Tisdagen den 23 september ihågkom den katolska kyrkan ett av sina få sentida heliga; Padre Pio. Om denne märklige kapucinmunk finns det så många historier att de skulle rymma åtskilliga volymer. Men de flesta av dem är säkert inte ens nedtecknade. Ty han var inte en sådan som man lätt skapar dokument om. Det fanns en folklighet i själva hans personliga framtoning, som ömsom skapade sympatier, ömsom misstänksamhet hos både låga och höga inom och utom kyrkan.

Att ta del av dessa historier som folk har att berätta om Padre Pio är att bekanta sig med något av det mest typiska inom katolsk fromhetsliv. Ty här finns allt. Ofta handlar det om något människoöde – någon har misslyckats med något, försökt dölja det, lappat och lagat…så åberopas denne till vansinne passionerade munk, antingen personligen eller genom bön - och så händer det ting som ingen kunde föreställa sig. Varje historia har sin vishet, sin fromhet och – sin humor. Ty hur ofta skrattar man inte när man får höra om hur helgonet löser de mest hopplösa uppgifter! Ett exempel ur minnet: En man planerar att mörda sin hustru, För att göra sig själv otänkbar för omgivningen som gärningsman så följer han henne varje söndag till kyrkan . Han har en perfekt plan. Han ska framstå som den oantastlige äkta maken, trogen och gudsfruktig. Som krona på verket ska han bikta sig hos Padre Pio. Vem kan sedan misstänka honom att ha förgiftat sin fru? Sagt och gjort. Han går in i biktstolen, men hinner inte ens knäfalla förrän munken därinne vrålar åt honom: ”Ut härifrån din lögnare! Ångra dig och kom tillbaka när du vet vad du gör!” Förskräckt - panikslagen! - rusar mannen därifrån. Han kommer sedan tillbaka, bekänner under tårar allt vad han planerat. Och får absolution. Och äktenskapet räddas.

Detta är bara en av hundratals liknande anekdoter. Ska man se något gemensamt drag så är det: Även tankarna kan innebära synd. Denne munk såg rakt igenom själarna, han såg vad människor tänkte. Det finns så många olika historier om detta så även en naturvetare måste förundra sig. Padre Pio kunde bara med en blick eller en liten snärt med sitt knutrep markera en person som han märkte hade dåliga tankar.

Samma dag som vi firade Padre Pio klev en välbyggd och ung man in på sin yrkesskola i Finland och sköt nio av sina klasskamrater till döds, samt läraren. Sedan riktade han pistolen mot sin egen hjärna och tryckte av. Detta var ingen rättshaverist, utan en högst välanpassad medborgare i ett välståndssamhälle. Han hade utbildning och vänner och led ingen nöd.

Utom när det gällde själslivet. Ty här frodades uppenbarligen tankar om massans låghet och den egna personlighetens överlägsenhet. Han bar på en hemlighet, nämligen Planen. Och det var Planen som gjorde att han var Någon, något förmer än medelmåttigheten omkring sig. Han hade sin egen värld som lockade med ett alldeles särskilt rus. En Stäppvarg med sin hemlige gud kallad Walther P22.

Att tänka kan väl inte vara så farligt? Man lever sitt liv, äter, sover, träffar vänner, jobbar eller går i skolan. Så har man sitt tankeliv. Ingen ser det. Men det tjänar alltid någon: Gud – eller den Onde.

Det är som om tankelivet inte riktigt tas på allvar. Som om det inte är verkligt. Men det är den högsta verkligheten. Ty snabbt kan det omsättas i handling, med följder som är omätliga, ofattbara. Det otänkbara sker inte utan att det tänkts. En skilsmässa föregås av tanken att den är möjlig. Före stölden finns tanken att stjäla. Självmordet börjar som en idé. Ett mord föregås också av tankar att det är möjligt. Vi bekänner också våra synder i ”tankar, ord,  gärningar och underlåtelser”. Åter; vill man ett helgat liv så räcker det inte att vara ”ren” i sitt yttre leverne, man måste också vara ren i tankarna. Så länge vi tror att man kan bygga ett samhälle utan beaktande av tankens återknytning (lat. re-ligio) till en god makt, så kommer katastroferna att rada upp sig. Och den Onde triumferar.

20080924