ur Asianews, 22 december 2008

Den Helige Anden skapade världen som något som bygger på förnuft och detta är en del av kyrkans tro. Denna förnuftiga ordning är det som ligger bakom vår uppfattning om vad äktenskapet egentligen innebär. Det som ofta hänvisas till som ”genderbegreppet ” handlar i det stora hela om människans frigörelse från skapelsen och Skaparen. Och: Världsungdomsdagen var alls inte ”någon slags rockfestival med kyrklig anknytning”, med påven som rockstjärna.

Vatican City (AsiaNews) – Tron gör människan ansvarig för skapelsen men också för sig själv för det är hennes plikt och skyldighet att ”vara i överensstämmelse” med den skapande Andens uppbyggnad av världen när den strukturerade materien på ett skarpsinnigt sätt så att allt i världen kunde förstås. Det är samme Ande som den uppståndne Kristus gav till apostlarna och vars frukt är den glädje som ger liv åt kyrkans uppdrag att sprida det glada budskapet. Detta uppdrag är ingenting annat än ”impulsen att ge vidare den glädje som vi själva fått ta emot” och som gör att vi människor måste försvara naturen men också försvara människan ”till och med från sig själv” genom att trycka på att äktenskap handlar om ett förbund mellan mannen och kvinnan, och  inte har någon plats i gender-tänkandet.

I sitt tal till den romerska kurian den 22 december vid det traditionella utbytandet av julhälsningar reflekterade Benedikt XVI på ett ingående sätt över den Helige Ande. Detta jultal brukar vara ett lägligt tillfälle för påvar att reflektera över vad som hänt inom Kyrkan under det förlidna året.

I Benedikt XVI:s analys som handlade om Världsungdomsdagen, och där han sade att detta evenemang ”inte är någon slags rockfestival med kyrklig anknytning” med påven som rockstjärna, om biskopssynoden och om det paulinska året, kretsade alla dessa ämnen runt den Helige Ande, och det var också den kärna som var sammanhängande faktor i mötet i Sydney. Det var också den Helige Ande som var huvudämnet, om det än ej framkom lika tydligt,  i Ordets synod och i diskussionerna som pågått om aposteln Paulus lära.

Påven nämnde också sina resor, resan till Förenta Staterna och resan till Frankrike, i vilken ”kyrkan visade upp sig inför världen och för världens skull som en andlig kraft som visar livets väg genom att vittna om tron och genom att bringa ljus till världen”.

Detta år som nu närmar sig sitt slut, sade påven, påminde oss om att det var 50 år sedan påve  Pius XII dog och Johannes XXIII blev hans efterträdare, 40 år sedan utgivandet av encyklikan  Humanae Vitae och 30 år sedan upphovsmannens, påve Pope Paul VI, bortgång. Och när vi påmint oss dem har det varit nödvändigt att vi gått ännu längre tillbaka i tiden.

”På kvällen den 28 juni, i närvaro av den ekumeniske patriarken Bartolomeus I av Konstantinopel, av representanter för många andra kyrkor och kyrkliga samfund” invigdes det paulinska året, som är

”ett år då vi bör vallfärda, inte bara genom att bege oss till platser där aposteln Paulus var närvarande, utan framför allt innebär en vallfärd tillsammans med Paulus, i hjärtat, på väg till Jesus Kristus”.

Och under biskopssynoden

”upptäckte vi ånyo att Gud med sitt Ord vänder sig till vars och ens hjärta. Om vi låter vårt hjärta uppväckas och vår inre röst verkligen lyssna, då förstår vi, var och en av oss, att detta Ord är riktat till oss själva. Men eftersom vi hör Gud tala så personligt till var och en av oss, då förstår vi också att hans Ord är närvarande överallt och det blir sålunda möjligt för oss att sträcka ut vår hand till andra och gå ut över och bortom det rent personliga. Ordet är upphovsman till en väg som gäller oss alla och kommer att alltid vara  något som gäller hela mänskligheten. Om vi lyssnar uppmärksamt kan vi uppfatta att ”eftersom Ordet är något personligt så kan vi på rätt sätt förstå det och förstå hela dess innebörd endast i det ”vi” som är den förbund av människor på jorden som Gud har grundat.”

När han sedan talade om synoden nämnde den Helige Fadern

”det särskilda bidrag som en rabbi gjorde angående Israels heliga skrifter, som sannerligen är även våra egna heliga skrifter. Ett viktigt ögonblick för synoden och för kyrkans väg i det  hela var det när patriark Bartolomeus öppnade en dörr för förståelsen av Guds ord med en ingående analys om detta ord ur sin synvinkel som kristen tillhörande den ortodoxa kyrkan.”

Världsungdomsdagen ”var ett glädjefyllt firande, uppfyllt av en glädje som drog även de motsträviga till sig”. Men vad är det som sker på en Världsungdomsdag?

”Vilka krafter är det som är i gång där? Man tror i allmänhet att det under dessa dagar handlar om en variant av den moderna ungdomskulturen, att det rör sig om något slags rockfestival med kyrklig anstrykning och med påven som rockstjärna. Vare sig tron är med i sammanhanget eller ej, så drar man gärna alla dessa festivaler över en kam och kan på sätt låta bli att nämna att Gud är med i dem. Det finns till och med katoliker som delar denna uppfattning.”

