De är de enda som försöker hålla stånd mot återgången till våldet, och detta i ett land som befinner sig i ett blodigt krig mellan två former av beväpnad fundamentalism, den muslimska och den hinduiska. Här följer en analys om de religiösa konflikterna till synes utan slut som från Bombay till Orissa härjar landet.  

av Sandro Magister

ROM, den 29 november 2008 – Det muslimska terroristangreppet i Bombay bröt ut samtidigt som de kristna i Inden fortfarande inte hämtat sig efter de hinduiska våldsdåden i Orissa och andra områden. Dödstalen för båda angreppen är ungefär desamma. Mer än 160 människor dödades under en enda dag i det som anses vara Indiens ekonomiska huvudstad. Åtminstone 118 döda har officiellt rapporterats i Orissa under en period om tre månader, men andra källor säger att antalet snarare är 500. Och sedan har vi bara att tänka på de hundratals skadade, alla de kyrkor som förstörts, tusentals hem som brunnit ner och de tiotusentals människor som är på flykt.  

Den lilla ”hjorden” kristna i Indien, inklämd som den är mellan de två formerna av mera aggressiv fundamentalism, muslimernas och hinduernas, utmärks av sin vägran att gripa till någon som helst form av våld. Den kallar istället på hjälp från den konstitutionella myndigheten, men denna har hittills misslyckats med sin lagenliga skyldighet att stävja våldet. Den internationella kommuniteten ger endast ett svagt eller mycket sporadiskt stöd. Inte ens kristna runt om i världen visar sig solidariska mot offren för denna typ av våld, som är sig likt vare sig det tillgrips i Indien eller i någon annan del av världen. Torsdagen den 27 november, under samma stund då vi såg Bombay belägrat, vädjade Benedikt XVI om befrielse för de två missionärsnunnor som hade kidnappats två veckor tidigare av beväpnade muslimer i en räd mellan Kenya och Somalia. I samma stund angrep tiotusentals muslimer i Kairo i en kyrka full  av koptiska kristna i bön och detta helt utan påföljder. Det enda ”brott” som kopterna begått var att de hade öppnat en ny kyrka för tillbedjan till sin Gud.  

Det muslimska angreppet som slog till mot hjärtat av  Bombay, stadens lyxhotell och västliga klientel, visades och kommenterades  i media över hela världen. Bland offren fanns amerikaner, engelsmän och judar och dådet sände en chockvåg genom internationell geopolitik och dess företrädare. Men det rättfärdigar inte likgiltigheten som visas av samma västvärld gentemot de interreligiösa våldshandlingar som spiller människors blod på den indiska kontinenten, och som antagligen kommer att eskalera inom en nära framtid då nya sammanstötningar är att vänta mellan muslimer och hinduer.  

Den förföljelse som de kristna i Indien utsätts för är inget rent lokalt fenomen. Några av de faktorer som ligger bakom är sådana som vi endast kan finna i ett kastsamhälle med de för ett sådant kännetecknande klasskillnaderna. Men i Indiens fall handlar det också om mera allmänna motsättningar som delar upp hela världen längs delvis religiösa skiljelinjer.

Det räcker med att konstatera hur annorlunda och motstridande uppfattningen är om martyrskapet. För en del handlar det om en ren livets gåva medan det för andra rör sig om ett brutalt mordvapen. I vårt pinade globala landskap är de kristna i Indien fredliga misshandlade offer.  I Irak är de den enda obeväpnade gruppen och också av denna anledning är de den mest förföljda. I de allra mest förödda och fientliga trakterna av världen – i  Somalia till exempel men inte bara där – är de de enda som förblir vid sidan av ”de sista”, de enda som är kvar, efter det alla andra har flytt.  

I alla slags interreligiösa konflikter är det viktigt att undersöka hur de olika situationerna uppkommit, både genom att analysera dem i stort och i detalj. När det gäller Indien är det som den indiske jesuitteologen Michael Amaladoss har gjort i den artikel som följer här. Amaladoss arbetar i Delhi, Bangalore och Chennai och har skrivit många viktiga böcker som översatts till många språk.  

