Av biskop Robert J. Hermann, stiftsadministratör för stiftet St. Louis | den 30 oktober 2008

Domens dag är nära. Vi kan inte stoppa den. Vi vet inte när den kommer men lika sant som att solen går upp på nytt varje morgon kommer Människosonen att komma när vi minst av allt anar det.

Domens dag är nära. Det kommande valet kan mycket väl ge oss en indikation om detta. I Matteusevangeliet säger Jesus i tionde kapitlet, verserna 32-33: ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min Fader i himlen.”

Domens dag är nära. När min tid kommer blir jag dömd av min Frälsare i enlighet med de beslut som jag tagit. Jag kommer antingen att erkännas av Jesus eller förkastas inför vår himmelska Fader. Den fråga jag behöver ställa mig är denna: Vilket slags vittnesbörd kommer jag att ge om vår Herre när jag går in i valbåset på valdagen?

Beslutet jag tar i valbåset kommer att visa enligt vilka värderingar jag lever. Om jag värderar en god ekonomi och att få uppehålla min nuvarande livsstil mera än själva rätten till liv, då är jag illa ute. I Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning Christifideles laici läser vi: “Framför allt är det vanliga ramaskriet som görs – och med rätta så – för de mänskliga rättigheterna – för rätten till hälsa, för ett hem, för arbete, familj och kultur – falskt och bedrägligt om rätten till liv, den mest grundläggande rätten och villkoret för alla andra personliga rättigheter, inte försvaras med den allra största fasthet.”

Rätten för våra barn att skyddas undan förgörelse är större än min rätt till en god och blomstrande ekonomi. Jag själv är ett levande bevis på detta eftersom mina föräldrar trodde på denna prioritet och levde i enlighet med den. Min önskan om en god ekonomi kan inte rättfärdiga att jag röstar för att ta bort alla nuvarande restriktioner gällande abort. Det kan inte heller min önskan att få ett slut på kriget i Irak.

Mina föräldrar gifte sig ett år efter börskraschen år 1929 och födde och uppfostrade femton barn mitt under den Stora depressionen. De hade inga pengar. Min mor sydde sin egen bröllopsklänning och satte samman sin egen blombukett för vigseln. Jag har mina föräldrars bröllopsfoto på väggen i mitt kontor och blir varje dag påmind om vad de uppoffrade för livets skull.

Vi hade inga pengar men vi hade varandra! Mina föräldrar var hemma med oss under alla de tre målen vi åt varje dag. Vi hade tillräckligt att äta, för nästan all mat kunde vi utvinna på vår egen gård. Vi hade sällan nya kläder utan bar kläder i andra hand, om inte vår mor köpte tyg och själv sydde dem. Vi levde i fattigdom men vi lärde oss värdet av hårt arbete. Vi hade inte rinnande vatten eller elektricitet. Vi hade ingen tv, ingen internet eller mobiltelefon. Och ändå var vi mycket lyckliga för vi hade livet! Vi hade varandra! Idag är alla de femton barnen i min ursprungliga familj mycket tacksamma för de uppoffringar som vår mor och far gjorde för att ge oss livet. Att göra uppoffringar för varandra gav oss en otrolig glädje och ökade vår känsla för den egna värdigheten, då den gav oss chansen att delta i den uppgift som bestod i att tjäna varandra!

I en artikel som Johannes Paulus I skrev och som trycktes i den dåvarande upplagan av tidskriften Magnificat reflekterade påven över Andrew Carnegies, den store amerikanske affärsmannen och filantropens, liv, han som skrev: ”Jag föddes i fattigdom ... men jag skulle aldrig ha velat byta ut minnena från min barndom med miljonärsbarnens minnen. Vad vet de om glädjen att vara del i familj, att ha en mor som i sin ljuva gestalt förenar en sjuksköterskas uppgifter, en tvätterskas, kokerskas, ängels och ett helgons?” Kan livet bli bättre än så, när skapandets gåvor, frikostighetens och trons gåvor, alla får näring mitt i fattigdomen? Detta är det rika liv vi kan leva här på jorden, det liv som har som drivmedel tron och uppoffringen! Kanske detta inte bör kallas fattigdom utan ett liv i överdåd, det överdåd som närs av en överflödande tro.

