Som ett tillägg till finans- och näringslivskrisen har vi alltså nu också fått en institutionell kris! Det hamrades in i oss från regeringshåll igår hela dagen lång i en förolämpad ton. Som om det ena skulle ha att göra med det andra! Och som om en institutionell kris enbart inte vore allvarlig nog för ett land som  Luxemburg!

Sedan kom på tisdagkvällen statsministerns offentliga förklaring. Att storhertigen vägrat att skriva under eutanasilagen var ”något ytterst allvarligt”. Författningsrättsligt sett är detta naturligtvis inte helt fel.  Juncker beviljade trots detta storhertigen rätten att ha en egen mening och ett eget samvete. I sanning storsint! Det kommer ändå förmodligen att gå till historien att det som storhertigen efter moget övervägande kommit fram till och delgivit som sitt beslut, det kommer att anses vara en mycket ovanlig handling som vittnar om ett stort mått av civilkurage.

Storhertig Henri är en människa inte annorlunda än vi andra. Han är inte och förstår inte sin uppgift att vara en själlös och förståndslös marionett som man kan knuffa hit och dit, allt enligt vilket behov man har av hans underskrift, samtidigt som man kräver att han skall skriva under praktiskt taget allt som läggs fram för honom. Han vet väl bättre än de flesta vad det betyder att vara bunden vid en grundlags bestämmelser. Han känner också till alla de möjliga konsekvenserna av vad som sker om han inte håller sig exakt till varje bokstav i denna grundlag. Som den moderne, öppne och ärlige man i vår moderna tid han är, vet han också att han i första hand är en människa och får lov att vara människa, med sina grundläggande övertygelser, sina moralbegrepp, sin kärlek till sanningen och till sitt land, med vars befolkning  han och hans familj har en spontan och hjärtlig relation.  

Han skulle utan tvivel önska att detta Luxemburg och luxemburgarna skulle kunna ”bleiwen wat si sin” (luxemburgiskt valspråk: vi vill förbli det vi är, ö.a.). Till detta hör det att man i storhertigdömet inte får överskrida de gränser som inte leder till framåtskridande utan till förstörelse.

Det kan förmodas att vissa kretsar inte enbart är av motsatt mening utan redan sedan lång tid tillbaka har följt bestämda institutionella mål. Om dessa föreställningar motsvarar vad som är till nytta för landet och förkroppsligar de värden som majoriteten av folket företräder kan man betvivla. Till dessa värden hör också en över partikäbblet principiellt stående modern monarki, som upplevt goda och svåra tider med detta lilla sårbara land och folk.

I stora länder kan andra statsformer duga. Men en liten stat som vår mår bra av att i spetsen ha en institutionell kontinuitet. En kontinuitet som förblir bevarad från en obesvärad och ostörd „politique politicienne“ (politikervälde, ö.a.) och från söndervittring inifrån av den nationella sammanhållningen. Kanske är det till och med det säkraste sättet att i en globaliserad värld ge ett fragilt land som Luxemburg de största överlevnadschanserna.  

Storhertig Henri har kungjort att han vägrar att underteckna en lag som han som människa inte kan ta ansvar för. Han gör detta trots den risk han därmed själv utsätter sig för: Att ännu före voteringen av denna med den pallativa lagen så onödigt förbundna eutanasilagen det planeras en författningsreform  enligt vilken storhertigen endast kommer att kunna promulgera (tillkännagiva) våra lagar, men inte längre kommer att kunna verkställa dem.  

Storhertig Henri förstod att detta eller något liknande skulle kunna bli följden av hans handlande igår. Dock förblev han trogen sin övertygelse i en av de mest grundläggande frågorna i vår tid.  

Många kommer att avundas oss luxemburgare en statschef som äger ett dylikt mod till storhet.

Leon Zeches

Ur Luxemburger Wort, den 3 december, 2008

Övers: NH