Denna analys  – som skrevs före terroristangreppen i Bombay, men som nästan verkar vara skriven med dessa för ögonen  – trycktes i senaste upplagan av tidskriften "Il Regno" som utges i  Bologna av Det Heliga Hjärtats fäder.  

Kristna barn i Indien

De nyligen uppkomna konflikterna mellan hinduer och kristna i Indien

av Michael Amaladoss


Hindu-muslimska konflikter har förekommit i Indien från och till under nästan ett hundra år. De har varit vanliga särskilt runt de stora religiösa festerna då varje religiös grupp försökte visa upp sig offentligen. Muslimerna som är i minoritet är vanligtvis de som får ge efter, eftersom indisk polis och indiska myndigheter i det stora hela står på hinduernas sida. Numera har konflikterna en tendens att trappas upp eftersom muslimerna väljer att ansluta sig till sina terrorister och ta del i deras dåd. Förr klandrade indierna ofta pakistanierna för att göra gemensam sak med terrorister. I år har de plötsligt insett att dessa terrorister inte nödvändigtvis kommer utifrån, även om de kanske genomgått en del av sin utbildning i utlandet, utan att de är barn av detta land.  

Hindu-kristna konflikter har varit sällsynta. För tjugo år sedan hade vi en i Syd-Indien. Under senare år har en del kristna angripits och deras bönehus har bränts ner i områdena runt Gujarat som är känt för sin starka stamsolidaritet. Angreppen som ägt rum i Orissa och andra trakter är de allvarligaste, de mest långvariga och mest utbredda hittills. Den 24 augusti 2008 dödades en hinduisk ”sannyasi” (ordet kommer från sanskrit för ”uppgivelse”, ”försakelse”, dvs. den som nått det sista stadiet på den astetiska vägen) Swami Laxmananda Saraswati, jämte fyra av sina lärjungar i Kandhamal-distriketet i staten Orissas bergstrakter. Processionen som förde hans kropp till kremering  gick genom många byar. Man lät meddela den hinduiska folkhopen att det var kristna som dödat denne swami. Detta fick de hinduiska folkmassorna att ge sig på de kristna, deras hus, institutioner och kyrkor i hela distriktet. För att rädda sig undan angriparna fick många kristna fly in i skogen. Deras hus plundrades och förstördes.  

Vi har följande data om förstörelserna i  Orissa mellan den 24 augusti och 4 oktober. Människor: som dödades: 59, förstörda kyrkor och bönehallar: 151, vandaliserade skolor och hem för föräldralösa barn : 13, nedbrända hus: 4 400, förstörda kristna byar: 300, skadade människor: 15 000, människor som blivit hemlösa och befinner sig i flyktingläger: 50 000. En nunna blev slagen och våldtagen. I mitten av september spred sig konflikten till Karnataka i västkustens sydliga del och där var antalet kyrkor under attack 22 och skadade människor 20.  Fyra kyrkor i  Madhya Pradesh, 3 i Kerala och en i vardera Tamil Nadu och New Delhi har också råkat ut för angriparnas raseri.

En maoistgrupp har tagit på sig mordet på swamin och dennes lärjungar. Som anledning säger de att swamin verkade för splittring bland folket i religionens namn. Men hinduerna valde att anklaga de kristna och säga att det var de som stod bakom morden. Den lokala regeringen har utnämnt en rättslig kommission som skall ta reda på vad som är ”sanning” i saken. Det brukar ta ett par år att komma till någon slutsats coh är ett sätta att undvika att genast behöva ta ansvar. 


