En del tecken visar i den riktningen och en del andra i den motsatta. Håller Vatikanen på att förbereda ett dokument i ämnet? Kanske. Det är Benedikt XVI som måste ta beslutet…

av Robert Moynihan och Andrew Rabel

VATIKANEN, fredagen den 28 oktober, 2005:

Stämningen i Rom nu i oktober handlar om att ….. vänta… Att vänta på vad?

Jo, på att Benedikt XVI skall ta ett beslut i saken.

De flesta observatörer i Vatikanen väntar nu på att påven under november månad kommer att ta några personliga beslut angående den romerska kurian. Kommer kardinal Angelo Sodano att bli ersatt med en annan person som Vatikanens statssekreterare? Vem kan i så fall ersätta honom? Denna och liknande frågor väntar på ett svar.

Många väntar också på den nye påvens första encyklika. Det har rapporterats att texten redan är klar och att man håller på att översätta den till ett antal språk. Man tror att den kommer att publiceras den 8 december och att den kommer att innehålla en reflexion över Johannesbrevets: ”Gud är kärleken”.

Och nästan alla väntar också på ett dokument som skall ange kriterierna för intagning i prästseminarierna och att man kommer att säga att homosexuella tendenser blir ett hinder för prästvigning.

Men det är inte så många som verkar vara intresserade av vad Benedikt kommer att besluta om den romerska liturgin – om sättet på vilket kyrkan tillber Gud.

Benedikt har i mer än 20 år sagt att det kom till svåra försummelser och förbiseenden när man skulle tillämpa andra Vatikankonciliets liturgireform. Och han har vid flera tillfällen skrivit att det som behövs i kyrkan är en ”reformernas reform” för att råda bot på en del av misstagen som begåtts.

Men trots att Benedikt nu varit påve i mer än sex månader (han blev vald den 19 april) har det inte kommit någon indikation på vilken kurs Benedikt kommer att ta i de frågor som gäller kyrkans liturgi.

Det som dock kom fram under biskopssynodens sammanträde - som ägde rum mellan den 2 till 23 oktober för att diskutera eukaristin - var att de allra flesta av kyrkans biskopar i dag inte delar Benedikts reservationer om den konciliära liturgireformens natur och att den skulle ha givit upphov till problem.

Synodbiskoparnas inställning till liturgin var i det stora hela ”hurtfriskt optimistisk” och det var bara några få biskopar som kom med mer än bara mild kritik av den liturgiska revolutionen som har svept fram över kyrkan efter det att konciliet avslutades år 1965.

Men i början av oktober sade en tjänsteman som står påven Benedikt nära, monsignore Camille Perl, som är sekreterare i Den Heliga Stolens Ecclesia Dei-kommission (den enhet som har till uppgift att hålla kontakt med de katoliker föredrar den gamla tridentinska liturgin, särskilt gruppen runt ärkebiskop Lefebvre som blev avskild från kyrkan år 1988) några tankeväckande ting att säga som fram till nu har undgått mediernas rapportering.

Tidskriften "Inside the Vatican" har med stor uppmärksamhet följt Ecclesia Dei-kommissionens arbete på nära håll helt i enlighet med påvens omsorg och de förhoppningar han uttalat.

Därför fanns två av våra journalister närvarande vid en konferens som ägde um i Rom den 8 – 9 oktober och som arrangerades avv Una Voce, en grupp som i 40 år har arbetat på att göra den ”gamla mässan” tillgänglig för dem av de kristtrogna som önskar närvara vid mässor som firas enligt den riten.

Monsignore Perl talade den 9 oktober till församlingen i fråga.

Först av allt överlämnade Perl hälsningar från kardinal Castrillón-Hoyos, som är prefekt för kongregationen för prästerskapet och ordförande i Ecclesia Dei-kommissionen och tillade helt uppriktigt att Castrillon-Hoyos har gjort mer för att stödja den gamla liturgin än någon av sina företrädare.

Sedan skisserade Perl i stora drag Benedikts inställning till liturgifrågan.