Men om de tänker på så sätt,

”så förblir den alldeles särskilda atmosfären, den alldeles särskilda glädje som genomlyser dem och deras kreativa styrka oförklarlig. Vi måste komma ihåg att om vi önskar förstå vad som utgör Världsungdomsdagarnas speciella charm och kraft så måste vi tänka på att de kräver en lång förberedelsetid.

De högtidliga dagarna är bara höjdpunkten på en lång resa under vilken vi möter varandra och tillsammans gör oss beredda att möta Kristus. Det är ingen tillfällighet att höjdpunkten under Världsungdomsdagen i Australien var den långa Via Crucis, lidandets väg, under vilket Korset bars genom hela staden.”

Talet om ”glädjen som en frukt given oss av den Helige Ande” ledde Benedikt XVI till att tala om den Helige Andes ”dimensioner” som ”börjar med Skapelsen”. Det faktum att naturen har skapats

”som ett skarpsinnigt ’byggnadsverk’ av samme Skaparande som gav oss vår själ, innebär en skyldighet såväl som ett ansvar. När vi med trons ögon betraktar skapelsen finner vi i den grundprincipen för vårt ansvar för jorden. Den är inte endast vår egendom som vi kan utnyttja och exploatera enligt egna intressen och efter eget tycke och smak. Nej, den är en gåva av Skaparen som skapade de invecklade sammanhangen och med dem givit oss de tecken enligt vilka vi kan rikta in våra liv och fortsätta att vara skapelsens väktare. Anden som skapade dem är mycket mer än endast skaparen av matematiska formler. Den är det som är bra för människorna och som genom detta skapelsens språk anger den rätta vägen.”

Och eftersom

”tron på Skaparanden (Creator Spiritus) är ett mycket viktigt element i den kristna tron, kan inte kyrkan begränsa sig, och bör ej heller göra det, till att överlämna budskapet om frälsning till de troende. Den är även ansvarig för skapelsen och måste utöva detta ansvar även offentligen. Och när den gör det så försvarar den inte endast jorden, vattnet och luften och påminner om att dessa är skapelsens gåvor som tillhör alla. Den måste också försvara människan från självförstörelse. Det är nödvändigt att vi har någon slags ekologi för mänskligheten, och att denna förstås på rätt sätt. När kyrkan talar om människonaturen och påminner om att den utgörs av mannen och kvinnan och när den ber om respekt för skapelsens ordning rör det sig inte om sedan länge uttjänt metafysiskt tänkande. Nej, det rör sig om att ha tilltro till Skaparen och att lyssna till Skapelsens språk. Att förakta detta språk betyder  att människan förstör sig själv och förstör Guds verk. Det som ofta hänvisas till som ”genderbegreppet ” handlar i det stora hela om människans frigörelse från skapelsen och Skaparen. Människan vill vara ensam om att skapa sig själv – hon vill kunna själv bestämma om sina egna göranden, utan någon inblandning. Men om hon lever så, då handlar hon i strid mot sanningen och Skaparanden.

Vi bör ägna encyklikan Humanae Vitae en omläsning med utgångspunkt i det pespektivet. Det var påve Paul VI:s intention att ur denna synvinkel försvara kärleken mot en nyttoinriktad syn på sexualiteten, försvara framtiden mot nuets ensamrätt på den, och människans natur emot manipulering.”

Dessutom:

”om Skaparanden uttrycker sig framför allt i universums tysta storhet och dess skarpsinniga uppbyggnad, då ger oss tron något mera än det, något oväntat,  nämligen att Anden kan ’tala’, den talar i mänskliga ord och träder på så sätt in i historien. Som en historieskapande kraft är den en ande som har en röst. Ja, den är Ordet som vi finner i Gamla och Nya testamentets heliga skrifter och som påtagligt visar sig för oss.

Genom att läsa de heliga skrifterna tillsammans med Kristus lär vi oss att lyssna till den Helige Andes röst och mänskliga ord och upptäcka att hela Bibeln äger en sammanhängande enhet.

Sålunda utgörs den tredje dimensionen i läran om den  Helige ande av oskiljaktigheten mellan Kristus och den Helige Ande  [. . .] Den Helige ande är detsamma som Kristi andedräkt. På samma sätt som Guds andedräkt på skapelsens morgon förvandlade markens stoft till en levande människa, på så sätt välkomnar oss Kristi andedräkt till en ontologisk gemenskap med hans Son, och gör oss till en ny skapelse.”

Den ”fjärde dimensionen”, sade påven, ”kommer så spontant fram som sambandet mellan anden och kyrkan, som är Kristi kropp”.

”Den Helige andes tema, som ledde våra dagar i Australien och lite mindre synligt under synodveckorna, synliggör hela den kristna trosbredden. Det är en bredd som, i harmoni med de heliga skrifternas innehåll och frälsningshistorien, leder oss till ett ansvar för skapelsen och människans existens. Med Kristus som utgångspunkt fortsätter den in i kyrkans levande församling, in i dess ordning och ansvarsåtaganden, liksom in i hela vidd dess och frihet som uttrycks både i mångfalden av karismer och i den andliga bild som den visar upp av en mångfald språk och kulturer.”

20081224

Övers. NH