Hindutva-rörelsen

Gruppen bakom våldshandlingarna är Hindutva-rörelsen (Hindtva betyder hinduidentitet). Det är en hindunationalistisk rörelse som utnyttjar de religiösa känslorna och använder dem för sina politiska syften. De är egentligen inte religiösa fundamentalister. Religionen är bara ett politiskt vapen för dem. Denna rörelse är runt 90 år gammal och har många förgreningar. Dess bas är en organisation som går under namnet Rashtriya Swayamsevak Sangh, RSS (den Nationella frivilliga organisationen). Den samlar ihop hinduer under ett tak och ger dem en nära nog militärisk träning vilket har som följd att medlemmarna får en stark hinduisk identitet och personlig disciplin.  

Den politiska grenen är Bharatiya Janata Party, BJP, Det Indiska folkets parti. Detta parti hade före den nuvarande regeringen makten i en koalition i centern och är fortfarande det ledande i tre stater, nämligen Gujarat, Madhya Pradesh och Rajasthan. I Orissa och Bihar utgör den en del av regeringen där dock andra lokala partier har makten. Den kulturella grenen är Vishwa Hindu Parishad, VHP, det hinduiska världsrådet. Fotsoldaterna utgör Bajrang Dal, Hanuman-brigaden. Hanuman var den apgud som var ledare för Ramas  armé (Rama var en gudomlig avatar). Det finns även andra organisationer som vänder sig till studenter, arbetare, sannyasis osv. Hela gruppen kallas med ett gemensamt namn  Hindu Sangh Parivar, vilket betyder Hinduisk familjegrupp.

Hindutva-ideologin anser sig själv vara en slags kulturell nationalistisk rörelse. Den anser hinduismen vara en kultur snarare än en religion och vara bestämmande för den indiska nationalidentiteten. Den säger att andra indiska religioner som till exempel, buddism, jainism och sikhism tillhör den hinduiska folkstammen i vidare mening. För en hindu är Indien inte bara moderlandet utan även ett heligt land. Islam och kristendom anses vara utländska religioner eftersom deras heliga länder liger annorstädes än i Indien. Indien bör bli ett land med hinduisk kultur och religion, anser de. De utländska religionerna måste emellertid tillåtas. Trots att denna ideologi för första gången ingående beskrevs år 1920 i boken ”Hindutva” av  Vinayak Damodar Savarkar, hade en önskan om hinduisk befrielse från såväl muslimsk som kristen brittisk överhöghet, som funnits i Indien i mer än ettusen år, varit närvarande redan i den senare delen av 1800-talet.  

När Indien blev självständigt år 1947 valde Gandhi och Nehru som var ledare att man skulle skapa en ”sekulär” stat som skulle respektera alla religioner på samma villkor. Men trots detta råder en mild antipati bland hinduer i alla samhällsskikt, mot muslimerna på grund av dessas fundamentalism och mot de kristna på grund av deras proselytism, även om de flesta kanske inte uttrycker det på ett fullt så våldsamt sätt.  

Rädslan på vilken Hindutva-rörelsen bygger sin verksamhet för att skaffa flera medlemmar är rädslan att bli en minoritet.  Fastän hinduerna befinner sig i stark majoritet i Indien (80%), blir de itutade att de globalt sett är en minoritet jämfört med de mäktigare kristna (i Europa och Amerika) och muslimerna (i Mellanöstern, Pakistan, Bangladesh, Indonesien, Malaysia osv.) Den kristna närvaron upplevs också som en fortsättning på kolonialismen. I en demokrati är bevismedlen ofta hämtade ur statistiken och Hindutva-medlemmarna har anklagat muslimer och kristna för att ha gjort så att deras medlemsantal ökat, muslimerna genom ökade födelsetal och de kristna genom konverteringar. Konverteringar ses som en skymf mot den egna religionen.


