna sitt barn ens till en katekesundervisning.

Man måste dock undra, hur det är ställt i vissa stift med kollegialiteten och kontakten präster emellan. Känner man varandra så dåligt, att man inte kan urskilja dessa dubbelnaturer? Vad de säger i biktstolen är en hemlighet - men man ska ju också göra bot och återställa om det går det man har skadat. Och detta borde ju visa sig på något sätt. Eller hoppas man bara barnen ska glömma?

Barn kan ju skadas för livet av dessa upplevelser. Framför allt av sveket från personer de litat på. Boten består idag inte - som under medeltiden - i straff, utan i skadestånd som tas från kyrkans kapital, det som insamlats av troende katoliker för att hjälpa kyrkans verksamhet. Detta är upprörande. Dessa pengar skulle användas till underhåll, till skolor, bokutgivningar, stipendier - till trons väl och ve. Men istället går de alltså till skadestånd för övergrepp. Dessa handlingar drabbar alltså inte bara de direkt utsatta offren, utan har många andra följder. Man tycker att om personerna ifråga har egna medel så borde skadestånden tas därifrån i första hand.

Det kanske mest upprörande fallet är det i Millwaukee, där den beryktade barnmisshandlaren Murphy var verksam på en skola för döva. Biskopen där, Rembert Weakland, som också var överhuvud för den världsvida Benediktinorden, underlät att anmäla fallet, trots rapporter och flera övergrepp, utan flyttade honom bara till ett annat stift. (Att Vatikanen inte hade någon skuld i detta är fullständigt klarlagt.)

Men det värsta av allt är att ärkebiskopen själv levde ett dubbelliv. I över 20 år hade han haft en relation med en man, som 2002 anmälde honom för övergrepp i unga år. Ärkebiskopen lät då utbetala 450 000 dollar till sin partner, pengar som alltså tillhörde de troendes kyrka. Medel som skulle räcka gott och väl till en skola eller att hjälpa fattiga. Och det var först efter att hans älskare uppträtt i TV och berättade hela saken som han lämnade sin post.

Trots att skadestånd utbetalades så erkände Weakland aldrig något övergrepp, men däremot att han var homosexuell. Ärkebiskopen hade tidigare i vida kretsar framhållits som framsynt och han hyllades för sin öppna hållning gentemot feminism och ekologi. Hans uttalanden om möjligheten att ordinera kvinnor till prästämbetet har väckt uppmärksamhet.

Det verkar nu som kyrkan delas upp i två läger; ett där man menar att dessa fall av övergrepp är utslag av den gamla kyrkans patriarkala och sexfientliga subkultur, ett sorts den förkonciliära kyrkans dödsryckningar. Man menar celibatet tvingar prästerna till ett onaturligt liv, som gör dem till sexuellt frusterade tidsinställda bomber. Det andra lägret pekar istället på att de flesta övergrepp begåtts under 1970- och 80-talen, i spåren av att seminarier och kloster hade få kallelser och den dagliga disciplinen upplöstes, klausurer öppnades, och världens syn på människan som underkastad sin natur, där den sexuella läggningen ingår, fick intrång och lydnad ansågs vara något begränsande och omänskligt och uppoffring höra en gången tid till.

Det är dessa två uppfattningar som nu bör ordentligt rannsakas och genomlysas.

Men en sak måste man klarlägga: Hur många biskopar och präster som än avslöjas för svek och brott, så ska detta inte få oss att skämmas för vår heliga tro. Inte heller för den kyrka som Kristus gav oss och som leds av Petri efterträdare i Rom.

I synnerhet Petrusämbetet är något enastående. Påven leder fyrahundratusen präster och mer än en miljard troende. Men han är inte instängd, man kan möta honom varje vecka på Petersplatsen, fysiskt, öga mot öga, hand mot hand. Ingen träffar så många människor som han. Skriver man till honom får man svar (vilket inte är fallet med ens våra myndigheter). Det finns ingen ledare som är så tillgänglig som påven. (Bärstolen, sedia gestatoria, som tidigare användes, var ingen maktsymbol, utan ett sätt att så många som möjligt skulle se honom.) Det finns ingen ledare eller statschef som skriver sådana böcker, tal och brev och är så öppen med tankar om både brister och styrkor, som påven. Ingen som tar sig an enskilda fall som han. Ingen som tar ett moraliskt ansvar - inte bara ett politiskt - som påven. Vi får inte glömma detta, i synnerhet inte när misslyckanden kommer i dagen.

Redan bland apostlarna fanns det en som förnekade Kristus, en som tvivlade på hans ord, och en som förrådde honom för pengar. Det är tre av tolv, och de andra var också de svaga och svikande. Men ändå - ändå! - var det just dessa - förutom Judas då - som spred det glada budskapet om att Jesus har uppstått och döden besegrats.

20100407