ROM, torsdagen den 27 juli 2006 ( ZENIT.org) – Här följer intervjun som Vatikanradion fick med Msgr Giovanni Lajolo, Vatikanens utrikesminister, där denne uttalar sig om den Internationella konferensen om Libanon som ägde rum den 26 juli i Rom och i vilken han deltog som observatör.

Fråga : Igår ägde den Internationella konferensen om Libanon rum, som var ett initiativ taget av USA och Italien. Där deltog en ”kärngrupp” experter på Libanon och på en del andra länder. Den heliga Stolens pressbyrå hade meddelat att en egen delegation skulle närvara som observatör. Kan ni förklara för oss på vilket sätt den heliga Stolen deltog i denna konferens?

Msgr Lajolo : Som vi vet har den Heliga Stolen ett direkt intresse i det som sker i Mellan Östern och har visat detta vid ett flertal tillfällen. Igår var vi inbjudna av USA och Italien och kunde sålunda delta i konferensen i vår egenskap av observatörer. Det är som observatör som den heliga Stolen vanligtvis deltar i möten som de internationella organisationerna håller.

Fråga : Vad anser ni om denna konferens?

Msgr Lajolo : Det faktum att den sammankallats så snabbt på initiativ av den italienska regeringen och att den har koncentrerat sig på de ärenden som är mest angelägna för ögonblicket, är redan det i sig något positivt.

Fråga: De slutsatser som angavs i de två medordförandenas Deklaration, vilka var den amerkanska utrikesministern Condoleeza Rice och den italienske utrikesministern Massimo D’Alema, har emellertid snarare ansetts nedslående. Vad anser ni om saken ?

Msgr Lajolo: Den allmänna opinionens förväntan var förvisso stor men för dem som måste utföra detta arbete och känner till vilka svårigheter som är förknippade med det så måste de säga att resultaten dock var goda. Jag skulle vilja framhålla följande två positiva aspekter:

1. Det faktum att länder från olika delar av världen, Kanada och Ryssland, sammanträdde och var medvetna om hur allvarligt läget är i Libanon bekräftar vikten av att landet med det snaraste återfår sin självständighet och att andra länder förbinder sig att ge hjälp till detta.

2. Begäran som gjordes att bilda en internationell styrka under Förenta Nationernas mandat som understödjer de libanisiska styrkorna och garanterar deras säkerhet.

3. Engagemanget att tillhandahålla omedelbar humanitär hjälp åt det libanesiska folket och försäkran om att stödja dem vid landets återuppbyggnad genom att man sammankallar en ”Donatorernas konferens”. Flera olika länder har meddelat att de tänkte skänka betydande hjälp även om denna ännu är otillräcklig för att täcka landets enorma behov.
4. Engagemanget som deltagarna i konferensen åtog sig att förbli i ständig kontakt för att följa utvecklingen av den internationella samfundets intervention i Libanon efter konferensens slut är också det positivt.

Fråga : Vad är det då som gjorde att man på sina håll var besviken ?

Msgr Lajolo: Först och främst det faktum att man inte krävde omedelbart eld upphör och ett slut på fientligheterna. Det var inte möjligt att uppnå deltagarnas enstämmighet eftersom en del länder hävdade att en sådan anmodan inte skulle få önskad effekt och att det var mera realistiskt att uttrycka vars och ens engagemang för att få till stånd ett omedelbart slut på fientligheterna. Ett engagemang som man tagit och som kanske kan vidmakthållas.

Det faktum att man begränsade sig till att be Israel om att vara så försiktiga som möjligt är också det problematiskt, eftersom en sådan bön i sig innebär en oundviklig dubbeltydighet, eftersom det är en plikt som man ej kan undandra sig att se till att den oskyldiga civilbefolkningen inte behöver lida.

Fråga: Vilken är den libanesiska regeringens reaktion ?

Msgr Lajolo: Å ena sidan fick premiärminister Siniora möjligheten att uttala sig om hela tragiken som ligger i den situation i vilken hans land befinner sig och kunde presentera sin plan för att genast och definitivt få ett slut på konfliketen med Israel, å den andra kunde han konstatera och sedermera säga sig stödja de positiva ansträngningar som det internationella samfundet håller på att genomföra för att undsätta den libanesiska befolkningen, sätta stopp för fientligheterna och förstärka kontrollen över styret av hans land.

Igår eftermiddag önskade premiärminister Siniora,åtföljd av utrikesminister Salloukh, att möta kardinalen som är statssekreterare liksom mig själv. Han sade att han mycket uppskattade med vilket engagemang som den helige Fadern personligen men också den heliga Stolen följer konflikten som sliter sönder Libanon och han bad oss att fortsätta att stödja hans land på det internationella planet. Han påminde också om Johannes Paulus II:s ord när denne sade att Libanon inte bara var ett land utan ”ett budskap” till alla folk om att en balanserad samexistens mellan olika religioner och trostillhörigheter inom en och samma stat var möjlig. Det är antagligen Libanons historiska kallelse som vi bör göra allt för att den skall kunna förverkligas. Den heliga Stolen fortsätter att göra allt som står i dess makt för att landet på nytt blir ”Mellanösterns trädgård” så som det var förut.

Fråga: I er egenskap av observatör, har ni haft möjlighet att åtminstone indirekt påverka konferensens arbete?

Msgr Lajolo: En observatör har inte rätt att tala och jag fick det inte heller. Jag anser emellertid att närvaron, om än tigande, av en observatör från den heliga Stolen vid delegationschefernas bord var av vikt, och detta kunde klart iakttagas.

Fråga: Vilken är efter denna konferens den heliga Stolens position i denna fråga?

Msgr Lajolo: Den heliga Stolen tillstyrker att man omedelbart avbryter fientligheterna. Läget är komplext och många frågor väntar på sitt svar. Det är just därför som det är omöjligt att börja försöka lösa alla på en gång, även om man håller i minnet den allmänna situationen och vilken global lösning man önskar uppnå. De som anser att man framför allt bör skapa villkoren för att vapenvilan inte än en gång skall brytas, verkar vara realister men det är en skenbar realism, ty sådana villkor kan och bör skapas med andra medel än mördandet av oskyldiga personer. Påven känner sig stå dessa befolkningar nära, de är offer för en konflikt som inte har något med dem att göra. Benedikt XVI ber och med honom hela Kyrkan för att freden skall komma idag och inte imorgon. Han ber till Gud och bönfaller de ansvariga politikerna. Påven gråter med varje mor som begråter sina barn, med varje människa som begråter sina nära och kära. Ett omedelbart upphörande av fientligheterna är möjligt – det är alltså en plikt.

ZF06072704