Problemet med konverteringar

Konvertering innebär inte bara ett byte av religion utan har samhälleliga och politiska dimensioner.  Det säger sig självt att muslimer och kristna inte kommer att rösta för det hinduiska partiet. De få kristna konverteringar berör framför allt daliter – ”de oberörbara” som står längst ner på kastväsendets skala – och tribalerna som är fattiga och  obildade men som exploateras av de dominerande rikare hinduerna. Tribalerna har kosmiska religioner som inte är hinduism men man försöker med alla medel att få dem integrerade i den hinduiska gruppen. De kastlösa som konverterar får ta emot bättre utbildning och bättre hälsovård genom de kristna institutionerna. De blir medvetna om sina rättigheter och börjar kräva dem. Som kristna tillhör de inte, åtminstone inte tekniskt sett, den hierarkiska hinduiska samhällsordnngen. Konvertering är därför ett sätt för daliterna och tribalerna att befria sig från kastväsendets slaveri och detta är som ett rött synke för de ekonomiskt och samhälleligt dominerande hinduerna som hittills kunnat exploatera dem. Allt detta bäddar för friktioner och konflikt.  

Fastän den indiska konstitutionen ger de indiska medborgarna rätten att utöva och sprida alla religioner, har en del stater (Gujarat, Orissa, Madhya Pradesh och Rajasthan bland dem) antagit lagar som förbjuder konvertering som sker med våld eller genom lockbeten. Människor som vill konvertera måste informera en av den lokala regeringens för detta ändamål tillsatt ämbetsman. Denna lag kan användas för att trakassera missionärer och nya konvertiter, även om detta inte har hänt i någon större omfattning. I en del områden pågår projekt som innebär att man ”återkonverterar” människor till hinduism.

Hindutva-partiet kanske inte kommer att få mera än 20-25% av rösterna i de nationella valen på egen hand – det vill säga utan att ingå en koalition med regionala partier. Men det försöker värva röster genom att sprida falsk propaganda och därigenom göra hinduer fientligt stämda mot muslimer och kristna . Det är endast i stater där detta hinduiska parti är i majoritet som de vågar ta till regelrätt våld.  

Regeringen handlar till stöd för hinduerna, vänder ryggen till och låtsas inte se hinduernas aktivism. Poliser – till största delen hinduer – är ofta välvilligt instämda mot hinduerna och bryr sig inte om att tillämpa lagen, såvida de inte får en i starka ord hållen uppmaning av regeringen att göra det. Om det kommer till upplopp är polisen oftast i underläge och kan inget göra för att hejda folkhopens raseri. Om de inte själva blir angripna förblir de passiva. Därför brukar regeringen ibland från andra länder ta in polisstyrkor, inbjudna av centern, när de vill återställa lag och ordning. 


Situationen i Orissa

När vi betraktat denna bakgrund, låt oss så vända blicken mot Orissa. Den största delen av våldshandlingarna här har ägt rum i Kandhamal-distriktet. Majoriten av befolkningen (650 000) är fattiga tribaler (52%) och daliter (18%). De kristna utgör omkring 16%, men genomsnittet för hela staten är endast 2.4%. 60% av de kristna tillhör den dalitgrupp som går under namnet Panas. Trakten är till största delen ett agrart område och är starkt underutvecklat. Det ligger mitt i landet och kommunikationerna är dåliga. Mellan tribaler och daliter har det ständigt kommit till ekonomiska och samhälleliga spänningar. Ekonomiskt sett verkar det som om daliterna är lite mera penningstarka än tribalerna. Det sägs att de rika köpmännen från andra länder har använt sig av dem som mellanled i operationer som innebär utlåning av pengar. De har utnyttjat detta genom att appropriera land som tillhör tribalerna. Det är tydligt att tribalerna känner sig kränkta av detta och försöker göra motstånd.

Den indiska författningslagen innehåller program till stöd för undervisning och underlättande att få statliga jobb för både tribaler och daliter. Men de daliter som går över till kristendomen blir uteslutna från dessa program. Staten betraktar dem som icke-daliter eftersom kastsystemet betraktas som ett uteslutande hinduiskt fenomen. Daliterna har en längre tid varit aktiva för rätten att betraktas som tribaler, eftersom de hävdar att det ursprungligen var deras tillhörighet. För de hinduiska daliterna skulle det om de klassificerades som tribaler vara enklare att äga och kontrollera land, eftersom det finns lagar som är till för skydd av landägande. För de kristna daliterna betyder det om de betraktas som tribaler att detta hjälper dem att få tillgång till stödprogrammen, eftersom tribaler, till skillnad mot daliter, erkänns som tribaler även om de konverterar till kristendomen. Detta blir också ett slags samhällelig ”befordran” för daliterna eftersom de då inte längre anses utgöra en del av hinduernas kastsystem. 

