När det väl gått upp för Sverige att vi utsatts för ett försök till terrordåd fullt i klass med de i London och Madrid så kommer kommentarerna. Det mesta handlar om att vi nu måste göra allt för att förhindra "kollektiv skuld", det vill säga börja betrakta helt vanliga svenskar med muslimsk identitet eller härkomst som potentiella våldsverkare. Religionen blir annars så att säga en etnisk stämpel.

Det är en befogad farhåga. 99% av mänskligheten har fullt upp med att leva sitt eget liv och kämpa sin vardagskrig med ekonomi och att föda och fostra sin familj. Sedan finns det alltid de som engagerar sig i olika dagspolitiska frågor. Och en liten del som är beredd att gå till aktion. Och en ännu mindre del är beredd till våldshandlingar.

Proffstyckare har varit rörande eniga att detta rör sig om enstaka, störda personers verk. Imamer och representanter från muslimska organisationer understryker med emfas att självmord och mord på oskyldiga strider mot islam och Koranen. Detta har inget med religionen att göra, menar man. Medan det också finns en populistsik - okänt stor - falang som är övertygad att detta är en självklar följd av ofiltrerad invandring, att själva den muslimska närvaron utgör en fara för landet.

I själva verket måste man nog modifiera båda dessa "förklaringar". För det första så stämmer det att Koranen fördömer självmord och att oskyldiga dödas. Men å andra sidan så är en som stupar i strid alltid hedervärd. Om man alltså dödar sig själv för att vinna en strid, så räknas detta inte som självmord. Om oskyldiga män, både muslimer och "otrogna", dör i denna stridsaktion så är det inte mord. Men kvinnor och barn bör skonas. På just den punkten har den ideologi som styr Osama Bin Ladem och andra jihadister kritiserats även inom de mest radikala koranskolorna.

Det är dock svårt att helt frigöra dessa terrorhandlingar från en religiös inspiration, nämligen att de betraktas som en insats i ett heligt krig mot själva den västerländska civilisationen. Ty detta är vad som ständigt åberopas av terrorgrupperna själva.

För det andra så är islam ingen enhetlig religion. Vad som lärs ut på Medborgarplatsen är knappast detsamma som i Islamabad. Det finns sunniter och shiiter och wahabiter, som har högst olika uppfattningar vad det rätta islam är. I historien hittar vi de fruktade assasinerna (från Hassan-i-Sabbah), som hittade stöd för lönnmord av oskyldiga i Koranen.

Inom kristendomen har det också funnits sekter med de mest skiftande tillämpningar av det kristna budskapet, inte minst inom den skog av samfund, som bildades i kölvattnet efter Luthers brott med påveämbetet. Men märkligt nog, få väpnade inriktningar med terror på dagordningen.

Som argument mot kyrkan och religionen som sådan brukar manr dra upp korstågen och de heliga krigen. Men korstågen var utpräglade försvarskrig . Det handlade om att återta heliga platser. Och de krig som startats i Guds namn var ju den sekulära makten som styrde över.

Den katolska kyrkan dock har ett Läroämbete och detta har, alltsedan aposteln Petrus och de första påvarna, effektivt förhindrat den stora spridningen av tolkningar, såsom vi möter inom islam. Ändå finns det krafter som vill decentralisera kyrkan, minska påvens lärofunktion och istället låta lokala konferenser besluta hur den kristna tron ska tillämpas i praktiken.

Vi ska nog inte gå den vägen.

20101215

Alla ledare