”Vi har nu haft en ny påve i snart sex månader”, sade Perl ”Och jag måste säga att atmosfären har ändrat sig. Vår kommission har kommit mera i blickfånget.” Det var tydligt vad han menade: under de månader som följt på valet av Benedikt har Ecclesia Dei-kommissionen kommit mera i rampljuset än under de tidigare åren som tillbringades ”i Vatikanens skugga”.

Perl berättade att ”under de senaste tjugo åren som ordförande för Ecclesia Dei-kommissionen, har jag av många personer i Rom blivit helt ignorerad”. Men under de senaste månaderna, fortsatte han, ”stannar folk till och med och hälsar på mig på gatan”.

Det betyder inte att Ecclesia Dei-kommissionen har blivit ett verkligt maktcentrum i Vatikanen. Inte alls. ”Vi är varken mäktiga eller allsmäktiga”, sade Perl.

Men, fortsatte han, ”det blåser nya vindar i Rom (alltsedan april och valet av Benedikt).”

En av förändringarna: ”I Benedikt XVI har vi en påve som skrivit många böcker om liturgin och som säger att det är viktigt att vi studerar dem,” sade Perl. ”Liturgifrågan är alltför viktig för att överlämnas åt liturgisterna.”

Enligt monsignore Perl har det på senaste tid skett en del viktiga förändringar. ”Kardinal Medina Estévez  (tidigare ledare av liturgi- kommissionen) välsignade nyligen en kyrka för ordenssystrar som är förbundna med St. Petrusbrödraskapet”, sade han. Detta brödraskap firar mässan enligt den gamla riten och är helt i förening med Rom. Denna utveckling har fört med sig att rörelsen utvidgas.

Sedan kom Perl  med sina mest sensationella nyheter: att Vatikanens teologer, lagskrivare och liturgister håller på att studera liturgifrågan och vad som vill till för att ”reformera reformen”. Han sammanfattade det hela med att säga: ”De håller på att förbereda något mycket viktigt i detta ämne.” Det var klart att han syftade på att någon slags kyrkligt dokument var under utarbetande.

När kommer dessa studier att resultera i ett officiellt dokument och vad kommer det att innehålla?

”Jag vet inte”, säger Perl.

Sedan han gick han ett steg längre.

Med brasklappen att han utan säkert stöd men ”enligt bästa förstånd” , dragit sina slutsatser, visade Perl på stiftet Campos i Brasilien som en eventuell modell att följa i framtiden.

Stiftet Campos ligger i ett område rikt på sockerplantager i nordöstra Brasilien och är en plats som inte liknar andra. Under den förkonciliära tiden leddes det av biskop Antonio de Castro Mayer (som var Campos’ biskop från 1949 till 1981). Castro Mayer var en mycket traditionsälskande biskop som motsatte sig några av andra Vatikankonciliets dokument. Han införde aldrig de konciliära liturgireformerna i sitt brasilianska stift. När Vatikanen tvingade honom att gå i pension är 1981, firades fortfarande latinmässan av så gott som varje präst i varje kyrka i Campos.

Även efter sin avgång omkring år 1980 fortsatte Castro Mayer att vara ledare för de traditionella katolikerna i Campos, som var i majoritet i stiftet eftersom de aldrig hade lärt känna någon annan liturgi. Även om detta gav upphov till spänning med den nye biskopen, kom det aldrig till en officiell schism.

År 1988 firade så Castro Mayer mässa tillsammans med ärkebiskop Marcel Lefebvre vid Lefebvres prästvigning i Econe, Schweiz, tillsammans med fyra biskopar som skulle komma att leda St. Pius X-sällskapet, trots påvens uttryckliga order att inte göra det. Detta ledde till att heliga Stolen föklarade Lefebvre, Castro Mayer och de fyra nyvigda biskoparna exkommunicerade. Det var början till schismen som bär Lefebvres namn.

Castro Mayer dog i april 1991. Nu blev biskop Liciano Rangel, som vigts år 1991 av tre av de fyra exkommunicerade biskoparna som tillhörde St. Pius-sällskapet ledare för de traditionella katolikerna i Campos, som fortfarande var i majoritet. I Campos fanns alltså en traditionell katolsk församling som till antalet var mycket mera dominerande än något annat stift i världen – och den befann sig i schism.

