Vad angår oss påven?

 

Åter röner påven enstaka rubriker här och där, till och med en och annan längre artikel. Genom radion och TT:s försorg, eller låt oss säga som det är – försäljning – får vi veta att nu har han ställt till det igen. Först förolämpa muslimerna, sedan åka till dem och reta dem ännu mer. I nyhetsspråk låter det inte så, men skickligt får man alla att tänka så genom lämpligt ordval.

Istället har vi att göra med en ledare, som inte alls är road av dramatiska utspel, gestik och retorik. Han har något att uträtta. De kristna i Turkiet är på väg att försvinna. Hela Mellersta Östern, denna vagga för hela den kristna kulturen, undergår samma ödesdigra process. Människorna tvingas flytta, emigrera. Det är bara de gamla som blir kvar. Klostren står som halvfallna ruiner, kyrkorna jämnas med marken och blir betesmark för fåren. Medan vi matas med bilder från gatustrider i Palestina och daglig förödelse i Bagdad så sker en folkkvandring utan motstycke från världens äldsta kristna områden. De töms på kristna. I väst härskar liknöjdheten, i öst - förtrycket. Valet är inte svårt om man är ung och vill ge sina barn trygghet.

En redaktör för tidskriften Inside the Vatican besökte nyligen Halki Patriarchal School utanför Istanbul, ett kloster som också varit plantskola för alla ortodoxa biskopar och patriarker av Konstantinopel. Men 1971 stängdes skolan av myndigheterna, nu finns bara klostret kvar. För 50 år sedan fanns det 120 munkar här, nu bor det mindre än 20 personer i klostret. Hur man skall få fram biskopar och ännu värre, en patriark, en östromersk ledargestalt – är obegripligt att föreställa sig. I hela Turkiet finns endast några tusental ortodoxa, alltså kanske färre än antalet katoliker i Stockholm. Ur dessa ska enligt turkisk lag patriarken utses. Men han måste också vara munk och präst. När den siste munken lämnar klostret på berget så exproprieras det av staten.

- Nå men ni är ju tjugo stycken, frågar besökaren en av munkarna.
- Nja, i själva verket – fyra. Ty de andra tar bara hand om klostret, de är inte kristna. Till jul är vi bara tre kvar, abboten, diakonen och jag.

Besökaren erinrar sig Bede i 600-700-talets England, som föräldralös efter pesthärjningar sattes i kloster som femåring, men vartefter även munkarna dog i pesten blev han allt ensammare. Till slut fanns där bara abboten och den då sjuårige pojken kvar. Trogen deltog han i de nattliga tidebönerna och svarade i responsorierna. Bede stannade enligt sin självbiografi hela sitt liv i klostret, där han växt upp. Han skrev många lärda verk, bland annat kyrkans historia i England, och hans skrifter blev en betydande källa till allt från vetenskap till högstående poesi. Han omnämns av Dante och han är också den tidigaste källan till gregorianiken i England.

Bilden av den ensamme sjuåringen i ett stort kloster är gripande och ödesmättad. Detta är vad pågår just nu, i Turkiet, Palestina, Libanon, Irak. Inte bara det, även i Italien, Tyskland, Frankrike, Spanien, England...

Lågan flämtar. Detta vet påven och det är därför han håller sig till väsentligheterna. Vem har hört påven tala om moralfrågor och etiska finstilta dilemman? Nej, istället söker han sig gång på gång till den verkliga kärnan. Oförtrutet hänvisar han till den goda viljan, förnuftet och sanningen, till tron, till kärleken, den kärlek som inte kan tänkas utan sanning. Det är inte, som en del vill skildra det, en korsfarare som stolt anländer med trupp och slår in stadsportarna med stötstång, utan snarare en från alla håll kringrännd apostel, som bara har sina ord och sin tro - Evangeliet - och den envetna uppmaningen att vi måste använda våra gåvor att söka det som är sant, gott och rätt. Han kan sin Augustinus: Man måste söka Gud, och finner man Honom inte får man ändå uppträda som om man funnit Honom.

Man kan inte låta bli att associera till ännu en bild ur historien: När påven Leo den store år 452 blev varse att Italien skulle plundras och brännas - kejsarmakten var svag - av Attilas skoningslösa trupper, tog han resolut en häst och två kejserliga ämbetsmän med sig. Han red norrut, mötte Attila i Mincio. Efter en av historiens mest gåtfulla förhandlingar vände Attila med hela sin här och retirerade tillbaka ända över Donau. Vad Leo sade vet ingen. Men vi kan ju gissa tonläget utifrån de 62 predikningar som finns bevarade: Rakt, troget, och fyllt av sanningslidelse.

Men vi vet vad påven säger. Vi kan läsa hans texter och vi kan själva uttolka dem. Låt oss inte missa dessa fantastiska möjligheter att följa historiens skede. Ty vad som i dessa dagar sägs och görs kan ha återverkningar långt utöver den diplomatiska etiketten, ja, ända in i koranskolornas katedrar och den förbländande modernitetens tröstlösa hjärtan.

Ljusen flämtar förvisso i de tomma kapellen och de förfallna klostren. Men - de brinner.

20061129

Red.

Alla ledare

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved