Monsignore Léonard, den nye ärkebiskopen av Malines-Bruxelles, anger här sina prioriteter under presskonferensen den 18 januari i samband med utnämningen

När jag anlände till Malines i torsdags för att delta i biskopskonferensen fick jag frågan från en journalist från den belgiska televisionen, en mycket sympatisk person för övrigt, om de senaste dagarna av väntan och osäkerhet hade upplevts som obehagliga för mig och mina medbröder. Jag svarade att i jämförelse med det haitiska folkets outhärdliga oro och ängslan och belgiska familjers oro över sin situation med hotande arbetslöshet var det obehag vi kanske hade känt inget annat än en lyxvariant av obehag. Därför önskar jag att ni alla innan vi sätter igång med denna presskonferens, delar med mig en stund tystnad då vi tänker på våra bröder som upplever prövningar som verkligen är det.  

Jag ber att få tacka er alla för att ni kommit till denna presskonferens. Särskilt vill jag tacka kardinal Danneels för att han med mig deltar i denna presentation inför medierna.  

Ni har nog alla till mans tyckt att nomineringen av en efterträdare till kardinal Danneels drog ut lite väl mycket på tiden. Men vi har stor anledning att tro att beslutet togs i Rom redan för en tid sedan. När en biskop drar sig tillbaka eller ett annat uppdrag väntar honom, är kutymen i Rom och i det stift som det gäller att först låta en tid gå för att få möjlighet att ordentligt tacka den som lämnar posten. Detta tack vill jag ansluta mig till av hela mitt hjärta. Eftersom detta förfarande har följts har biskop Danneels kunnat  närvara vid kanoniseringen av fader Damien, bege sig till Honololu och sedan till Kongo för det jubileum man firar där. Men han har också givits tillfälle att i lugn och ro kunna fira julens högtider, vid vilka han lägger så stor vikt, samt kunna ta avsked av de tre hjälpbiskoparna i detta stift. Allt detta är nu gjort och därför har man idag kunnat offentliggöra utnämningen.

Först av allt vill jag tacka den helige Fadern för den stora tillit han hyser till mig när han nu anförtror mig denna svåra uppgift, och detta när jag redan närmar mig mitt sjuttionde levnadsår. Det betyder att jag, ifall jag får fortsätta att vara vid god hälsa, endast kommer att ha ytterligare fem år på mig för att tjäna stiftet  Malines-Bruxelles.

Ni gissar kanske att detta gör att jag genast måste uppställa några prioriteringar för att så mycket som möjligt kunna utnyttja de år som ligger framför mig. Det rådde en helt annan situation när jag blev utnämnd till biskop av Namur för nätt och jämt 19 år sedan. Då var jag ung (hade knappt fyllt 51 år), det var mitt eget stift där jag hade fötts, och tack vare mina tre äldre bröder, som alla var präster inom samma stift, kände jag redan till, inte endast de geografiska förhållandena av de två provinserna Namur och (belgiska) Luxemburg, utan också en stor del av prästerskapet. Här har jag däremot nästan allt att lära. Det är något som är oerhört stimulerande för mig och ger mig en chans till förnyelse på det personliga planet och vad gäller mitt biskopliga uppdrag. Men det är också en stor utmaning som kräver att jag först av allt sätter mig in i det nya området där jag skall verka.   

Vänta er inte idag att få ett helt färdigt program. Jag vill bara antyda några ämnen som jag kommer att prioritera:  

1. Ärkestiftet Malines-Bruxelles omfattar tre annexförsamlingar som var och en har en hjälpbiskop. Emellertid finns det för närvarande bara två hjälpbiskopar, eftersom biskop Jan De Bie lagt in sin avskedsansökan. Jag kommer alltså att behöva be den Helige Fadern om den tredje hjälpbiskop som jag kommer att behöva. Där kommer alltså att tillsättas en tjänst.
 