Men tribalerna har motarbetat detta för det skulle innebära att de bättre utbildade och ekonomiskt mera välsituerade daliterna skulle bli de som fick platserna som reserverats för tribalerna i utbildningsprogrammen och de för dem vikta statliga jobben. Sedan några år tillbaka har det då och då kommit till sammandrabbningar mellan de två grupperna. Vad som skett under senare år är att Hindutva-grupper har lagt en religiös dimension till den socio-ekonomiska konflikten genom att organisera tribaler som en hinduisk grupp och därigenom göra att de kommer i konflikt med de till största delen kristna daliterna.

Den sannyasi som blev dödad var aktivt engagerad i det politiska organiserandet av tribalerna som skulle göra dem till en militant hinduisk grupp. När han dödades såg Hindutva-grupperna sin chans, anklagade de kristna daliterna för att ligga bakom mordet och vände de hinduiska tribalerna mot dessa. Det är lätt att i en fattig, förtryckt och till största delen arbetslös människogrupp finna ungdomar som är redo att utöva våld som ett sätt att få utlopp för sin frustration, särskilt om detta ger dem chansen till plundring av de kristnas hus.  

Eftersom detta område ligger ganska långt från vanliga kommunikationsmedel och de få poliserna är utspridda över hela regionen är det lätt för marodörerna som är utrustade med lokala vapen och bensin att förstöra allt som kommer i deras väg. De hjälplösa kristna har inget att göra utom att fly ut i skogen för att rädda sina liv. När det endast finns en smal väg för att ta sig fram till en plats är det lätt att hindra en grupp poliser från att komma fram med sina fordon genom att hugga ner ett träd och låta det falla ner över vägen.

Även om polisen skulle kunna ta sig fram, skulle de vara få till antalet för att kunna åstadkomma något mot en beväpnad pöbel. Orissas lokala regering är allierad med BJP och har inte varit redo, villig, ivrig eller entusiastisk för att få ett stopp på våldet. Det är delstatens skyldighet att se till att lag och ordning råder i landet. Därför kan centralregeringen inte ingripa direkt om inte delstaten ber om det. Även om regeringen sätter in några halvmilitära styrkor, så är det delstaten som måste se till att dessa används på ett effektivt sätt.  

Med beaktande av att valen till det nationella parlamentet sker om endast några månader råder det också misstankar om att Hindutva-styrkorna använder sig av dylika konflikter för att skaffa sig hinduernas röster genom att sprida skräck och fasa. Centralregeringen är också extra angelägna om att inte kasta sig in i ett dylikt valspel, även om det har givit råd till delstatsregeringen och inkrävt rapporter, allt i enlighet med vad som stipuleras i den indiska författningen.

Om situationen leder till ett fullkomligt sammanbrott av lag och ordning, först då kan centralregeringen avskeda en delstagsregering. Men detta är en politisk akt och BJP har redan varnat centralregeringen att inte gå denna väg. Under förevändningen att detta område är en oroshärd har kyrkliga organisationer och andra oberoende ONG:s förbjudits tillträde till området och kan därför inte komma med hjälp till människorna som befinner sig i flyktinglägren. Kyrkliga ledare lever under ständigt hot. Hindutva-rörelsen tvingar de kristna att konvertera tillbaka till hinduismen som ett krav om de vill återvända till sina byar och sönderslagna hus.


