För de flesta svenskar innebär påsken ovanligt många helgdagar, påskris och gula bordsdukar, sill och färgade hårdkokta ägg på påskafton. Kanske ett och annat chokladägg? Första vårturen till stugan på landet? Eller kanske man med reminiscenser av kristen uppfostran rentav går till en långfredagskonsert i någon av kyrkorna eller lyssnar på Bach på radio. Så – det var allt.

Men katolikerna träder med Palmsöndagen in i den Stilla veckan och den s.k. Passionen. Varför heter det Passionssöndagen? Därför att det handlar om ett kärleksdrama. I ingen annan kyrka, inte ens den ortodoxa, firas påsk med en sådan inlevelse som i den katolska kyrkan. Varje dag har sin ton, varje gudstjänst förkunnar ett drama, i ord och handling, andligt och fysiskt, Guds ord, hymner, ljus, rökelse, rörelser – allt för att uttrycka heligheten i det ofattbara, som genom den gudomliga uppenbarelsen kommit mänskligheten till del.

För den katolskt kristne innebär påsken ett drama med många akter. Palmsöndagen inleds med en procession som skall minna om Jesu intåg i Jerusalem. Alla bär välsignade palmkvistar, som sedan tas hem och sätts upp som beskydd i hemmet. (Samma kvistar kan till nästa fasta lämnas för bränning, då man på Askonsdagen tecknas med korsets tecken i askan.)

I Palmsöndagens långa läsning får man först följa hela passionshistorien enligt evangelisten Markus, inte mindre än 119 verser läses eller sjunges då. Säg sedan att katoliker inte förmedlas Skriftens ord! På Skärtorsdagen invigs i katedralen de heliga oljorna, som sedan skall användas till alla bekräftelser och vigningar under året.

På natten sker den gripande liturgin då biskopen eller kyrkoherden i Kristi ställe tvättar fötterna på tolv "apostlar", församlingsmedlemmar som på detta påtagliga sätt får representera lärjungarna själva.

Kristus dör på korset. Istället för klockor vid förvandlingen av bröd och vin till Kristi lekamen och blod, används ibland träklappror, som på ett dramatiskt sätt signalerar den obarmhärtiga döden. Kyrkklockornas kläppar kläs i läder så de ringer dämpat. Corpus, kristuskroppen på korset, täcks över av ett violett skynke, altarljus och blommor tas bort och de tre dukarna avlägsnas, sakramentet bärs ut under dramatisk tystnad, tabernaklet töms, dörren ställs öppen, den eviga lampan släcks. Nu följer allt folk vår Herre ner i graven, kanske i ett sidokapell eller i en krypta. Alla lägger sig på knä. Så kan tillbedjan ske hela natten vid ”Kristi grav”.

I Rom och många andra städer är denna natt alla kyrkor öppna, även de man aldrig ens noterat att de finns. Familjer går runt på natten, även barnen följer med, från kyrka till kyrka. Man skänker kanske blommor eller pengar till det sidoaltare, där Herren finns i sakramentet. Men i huvudkyrkan är det tomt och släckt och naket.

Långfredagen är det enda dag på året då det inte firas mässa. Istället genomförs den kanske minst reformerade liturgin sedan fornkristen tid, den tre timmar långa långfredagsritualen med omfattande läsningar och korsets hyllning, där var och på sitt eget sätt offentligt kan visa sin omutliga kärlek till Frälsaren, kärleken ”trots allt”, den ovärdiges kärlek till sin Herre, Mästare och Gud, konungen som nu är torterad till oigenkännlighet och avrättad som en simpel brottsling.

Trots att denna liturgi är enkel och påfrestande - här finns ingen musik, inga levande ljus, ingen prakt – så hör den till de mest välbesökta.

Det var på långfredagen som påven Johannes Paulus II troget varje år kom till martyrernas Colosseum och bar ett ansenligt kors utefter en "Via Crucis" med de fjorton "stationer" som skildrar Jesu lidande och död.

Påskafton är något av en mellandag, då många gör utflykter eller hälsar på släkten. Men sent på påskaftonsnatten samlas så de troende kring påskelden utanför kyrkan. På denna tänds det stora påskljuset, uppståndelsens symbol, märkt med bokstäver Alfa och Omega. Ljuset förs triumfartat i procession in i det totalt nedsläckta kyrkorummet. Diakonen ropar: - Lumen Christi! Kristi ljus! - Lumen Christi! Så svarar nu alla. Från påskljusets låga tänds ett ljus som en troende bär med sig, och detta tänder ett, och ett...till slut är hela kyrkan upptänd igen. Så sjunger diakonen den fantastiska hymnen från 400-talet, Exsultet: Exultet iam angelica turba caelorum, O jubla nu, alla himmelens änglar! O jubla nu, alla Guds tjänare! Läsningarna omfattar hela essensen i den judisk-kristna urkunden, från Genesis till Matteusevangeliet. Den som lyssnar till dessa nio läsningar har fått hela den kristna uppenbarelsen serverad. Skapelsen, Abrahams utkorelse, Moses, profetiorna om Messias, den smorde konungen som skall komma, hur Frälsaren sedan kommer och uppfyller varje stavelse av profetiorna, fast på ett sätt som ingen hade förväntat sig. (Här avslöjas också obarmhärtigt om bibelöversättarna inte gjort ett bra jobb, ty då förlorar profetiorna sin mening.)

Så ringer klockorna under Gloria, Herren förklaras vara uppstånden och kyrkan flödar åter av ljus och liv. Efter den heliga mässan hälsar man:
- Kristus är uppstånden! - Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Den som på påskdagen råkar befinna sig i ett katolskt land kan knappast undgå att gripas av den uppsluppna och glada stämning som utbreder sig, inte minst i Rom, när påven ”urbi et orbi” (över stad och land) förkunnar Kristi Uppståndelse på många språk. Det är nu som man går hem och äter påskalamm och kanske barnen äntligen får sitt chokladägg.

Så har vi varit med om ett kärleksdrama som går utöver alla andra – den obegränsade och eviga kärleken som Gud skänker sin egen skapelse.

Red.

(Första gången publicerad 2006-04-09)

Alla ledare