Så är det tid att sammanfatta ännu ett pontifikat. Vi har en påve som varit otroligt generös att möta omvärlden. Överhuvudtaget så är påvedömet unikt i världen: Vilka statsledare möter sitt folk offentligt på ett torg en gång i veckan? Vilka ledare samlar miljoner omkring sig där de reser runt i världen och har öppna möten, inte minst under firande av Heliga Mässan?

Det spreds en motbild jämfört med påve Franciskus av påve Benedikt XVI att denne skydde offentligheten. Inget kunde vara mera fel. Han stannade ibland längre under onsdagsaudienserna ute på Petersplatsen än folket, och ja än kamerateamen. Ty han ville möta individerna diskret.

Även påve Franciskus verkade älska just dessa små möten och han kunde hantera medierna mästerligt. Om detta har flera vittnat. Ibland visste man inte om hans uttalanden var frukter av ingivelser eller i själva verket mycket beräknade. Han tyckte om att ställa öppna frågor och vara lite svävande, ja, även motsägelsefull. Detta gav upphov till en viss förvirring, och kraftig kritik från vissa håll, även från kardinaler.

Media hade bara att fiska efter det som passat dem att göra rubriker av. Och i väst är det naturligtvis frestande att finna bevis för att påven anpassat sig till gemene man och den sekularismens modell, som innebär att var och en får själv avgöra vad som är sant och rätt och gott. När påven vänder sig till syndaren och säger: - Du är också välkommen i kyrkan! så talade han som en god herde till den som har skiljt sin livsväg från Guds vägar, och är mycket medveten att det är så. Han vände sig till dem som växt upp med sin katolska tro, men hamnat lite på sidan om den.

Men problemet har varit att det talet av de västliga medierna - och även av en del katolska kretsar - istället tas för en inteckning att äntligen har kyrkan givit upp sitt anspråk att veta vad som är gott, sin tolkningsrätt, äntligen har vi en påve som är som vi andra och nu ska han leda kyrkan ut ur sitt mörka förflutna och in i den moderna världens upplysta människosyn och verklighetsuppfattning. Han har också visat intresse för stora frågor som hälsa, klimat och politik. Detta har framförallt hos den icke-katolska omvärlden tolkats som en uppdatering av den katolska kyrkan som annars skildrats som instängd i sig själv. Men då har man inte följt med de senaste påvarnas engagemang för människans väl, inte bara då själarnas. I själva verket bedriver kyrkan barmhärtighetsverk över hela världen, och har gjort så i mer än ett årtusende.

Under påve Franciskus´ pontifikat har det funnits kritik att läran är hotad. Men det har inte rikigt kunnat gå att bevisa. Vad man dock kan konstatera är att påve Franciskus har fått många att börja studera läran, just för att undersöka hur det ligger till med den efter tveksamma uttalanden, till exempel om välsignelse av samkönade par, om det finns själar i helvetet och om faran att följa kyrkans lära alltför bokstavligt. När det gäller den äldre mässordningen har påvens synnerligen aktiva motstånd mot den snarare väckt ett allt större intresse för att studera liturgin och upptäcka dessa ärevördiga uttryck för den heliga tron.

Kyrkorna fylls nu som aldrig förr, inte minst i vårt eget land. Även stift som haft stor kris börjar väckas till liv igen, i Nederländerna, Frankrike, Tyskland. Och i andra världsdelar blomstrar katolska kyrkan, i Afrika och Asien.

Låt oss be för påve Franciskus och se att allt har en mening. Påve Benedikt sade att även om konklaven i själva verket handlade om hårt politiskt spel, och inte direkt om inspiration av den Helige Ande, så måste man tro att Gud segrar trots allt: Varje pontifikat bär sin egen nåd. Och den kanske man inte ser förrän det är över.

Red.

20250422