De kristnas reaktion

Fastän det redan tidigare kommit till provokationer hade de kristna inte reagerat med annat än vaga protester. Den katolska och de främsta protestantiska kyrkorna inte har varit särskilt aktiva när det gällt att skaffa konvertiter, så har pingstkyrkorna å andra sidan varit mycket aktiva, ja till och med aggressiva och fördömt andra religioner och sagt att de är verktyg för djävulen. Men hinduerna gör ingen skillnad på olika kristna denominationer. Nu har de kristna för första kunnat samla sig till gemensamt agerande i självförsvar.  

Alla kristna institutioner i hela Indien stängde under en dag i september som ett tecken på protest. På olika sätt har de utövat påtryckningar på centralregeringen och bett denna att vidta lämpliga åtgärder för att få slut på våldshandlingarna. De kristna i  Delhi sittstrejkade i protest en helt veckoslut på ett offentligt torg och avslutade aktionen genom att gå i process till Mahatma Gandhis grav, under bön om civil fred. I demonstrationen deltog många ledare för andra religiösa grupper.  

En annan välkommen utveckling är att de kristna har flyttat konfliktens fråga från den religiösa sfären till området för mänskliga och medborgerliga rättigheter, dvs. rätten och friheten som varje indier enligt författningslagen äger att utöva sin religion. Genom denna vändning har människor med olika ideologier och av olika religioner kunnat förena sig i gemensam protest. Indiens och FN:s mänskliga rättigheterskommissioner har vidtalats.

En grupp av de bortjagade människorna har vädjat till FN:s flyktingkommision och bett den att erkänna dem som flyktingar. En FN-sektion som sysslar med mediafrågor och rättsliga frågor har visat sig mycket lyhörda. Den nationella kommissionen för minoriteter har besökt området och har fördömt den lokala regeringens brist på agerande och vänt sig till centralregeringen och bett om stöd. Begäran har inlämnats om att förbjuda några av de mest radikala Hindutva organisationerna, som VHP och Bajrang Dal. Kyrkan följer alltså en icke-våldslinje, även om den är politisk, och försöker på så vis sätta press på landets regeringar att skapa rättvisa. Eftersom Indien är på väg att bli en ny global supermakt är man extra känslig för den internationella opinionen.

Jag tror att om landets ekonomiska kraft, rättvisa och jämlikhet ökar, då blir följden att våldet minskar för det kommer inte att finnas så många fotsoldater att tillgå för att utkämpa striderna åt dem som hyr dem. Fram till dess kommer landets politiker att använda sig av faktorer som kast, etnicitet och religion för att provocera fram konflikter.  

En grupp i Bombay har agiterat och försökt hindra immigranter från andra delar av Indien att flytta till staden i sökande efter arbete. I början av oktober kom det till sammanstötningar i nordöstra Indien mellan lokalt folk (tribaler) och invandrande muslimer från Bangladesh. För några månader sedan protesterade muslimer i Kashmir mot  regeringen för att den hade hyrt ut land till en hinduisk myndighet som önskade skapa logi för stora grupper av pilgrimer.  

Konflikten  mellan hinduer och muslimer trappas upp eftersom terroristerna lägger sig i. Därför finns det nog inget hopp om att det hela skall lugna ner sig inom en snar framtid. Vad betyder den intrareligiösa dialogen i en sådan situation? Det går inte att föra en direkt dialog med fundamentalister och kommunalister. Dialogen måste börja som ett försök att stoppa konflikten, för att sedan fortsätta till en nivå när det handlar om samarbete för att få till stånd mänskliga rättigheter i ett civilt samhälle, och först därefter kan det bli fråga om en religiös dialog.  

__________


Här är länken till den tidskrift som det Heliga Hjärtats fäder i Bologna ger ut och där analysen författad av Michael Amaladoss publicerades i nummer 18 år 2008:

> Il Regno

___________


Alla artiklarna i www.chiesa om detta ämne finns här:

> Focus on INDIA

Se även:
Moder Teresas systrar gisslan

www.chiesa med benäget tillstånd.

Övers: NH