En afrikansk biskop anser att Summorum Pontificum kan leda till ett ömsesidigt berikande och  berör den av Benedikt XVI föreslagna reformen av reformen

Alla biskopar har blivit tillsagda att rapportera om sina efarenheter i samband med att det nu förflutit tre år sedan motu proprio Summorum Pontificum trädde i kraft. Här är en sådan rapport som är anmärkningsvärd i sitt slag (även om alla kanske inte håller med i varje punkt). Det rör sig om biskopen av  Natitingou i Benin i Afrika, Hans högvördighet  Pascal N'Koué, och den publicerades ursprungligen i hans stifts tidning, Vie diocésaine de Natitingou. Pascal N’Koué är en ung biskop, han föddes den 29 mars, 1959, prästvigdes den 26 juli, 1986 och vigdes till biskop av påve Johannes Paulus II den 26 juli, 1997:

Natitingou, den 15 juni, 2010
  
Ers Eminens,

Det är med glädje som jag på den apostoliska nuntiaturens i Benin uppmaning informerar er om vår erfarenhet här i Natitingou rörande påve Benedikt XVI:s Motu Proprio  "Summorum Pontificum".

Med en gång skulle jag vilja nämna att den extraordinära formen av den romerska riten infördes här i mitt stift i oktober månad, 2003, det vill säga före utfärdandet av detta motu proprio. Jag är övertygad om att dessa två former kan samexistera utan att vålla några som helst problem och detta har redan länge varit min övertygelse. Konflikterna härrör från våra sjuka och förgiftade sinnen eller från våra tankeföreställningar som är alltför begränsade och trånga och på grund av att våra kurser är fastställda en gång för alla och inte blir föremål för anpassning  till de nya påbuden uppifrån.

Ers högvördighet kommer att läsa det i rapporten – som jag bifogar och som redigerats av fader Denis Le Pivain, församlingspräst i Johannes Döparens kyrka – att vi inte har behövt uppleva några större stormvågor här i Natitingou, även om det förekommit en del turbulens... Församlingsprästen företar inget utan att konsultera sin biskop. Det är en av hans stora meriter. Kyrkans enhet kräver det. I själva verket råder det anmärkningsvärd sympati och harmoni bland präster här i denna fråga.

Jag personligen måste erkänna att firandet i den äldre formen är en unik chans för  mina mycket unga präster och hela stiftet.  Den gör det möjligt för en att lägga större vikt vid altaret (genom att man ber böner under altarets fot), det ges flera tillfällen till stilla tillbedjan, firandet av mysterierna, de många korstecknen och knäfallandena och även det faktum att vi alla är vända mot Korset (ad orientem). Med ett ord, den tridentinska riten ger oss tillfälle att nå en större förståelse och större uppskattning av Paulus VI:s rit.

Många av mina präster har utan påtryckningar från min sida spontant börjat lära sig att fira den helige Pius V:s mässa eller som den riktigare bör kallas, påve Johannes XXIII:s mässa. Det står klart att ju mer man lägger tonvikten vid "ars celebrandi", desto starkare påverkar de båda formerna varandra. Med interioriseringen av rubrikerna rör liturgin de troende med sin skönhet ch djup och ingen behöver längre bråka om mysteriet, det sakrala, tillbedjan, Guds majestät och aktivt deltagande. Allt detta blir självklart. Dessutom är den romerska kanon och de liturgiska gesterna något som ligger mycket nära vår religiositet och känslighet som afrikaner. Jag talar endast för mitt eget stift.

Det är min önskan att varje präst en dag kommer att kunna fira i båda formerna. Det borde inte vara någon omöjlig sak, särskilt om studiet av dem båda skulle införas i våra seminarier. Men här i Natitingou kan vi inte tillämpa den gamla riten rakt upp och ner, utan att ta hänsyn till "Sacrosanctum Concilium". Allting finns där. Även när vi har den extraordinära formen måste vi ta hänsyn Andra Vatikankonciliet, liksom vi i den ordinära formen inte kan bortse från den äldre riten utan att resultatet blir en utarmning. Vi måste tänka på att hålla balans. Det tycks som om Ecclesia Dei-kommissionen  uppmuntrar oss att fortsätta i den riktningen.

Jag ber att få avsluta detta brev genom att åkalla Jesu och hans moder Marias heliga hjärta över alla präster. Det är Guds kärlek som kommer att frälsa världen och inte riterna i och för sig. Låt oss sträva efter att allt mera växa kärleken till den Korsfäste som älskade oss och gav sig själv åt oss.

I hopp om att jag i någon mån gått ert önskemål till mötes, försäkrar jag Er, Ers högvördighet, om min trofasta medverkan i den Enda, Heliga, Katolska och Apostoliska Kyrkan.  


Pascal N'KOUE

20101220

Övers. NH