När Joseph Ratzinger valdes till påve följde en del reaktioner som inte kan betraktas som annat än uttryck för stor besvikelse. Många menade att det nu skulle innebära en tillbakagång i en önskad utveckling, en uppdatering av kyrkans framtoning i världen. Samma kretsar hade tidigare haft synpunkter på Johannes Paulus II och hans mycket solida undervisning i etiska frågor. Men samtidigt var de svårt att motstå denne påves charm och närvaro. Johannes Paulus II var en stor estradör, han kunde fånga uppmärksamheten hos de stora massorna. Den som upplevt en påsk i Rom under påven Johannes Paulus II:s kraftdagar vet, att hans närvaro nästan kändes i luften överallt, och hans krafter tycktes outtömliga.

Med påven Benedikt var det en annan framtoning. Han tycktes närmast generad och blyg över uppmärksamheten. Men så fort han fick hålla sina väl förberedda tal så lyssnade gammal och ung med stor koncentration. Man visste att det fanns ett innehåll väl värt att lyssna till.

Ändå fanns det under hela hans pontifikat en sorts outtalad underliggande kritik. Det antyddes ofta att han var alltför fixerad vid liturgifrågor och att han var isolerad och inte hade koll på omvärlden. Ibland kringgärdades hans pontifikat med en talande tystnad, inte bara av biskopar och präster, utan även från hans närmaste omgivning, från kurian. Många av hans beslut blev inte särskilt uppmärksammade, hans omsorgsfullt formulerade texter översattes knappast och man gjorde allt för att hitta angreppspunkter. Han blev förd bakom ljuset och lurad ett flertal gånger, till och med av sin egen kammarherre. Han tvingades till och med gå ut och förklara sig, försvara sitt beslut att lyfta exkommuniceringen av de fyra sk Lefebvrebiskoparna - en unik handling, som ifrågasattes även den; skall en påve verkligen behöva försvara sina avgöranden inför media?

Nu har vi påve Franciskus och ett annat pontifikat och en helt annan stil, både när det gäller de påvliga ceremonierna och uttalanden. Påve Franciskus använder en informell metod, han utnyttjar press, telefon, brev, och väljer sina kontakter på ett sätt som tycks vara helt oföutsebart. Media har bara att fiska efter det som passar. Och i väst passar det naturligtvis att finna bevis för att påven anpassat sig till gemene man och den sekularismens modell, som innebär att var och en får själv avgöra vad som är sant och rätt och gott. När påven vänder sig till syndaren och säger: - Du är också välkommen i kyrkan! så talar han som en god herde till den som har skiljt sin livsväg från Guds vägar, och är mycket medveten att det är så. Han vänder sig till dem som - såsom fallet ofta är i Latinamerika - växt upp med sin katolska tro, men hamnat lite på sidan om den.

Men problemet är att det talet av de västliga medierna - och även av en del katolska kretsar - istället tas för en inteckning att äntligen har kyrkan givit upp sitt anspråk att veta vad som är gott, sin tolkningsrätt, äntligen har vi en påve som är som vi andra och nu ska han leda kyrkan ut ur sitt mörka förflutna och in i den moderna världens upplysta människosyn och verklighetsuppfattning.

Vi publicerar nu en artikel som är mycket kritisk till påvens kommunikation med omvärlden. Även om vi inte skriver under på allt som anförs i artikeln, så tror vi att den kan bidra till en ökad förståelse för de många motstridiga tolkningar som görs idag av alla budskap som kommer ut från Heliga Stolen.

Artikeln publicerades i den stora dagstidningen Il Foglio. Den ges ut i trettontusen exemplar dagligen och har allmänt högt anseende. De två skribenterna var sedan 10 år anställda på Radio Maria, en oberoende katolsk radiostation. I en efterföljande intervju berättar de att det handlade om en samvetsfråga, just det samvete som påven alltså framhållit så tydligt att man ska följa.

Omedelbart blev de dock avskedade från radiostationen.

Man kan ha förståelse kanske för om någon inte bedöms tjäna kyrkan om man motsäger hennes ledning, ordning och lära. Men i detta fall handlade det ju mera om en stilfråga och en diskussion kring de konsekvenser som det medför för ämbetssynen, om personen blir så dominant i förhållande till ämbetsrollen.

Påvar har kritiserats i alla tider, vi behöver ju bara erinra oss heliga Birgittas varningar till påven Urban V om vad som skulle hända om han lämnade Rom.

Om en kritik av påven innebär osakliga pesonangrepp eller att ifrågasätta själva ämbetet är det illa. Om den däremot grundar sig på en kärlek till Petrusämbetet så kan den vara befogad. och till och med nödvändig för ämbetets försvar.

20131019