Domens dag är nära. Dessa 47 miljoner barn som vår nation har dödat lever fortfarande. Vi har förstört deras kroppar men deras själar lever ännu. När vår Herre kommer åter kan det kanske blir så att de är där för att döma oss. Eller ännu värre, Jesus säger till oss att det som vi gör mot våra bröder, det gör vi mot honom. Vi borde verkligen rysa om vi hörde orden: ”Jag var i din moders sköte men du tog mitt liv!”

Det är mycket möjligt att vi kommer att få se dessa barn, men beroende på vilka val vi gjort kan det också hända att vi blir skilda från dem genom en stor klyfta som det inte går att ta sig över, på samma sätt som fallet var med den rike mannen som under sitt liv här på jorden ignorerade den fattige Lasarus men som sedan skildes från honom efter döden. Den rike mannen plågades i dödsrikets flammor, medan Lasarus befann sig vid sin himmelske Faders sida.

Den katolska kyrkan lär i sin katekes, i Johannes Paulus II:s verk och i påve Benedikt XVI:s skrifter att frågan om livet är den mest grundläggande frågan och att den måste framhållas framför frågor om ekonomi, om krig och andra frågor. Dessa läror säger att när båda kandidaterna förespråkar rätten till abort, men gör det olika starkt, då måste man försöka dämpa det onda genom att välja den kandidat som är minst tolerant mot abort.

Domens dag är nära! Det går att förneka det, eller låtsas att den fortfarande låter vänta på sig. Det går att förneka att det jag gör innebär synd, men det kommer inte att göra att Gud ändrar sin dom över mig. Det största problemet för många av våra katoliker idag är att de blivit så vana vid att rationalisera bort sina syndiga handlingar att de tror att de befinner sig på rätt köl, fastän de styr i fel riktning. ”The deepest problem with many of our Catholics is that they have become so accustomed to rationalizing away a life of sinful actions so that they seem to be on cruise control, heading in the wrong direction. “Om ni ändå ville lyssna till honom idag. Förhärda inte era hjärtan”.

Min avsikt är inte att engagera er i något politiskt parti utan att få er att bli engagerade med vår Frälsare och hans läror. Vi behöver ständigt låta oss utmanas i vårt vanliga sätt att leva genom att se det i ljuset av Evangeliet. Vi kanske säger att vi följer vårt samvete, men låter vi vårt samvete få vetskap om sanningen i dessa frågor? Kardinal George Pell i Australien har sagt att vi måste följa sanningen och vårt eget samvete, men för detta måste vi låta oss genomsyras av sanningen så att våra samveten får rätt underlag för sina beslut.

Kanske nödvändigheten av att ta ställning till dessa frågor under det kommande valet visar sig vara en nåd som gör att vi vaknar upp och inser att vi måste lära oss mera om den katolska kyrkans läror. Kanske vi därefter också vill få tillgång till botens sakrament genom vilket vi får ta emot hans barmhärtighet och som gör så att vårt handlande kommer i större samklang med Kristi sinne och hjärta. Det är inte för sent att bekänna våra synder och vända oss till Herren i Botens sakrament. När vi gör det kommer både vi och himlarna att fyllas av glädje!

Domens dag är nära. Be så att ni kommer i samstämmighet med Kristi och hans kyrkas lära. Be rosenkransen varje dag inom familjen från och med nu och fram till valdagen, så att ni inte bara gör det rätta valet utan också har modet att diskutera dessa frågor med andra som kanske förts på villovägar av den materialistiska kulturen. Inkludera de båda kandidaterna i era böneintentioner. Det är mitt hopp att våra diskussioner kommer att göra så att vi alla faller ner på knä för att be om hjälp uppifrån.

Övers.: NH