Kyrkan, den katolska kyrkan men även de östliga patriarkaten som samlas under den sk ortodoxa traditionen, kan liknas vid en jättelik verktygslåda. I detta skrin finns nämligen en rad hjälpmedel avsedda att reparera trasiga själar, återställa förlorade hopp, stoppa läckorna i det andliga livet och läka såren i blödande hjärtan. En sådan vertygslåda innehåller många redskap, universalverktyg såsom bikten, heliga Mässan, Guds Ord, sakramentalier av olika slag. Men även högst personliga hjälpmedel, specialverktyg som kanske passar endast en enda människa i hela världen.

Det finns en gammal visdom som säger att i varje heliga Mässa har Gud något till var och en som besöker den som är personligt riktat. Det kan vara ett ord, en mening, eller bara ett synintryck - något som väcker en tanke, eller en röst i samvetet. Av denna anledning finns det traditionellt en präst i biktstolen under söndagsmässan i många katedraler. Gud väcker samvetet, Kristus väntar i bikstolen att få höra och hela - förlåta.

Till verktygslådan får också räknas Läroämbetet med alla dess undervisningar, råd och anvisningar. Man behöver inte och kan inte ta in allt på en gång. Men man kan använda sig av det när man behöver det. Vägledning, råd, stöd, argument, förklaringar, referenser. Varför är kyrkan mot abort? Varför kan man inte tolerera homosexuella relationer? Det finns svar på dessa frågor från Läroämbetet. En del är formulerade för hundratals år sedan, andra helt nyligen. I katekesen och i olika texter, instruktioner, utlåtanden, har man sammanfattat vad många människor under bön och studier kommit fram till, både när det gäller självklara saker, som varför vi tror på en Gud och inte flera, och mera komplicerade, som hur vi ska ställa oss till forskning med embryon.

Detta är något som alla troende borde vara tacksamma över att det finns. En stor gåva. Ändå - ett tydligt tidens tecken är att många inte vill ha just dessa hjälpmedel. Man ser dem istället som ett hot mot det självständiga tänkandet och den personliga friheten. Ett sorts överförmynderi.

Om det är så att man gillar ett verktyg, och använder det, så retar man sig att det finns en massa andra också, som man inte anser sig behöva. Man vill kasta bort dem, utan minsta tanke på att de kanske betjänar många andra. En god predikan - ja tack. En princip från Läroämbetet som hotar mitt val av privatliv - nej tack. Kommunionen - ja tack. Bikten - nej tack. Vår orden - ja tack. Andra ordnar - nej tack. Den gruppen - javisst. Den där andra gruppen - bort den.

Även själva liturgin kan bedömas på samma sätt. Om vissa betjänas av gregoriansk musik, av vackra mässhakar och många tecken på vördnad, kan andra reta sig på just dessa uttryck och mena de är tecken på något otidsenligt. Så vill man städa i verktygslådan och spara bara det man själv finner användbart - för sin egen stackars själ, eller ännu värre, för att tillfredställa sin egen smak.

Fenomenet finns överallt. Framförallt finns det i den civilisation som utvecklade kristendomen till den mest dynamiska religionen som världen någonsin sett: Europa. Det är i vår egen världsdel som föraktet för den kristna religionen visar sig tydligast. Inte ens på lärosätena i teologi vill man erkänna att det handlar om något annat är ett "sociologiskt fenomen". Verktygslådan är bara en illusion för sådana som inte vill se den krassa verkligheten, menar man. I denna verklighet finns ingen nåd, ingen hjälp, inga medel att förändra livet utom de yttre. Rösträtt, materiellt välstånd, konsumtion, hälsa och välbefinnande i största allmänhet är det som utgör livets mening. Detta är vad våra politiker också har att erbjuda. Allting annat hör privatlivet till. Och i det privata får man yxa till sina egna verktyg.

Men kyrkan har genom förvärvad vishet byggt upp en hel verkstad. Den bygger på kunskaper om människans svaghet, om hennes alla tillkortakommanden, som knappast har förändrats under hennes korta närvaro i jordens historia. Vi har alla samma behov av reparation och räddning undan elden, både den timliga och eviga. Men vad som hjälper beror helt på vår personlighet. Ett kyrkobesök kan omvända en människa, som Maria Alphonse Ratisbonne i kyrkan S Andrea della Fratte. Men långt ifrån alla omvänds när de går in i denna välbesökta kyrka i Rom. För en annan kan ett krucifix gjort av några elsladdar betyda allt, som för kardinal François Xavier Nguyen Van Thuan under sin fångenskap i Vietnam. Och detta kors skulle man knappast kunna sälja ens i kitschaffärerna runt vallfartsorter som Fátima och Lourdes.

Så - låt oss förhålla oss ödmjuka till Guds verktygslåda - sakramentalierna, de liturgiska uttrycken, helgonens ord, läroämbetets undervisning, bönen. Så länge de inte bryter mot skrift och tradition så tjänar de människans själ, även om de inte tjänar just din eller min själ just nu.

Ja - påven själv är ett sådant verktyg. Det har funnits tider med förfärliga påvar, svaga påvar, sjuka och gamla påvar. Men hur förtappad, ensam, svag och gammal en påve än ibland kan verka, så tjänar han själarna i egenskap av Petri efterträdare, den apostel som fick överta ansvaret att leda kyrkan i direkt delegering från Herren själv. I den egenskapen är påven ingen vi kan förlöjliga, ignorera, byta ut eller förkasta, vilka åsikter vi än har om honom som person.

20101107

Alla ledare