Efter mer än tio år av separering från Rom, kom det till fred mellan biskop Rangel och Rom den 18 januari 2002. Den heliga Stolen utnämnde Rangel till ”den helige Jean-Marie Vianneys apostoliske administratör”, som innebar att han ledde ett slags stift som låg inom stiftet Campos men som fortfarande hade sin egen biskop.

Denna lösning kom man fram till efter det att Rangel hade gjort öppna försök till närmande med Rom, till många anhängare av det större St. Pius X-sällskapets besvikelse.

Rangels apostoliska administration blev sålunda världens första sammanslutning som bekänner sig till den tridentinska mässan och har en legitim biskop som erkänns av Rom.

Genom detta beslut kunde Rom återföra till fadershuset en schismatisk grupp av traditionalister – och på samma gång offentligen acceptera den gamla riten såsom varande fullt förenlig med den romersk-katolska kyrkan.

Men hur kan stiftet Campos användas som en ”modell” av Rom?

Perl gav inte ett fullständigt svar, men bekräftade det grundläggande i saken: ”Några (inom Vatikanen) frågar sig om inte lösningen som tillämpats i Campos skulle kunna användas inom hela kyrkan.”

Perl klargjorde inte vad han menade. Vi måste alltså förmoda att man fortfarande diskuterar hur denna ”modell” skall kunna tillämpas ”på hela kyrkan”.

Det verkar dock möjligt – och det har antytts i rapporter en längre tid – att Rom kan ta under övervägande att inrätta en världsvid ”prelatur” för de traditionella bland katolikerna. Den enda ”prelatur” som idag existerar inom kyrkan är Opus Dei, som fick sina statuter som personalprelatur av påven Johannes Paulus II år 1982.

Det kom alltså fram tre viktiga saker ur talet Perl höll den 9 oktober:

(1) Att stämningen i Rom med avseende på den gamla liturgin har förändrats sedan Benedikt XVI valdes till påve. Man visar numera mera respekt för dem som bekänner sig till den gamla liturgin (och biskopar vid Vatikanen som tidigare såg bort när de mötte monsignore Perl lyfter nu på hatten för honom när de möter honom på Petersplatsen…).

(2) Att man i Rom påbörjat en tyst men mycket intensiv debatt om vad man exakt skall göra för att råda påven hur han skall ta itu med de problem som blivit så vanliga när man firar mässa enligt liturgin som det andra Vatikankonciliet fastställde.

(3) Att man kommer att försöka föra de missnöjda traditionalisterna – den största gruppen är St. Pius X-sällskapet – tillbaka till förening med Rom, kanske enligt modellen man fann när det gällde att lösa problemet man hade i Campos.

Sedan frågade monsignore Perl: "Kommer påven att avsluta sitt arbete? Kommer han att ha tid? Kommer man att göra som han säger?” Och han gav själv ett svar: ”Jag är ingen profet – men ofta kommer det ur skuggorna fram ett ljus, som när de första kristna kom ut ur katakomberna.”

Perls tankar hänger ihop med vad en ungersk liturgiforskare, Laszlo Dobszay, skriver i sin senaste bok ”Bugnini-liturgin och reformernas reform” när han säger att ”den tridentinska liturgin hör till den romerska liturgifamiljen. Om den tridentinska liturgin till sitt väsen inte är något annat än den uråldriga romerska liturgin, kan den inte avskrivas såsom ”hörande till renässansen eller barocken” eller ”tidsbunden”

Vi som arbetar på "Inside the Vatican" har känt monsignore Perl i 20 år – vilket betyder också åren då han kunde gå tvärs över Petersplatsen utan att någon enda hälsade på honom. Och vi har aldrig hört honom tala i så positiva termer om den traditionella mässan. Perl visade sig aktiv, optimistisk och tillitsfull. Detta kan betyda att vi har anledning att hoppas att den traditionella mässan snart kan ”komma ut ur katakomberna” där den har befunnit sig i nästan 40 års tid.

- (ur Inside the Vatican)