Tidningarna och radio och TV tävlar i att uttrycka sin chock över att 339 610 röstande inte behagade följa protokollet, utan istället för att välja något av de etablerade partierna inom blocken så lade man sin röst på familjens svarta får, Sverigedemokraterna. Omvärlden förundrar sig över hur de förträffliga svenskarna, som så ofta och säkert yttrar sig om omvärlden, kunnat vila så länge i sin illusion att demokratin är det ofelbara och slutgiltiga statsskicket, som garanterar frånvaron av varje överraskning och avvikelse från det politiska etablissemanget.

"Gå och rösta" var uppmaningen. När sedan rösterna räknats, önskade många helt öppet att vissa av oss inte hade lämnat soffan. Ty rösterna hamnade ju helt "fel".

Vi troende katoliker känner fenomenet väl. Yttrandefrihet, tryckfrihet, samvetsfrihet, jämställdhet - detta är pelarna varpå samhället skall byggas. Men när friheten resulterar i katolska friskolor, muslimska krav på sharialagar, antisionistiska radiostationer eller pastorer som predikar om synd - då kan man mycket väl tänka sig göra vissa "modifieringar" i samtliga dessa friheter. Eller som vänsterpartisten Lars Ohly skrev 1983: "Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse." Man kunde lika gärna byta citatets upphovsman till någon annan bland våra etablerade partipolitiker, och byta "arbetsklassens" till "det svenska folkets" eller "samhällets". Reaktionerna skulle ändå vara få.

I övriga Europa är det nu alltfler engagerade katolska lekmän som uppmärksammar hur den politiska agendan gradvis begränsar religions- och samvetsfriheten. Lagar stiftas som tvingar katoliker att byta yrke, i England har adoptionsbyråer tvingats lägga ner, i Belgien attackeras kristna debattörer på gatan, i Italien åtalas skolor för att ha kors på klassrumsväggen, och Spanien har lagar stiftats som går längre än något annat land i "rätten" att få abort, trots att miljoner medborgare öppet demonstrerat mot lagen.

Den ena kampanjen efter den andra drivs för att misskreditera i synnerhet den kristna religionen, den katolska kyrkan, prästerna och påven. Men påvens Englandsresa visar att de som hörs högst inte alltid är de som speglar folkets röst. Protesterna mot påvebesöket var ynkliga i jämförelse med den massiva uppslutning han fick överallt. Särskilt var det ungdomar som sökte sig till samlingarna. Påvens som vanligt lysande tal togs ad notam och de som ville påvisa en åldrad påve utan handlingskraft och kontakt med "verkligheten" fick stora problem, då påven visade stor medvetenhet om de problem som Europa just nu står inför. Ja, om våra egna politiker någon gång skulle ta upp dessa frågor om vad vi egentligen vill göra med vår civilisation, och vilka värden vårt öppna samhälle i grunden vilar på, då skulle kanske inte ens hundratusen rösta på ett parti som grundar sin politik på missnöje och ilska att aldrig bli taget på allvar.

Men här saknas en kompetens tycks det - det som borde vara den viktigaste hos varje person med anspråk på makt: Ifråga om vilka värden som som egentligen håller samman nationen så uppträder våra makthavare som hemlösa stråtrövare - man stannar upp då och då, men rusar snabbt vidare när man får vittring på en tillfällig vinst. Man har synpunkter och förslag gällande skattefördelning och ekonomi. Men frågar någon om de mänskliga grundvalarna för vår samhällsbyggnad har man inget att redovisa eller bidra med.

För oss kristna gäller dock alltid att vi ska ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Vi ska följa lagarna och betala skatten Vi ska rösta efter vår personliga övertygelse. Ty Kristus dikterade inte någon särskild politik, och Han riktade sig inte till någon särskild grupp. Han kom för att frälsa själarna. Kyrkan är varken konservativ eller progressiv i politisk mening, men den är både konservativ och progressiv när det gäller läran och de metoder som den använder för att sprida Guds sanning. Kyrkan är en levande organism, en person, aldrig utan kontakt med sin historia, i obruten kontinuitet och samtidigt - i ständig förnyelse.

Vi vet ju att Kristus är vägen, sanningen och livet. Vi ger förvisso kejsaren vad kejsaren vill ha. Men skulle någon försöka tvinga oss att förneka Kristus eller begå handlingar mot Hans vilja, då vägrar vi. Vi skriver inte på, och vi tiger inte still. Hellre dör vi än förnekar sanningen. Ty den döden ger det eviga livet, medan ett liv i förnekelse och lögn leder till att vara levande död och till evig pina.

20100927

Alla ledare