Vid de tyska biskoparnas plenarförsamling behandlade dessa utförligt förhållandet till Piusbrödrasällskapet.

I min egenskap av brödrasällskapets distriktssuperior i Tyskland skulle jag vilja kommentera de tyska biskoparnas uttalande:


1. Piusbrödrasällskapet förkastar inte Andra Vatikankonciliet i dess helhet. Ärkebiskop Lefebvre deltog själv i konciliet, var medlem av de förberedande kommissionerna och godkände största delen av dokumenten.

2. Den tyska biskopskonferensen ställer som villkor ett fullständigt accepterande av konciliet, alltså även av de omstridda och oklara punkterna. Ett sådant villkor betyder inget mindre än att dialogen avslutas innan den ens blivit påbörjad. Vi förstår saken på så sätt att de tyska biskoparna inte vill ta upp de omstridda punkterna i konciliet till diskussion och att de önskar belägga vissa områden med tabu.

3. De tyska biskoparnas agerande kan inte sägas kännetecknat av någon vilja till broderligt samtal. Istället för att söka en dialog och befordra ett samtal i fredlig och konstruktiv anda handlar de i motsats till den signal Rom gav när man upphävde exkommunikationsdekretet och de tillbakavisar varje erbjudande om konstruktiva samtal från brödraskapets sida.

4. Även biskopar är bundna vid det åttonde budet vilket lyder: ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa!” Därför kräver vi att biskopskonferensen tar tillbaka den insinuanta förebråelsen att vårt brödrasällskap skulle vara antisemitiskt eller antijudiskt. Även i fallet Williamson reagerade prästbrödrasällskapets superiorer genast.  Det tyska distriktet distanserade sig genast efter tillkännagivandet av de oacceptabla yttrandena klart och otvetydligt från all form av nedtoning av nazisternas förbrytelser och bad om ursäkt för dessa utsagor. Vi vill än en gång hänvisa till att ärkebiskop Lefebvres far gav sitt liv i koncentrationslägret Sonnenburg.

5. Biskoparna kräver av Piusbrödrasällskapet ett erkännande av påvens auktoritet, och detta fastän brödrasällskapet aldrig dragit denna auktoritet i tvivelsmål. Detta visar att biskoparna varken på något mera ingående sätt har satt sig in i Sankt Pius X:s prästbrödrasällskaps ställningstaganden eller önskar göra det.

6. Piusbrödrasällskapet konstaterar å andra sidan motsatsen, att det inom det tyska biskopskonferensen råder ett undermedvetet tillbakavisande av den påvliga auktoriteten. Vi behöver bara peka på hur man förhållit sig till de följande av påvens senaste förordningar:

a. Påvens önskan att rätta till de felaktigt översatta förvandlingsorden har hittills ignorerats av de tyska biskoparna.
 
b. Motu propriet som släpper den gamla mässan fri behandlas av en del biskopar på ett så restriktivt sätt att det måste anses att det haft så gott som ingen verkan.

c. Påvens långfredagsförböner har även av en del teologer i Tyskland falskeligen betecknats såsom varande antisemitiska.
 
d. Påvens klara hållning gentemot de protestantiska gemenskapernas arroganta kyrkobegrepp har i Tyskland övervägande stött på oförstående.

e. Trots flerfaldiga uppmaningar har de tyska biskoparna inte tagit tillbaka Königsteinförklaringen vilken gör att den av Paulus VI utfärdade encyklikan "Humanae vitae" förblir utan verkan.

f. Slutligen har även deklarationen "Dominus Iesus" just av tyska teologer på det skarpaste kritiserats, eftersom det i denna talas om kyrkan som enda vägen till frälsning.

7. I betraktande av dessa fakta förstår vi att en del biskopar vägrar att följa den av påven anvisade vägen till klarhet och försoning. Dessa biskopar vill tydligen bekämpa alla konservativa åsikter inom kyrkan. Denna motsättning mot påvens intentioner visar sig (ännu) inte öppet, men man kan sedan länge tillbaka finna dem undermedvetet i många yttranden.

8. I beaktande av detta sakernas tillstånd tackar vi än en gång den Helige Fadern för hans faderliga tillmöteskommande. Vi å vår sida kommer att göra allt som står i vår makt för att formulera Piusbrödrasällskapets positioner – som just inte är våra egna, utan kyrkans och hennes läroämbetes – så tydligt och kärleksfullt som möjligt och utan att se till vår egen nytta, och vi hoppas att ett fruktbringande samtal med alla katoliker av god vilja på så sätt blir möjligt. Vi gläder oss över att en teologisk diskussion redan har igångsatts.

9. För att uttryckligen visa på vår vilja att tjäna det eviga och sanna Rom i kärlek, skulle Piusbrödrasällskapet framför allt vilja bemöta den ohållbara förebråelsen om de otillåtna vigningarna. Om man tittar noga på dessa vigningar ser man att de aldrig förbjöds, och detta har bekräftats i personliga samtal i Rom. Här vecklar biskoparna in sig i tydliga motsägelser: Det påstås med eftertryck att enheten med brödraskapet ännu inte är för handen, och på samma gång vill man förbjuda dem att viga präster. Till detta kan man bara genmäla det som Ärkebiskop Zollitsch själv konstaterade i sin deklaration: Det är endast den Heliga Stolen – och inte biskopskonferenserna – som äger makt att fastställa förutsättningarna för den fulla föreningen och bestämma över dem.


Fader Franz Schmidberger, Distriktsuperior