2. Trots den stora arbetsbördan, skulle jag vilja även sätta i system, lite på det sätt som jag gjorde i Namur, pastorala visiter av hela stiftet. Detta sätt att arbeta är mycket viktigt för mig. Det innebär att en biskop ungefär vart sjätte år gör en tur i sitt stift för att personligen få träffa så många som möjligt av sina medarbetarare och stiftsbor, och föra långa samtal med dem i deras egen miljö. Visserligen kommer jag inte att kunna ägna så mycket som fyra månader om året till detta, så som jag gjorde under de fem första åren som biskop i Namur, när jag ännu var ung och vacker.  Kanske jag under det första året börjar med hjälpstiftet Bryssel med vår huvudstads fyra dekanat, på så sätt att jag avsätter tio dagar i följd åt varje dekanat. Där kommer jag att tala med de ansvariga herdarna inom varje dekanat. Därefter räknar jag med att till ett antal av omkring fem dekanat varje år, kunna förlägga den pastorala visiten till det flamländska Brabant och Malines. Om Gud vill kommer jag sålunda att avsluta mina pastorala visiter med besöket i det vallonska Brabant, som ligger nära min hembygd Namur.
 
3. Den tredje prioriteten har jag hämtat inspiration till genom att läsa de texter och predikningar som min företrädare, kardinal Danneels publicerat under de senaste veckorna. Jag blev mycket rörd över den omsorg han visar om en väl genomförd liturgi som är trogen kyrkans stora tradition, värdig Gud och värdig de män och kvinnor som deltar i den. Han har också uttryckt önskan att vår kyrka alltmera bör bli en bedjande och tillbedjande kyrka, och har även uttryckligen förklarat att det är viktigt att utveckla den eukaristiska tillbedjan ytterligare. I förening med mina bröder biskoparna, prästerna och diakonerna, och tillsammans med hela Gudsfolket, skulle jag också vilja engagera mig i samma riktning.  

4. På samma gång som kardinal Danneels är en man som älskar den inre bönen och kontemplation, har han särskilt i Bryssel utvecklat den sociala biten, särskilt vad gäller att skaffa bostäder åt de behövande. Jag skulle i så hög grad som möjligt fortsätta i hans fotsteg, i detta område liksom i så många andra.  

5. Sedan skulle ni bli förvånade om jag inte sade något om min omsorg om kallelserna. Om alla kallelser. Först den kallelse som gäller alla som är döpta, det vill säga den stora mängden lekmän. Lekmännens uppdrag – i världen för det första – och sedan i kyrkans hägn, är oändligt dyrbart. Så många kristnas engagemang, både mäns och kvinnors, i samhället och i våra församlingar och rörelser är en välsignelse. Men vi behöver också de vigda männen och kvinnorna, liksom vi behöver präster och diakoner. Mina ansvarsåtaganden inom biskopskonferensen vad gäller seminarierna, det permanenta diakonatet, det vigda livet och Centre National des Vocations har gjort att jag lägger särskilt stor vikt vid detta område. Även mitt uppdrag som ordförande för seminariet i Leuven först och sedan det i Louvain-la-Neuve har bidragit till detta. Jag äger naturligtvis inga färdiga lösningar för hur man ska kunna hjälpa till att skaffa kallelser till det vigda livet eller prästämbetet, men jag vet att Herren vill ge oss nya kallelser och jag lovar att göra allt som står i min makt för uppfylla hans vilja.
 
6. Slutligen, för att göra det möjligt att få tid till alla mina prioriteter, och också därför att jag anser det vara viktigt att arbeta i grupp, kommer jag att med hjälp av olika medel bemöda mig om att dela på ansvaret. I detta följer jag påve Benedikt XVI:s exempel, som är mycket angelägen om att delegera flera av sina ansvarsåtaganden, detta både för att spara den tid som är räknad och för att undvika att medierna i allt för hög grad riktar sina strålkastare just mot ett visst ämbete, i hans fall påveämbetet.  
 
Jag skulle kunna tala om många andra ting, men det kommer jag att få tillfälle att göra vid min installation till detta ämbete. Tiden för den kommer att anges sedan den blivit färdigdiskuterad. Till mina kära stiftsbor i Namur-Luxembourg, kommer jag att under en eukaristisk tacksägelsehögtid som kommer att äga rum i Saint-Aubain-katedralen den 20 februari klockan 14.30 kunna uttrycka min stora tillgivenhet och tacksamhet för de 19 år vi tillbringat tillsammans. Men även före detta datum vill jag gärna, i den mån jag kan, svara på alla frågor ni kanske önskar ställa till mig.

20100119

Övers. NH

Se även: En lysande intellektuell

För den som vill bekanta sig närmare med hans tankar, finns boken "Jesus och din kropp" på svenska, där myten om den sexualfientliga kyrkan krossas effektivt.