Katolska kyrkan kan inte tvivla på att Kristus, som själv uppstod och for upp till himlen, också gav sin moder del av himlen, hon som skyddade och gav honom livet (Katolska kyrkans katekes, nr. 966; 974). Ja, Maria går före alla lärjungar, och det gör hon på många sätt: hon var den som först förstod vem Jesus var genom Gabriels (Luk 1:30–38), Elisabets (Luk 1:42-45) och Symeons (Luk 2:25-35) ord; den som var tidigast och fysiskt närmast honom - genom sin graviditet; den som först hörde Gudssonens späda röst och tog honom i sin famn; den som var med under alla åren, från bebådelsen till korset och pingsten, från början till slutet och efter slutet. Vilken annan människa skulle kunna vara den som först följde honom till Paradiset – helt och hållet, med kropp och själ? När skulle det ske om inte vid hennes livs slut? Kan någon föreställa sig att Jesus skulle låta henne, som han själv har antagit kött av, förruttna när hans egen kropp fick fara upp till himmelen? Kyrkoläraren Johannes av Damaskus (se 4/12) vittnar på 700-talet om kyrkans urgamla tro på detta: Det var nödvändigt att hennes kropp som bevarade sin jungfrulighet oskadat i barnafödandet skulle bevaras från förruttnelse efter döden, skrev han i en predikan som han höll framför platsen i Jerusalem där Guds Moder ska ha avslutat sitt jordiska liv.

Finns det även bibliska belägg för Marias upptagning? Inte direkt, men själva tanken om en möjlig fysisk upptagning innan döden är självklar.. Paulus räknar med en sådan (1 Thess 4:14-18). Gamla testamentet berättar om kroppsliga upptaganden av heliga män som Henok (1 Mos 5:24) och Elia (2 Kung kap. 2). Att dessa skulle tas upp, men inte Maria, är otänkbart, ingen annan har gjort något som kan jämföras med vad hon gjorde. Marias väg till himlen bekräftar Bibelns löften om vad det kristna hoppet handlar om för oss alla: Paulus skriver att Gud skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:21). Så är hon vår syster i frälsningen – redan nu framme där dit vi är ämnade att komma. Vi firar oss själva!

Dogmen om Marias upptagning till Guds härlighet är en nödvändig trossanning, inte uttryckligen omnämnd i Bibeln men helt i Bibelns anda, inte förmedlat av ögonvittnen men bejakad av kyrkans läroämbete som är upplyst av samme Helige ande som upplyste Bibelns författare och som ger oss trons gåva.

Kyrkan förser denna högtid med en extra mässa kvällen innan (vigiliemässa). Första läsningen i den (1 Krön 15:3-4, 15-16; 16:1-2) påminner oss om förbundsarken som David lät bära upp till tältet på den plats i Jerusalem som han hade reserverat för det kommande templet. Scenen pekar fram emot Maria som fick bära Guds nya förbund, Jesus, i sitt sköte, ja, hon är i sanning det nya tältet. Andra läsningen illustrerar med Paulus ord Marias förvandling från förgänglighet till oförgänglighet, den som även vi ska ”iklädas” (jfr 1 Kor 15:54) – dock först på vår uppståndelses dag i framtiden. Evangeliet ger oss dialogen i Luk 11:27-28, där Maria prisas salig för sitt moderskap (människor förstår redan att det är något helt speciellt med henne), och Jesu svar där han utvidgar saligprisningen till att omfatta alla de som tror på Guds ord och tar vara på det (vilket var precis var Maria gjorde före någon annan, se Luk 1:45; 2:19, 51).

Högtidsdagen i dag var under vår katolska medeltid nationell helgdag i Sverige, liksom den också i vår egen tid i många länder är en arbetsledig högtid med stora och festliga processioner, fyrverkeri och festivaler.

Vem kan låta bli att gå till mässan i dag och fira den sanning som påminner oss alla, Marias barn, om den himmelshärlighet Jesus lovat oss?

Kyrkans bön denna dag:

Allsmäktige, evige Gud, till himlens härlighet har du upphöjt din Sons moder, den alltid rena jungfrun Maria, med kropp och själ. Lär oss att lyfta blicken upp till denna härlighet, och låt oss en gång dela den med henne. Genom din Son, Jesus Kristus, vår herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

Särskilda läsningar på denna dag:
Vigiliemässan (kvällen innan): 1 Krön 15:3-4, 15-16; 16:1-2; 1 Kor 15:54-57 samt Luk 11:27-28

Mässan på dagen: Upp 11:19a; 12:1-6a, 10ab; 1 Kor 15:20-27a samt Luk 1:39-56

När draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son. Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen. Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne. Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun. Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.

Från Björn Håkonsson: Vandra med oss för vägen är lång.
Med benäget tillstånd från författaren.

20230705