ansvariga inom politiken
Paris, Sainte-Clothilde-basilikan tisdagen den 2 december 2008, från stiftet Paris
***
Saliga de ögon som ser det som ni ser!” (Luk 10:23). Detta Jesu utrop till sina lärjungar gör oss ibland förvånade. Vi kan naturligtvis uppfatta det som en välsignelse som Jesus ger lärjungarna som en kort tid förut varit hänförda vittnen till de historiska händelserna i samband med Kristi ankomst och till hans offentliga verksamhet. Men i den kristna tron är evangelierna inte endast en rapport om något som skett i historien och som saknar relevans för vår tid. De är också något som vi tar emot i tron och uppfattar som Guds ord som riktas till oss idag. På samma sätt säger oss Kristi jublande glädje när han erfar den helige Ande något om vår situation i dag, liksom Jesajas profetia säger oss något om vår tids händelser. Den nya värld fylld av rättvisa och fred som Messias har inlett och som ”vuxit upp ur Jishajs stam” (Jes 11: 1) kan vara något vi drömmer om under de svåra ögonblick som vår värld genomgår. Men kan den kanske också vara något som ingår när vi vittnar för omvärlden om vår kristna tro, vår tro som har ett verkligt hopp att förkunna. Låt mig bara här i kväll gemensamt med er ta upp några av anledningarna till att vi kan vara hoppfulla.
För snart tre månader sedan fick vi glädjen att ta emot påve Benedikt XVI här i Frankrike och jag vet att många av er var angelägna om att delta i det ena eller det andra av mötena som ingick i hans besök, eller så ville ni åtminstone vara med med hjälp av radio eller tv. Även om några biskopar som trodde sig veta bättre inte önskade vara med, fick alla böja sig för fakta: den katolska kyrkan i Frankrike, så som den framstod för alla att klart och tydligt se, är en levande och entusiastisk organism, som framför allt består av unga vuxna och unga familjer. Det är en organism som består av många olika slags människor men som har det gemensamt att de alla hyser tillförsikt och förenar sig i en och samma trosbekännelse. Det är en kyrka full av glädje och som skattar sig lycklig att ha kunnat uppleva detta stora ögonblick. Ingen kan säga att vi liknar den stereotypa bild som ännu cirkulerar bland en del lättjefulla journalister, när de försöker få oss att framstå som en kyrka bestående av gamlingar utan förståelse för de unga generationerna, utan förståelse för den tid vi lever i, en kyrka som snabbt håller på att degenerera av ålderdomssvaghet och snart kommer att försvinna helt. Kort och gott, man framställer oss som en samhällskraft som tappat all sin kraft och som man alltså inte behöver frukta. Men i dessa dagar tror jag inte att vi i Frankrike kan finna många samhällsorganismer som visar prov på på en gång så stor vitalitet och så stor och ogrumlad tillförsikt. Detta är inget som jag vill yvas över men för människor som ni som är väl medvetna om vad som rör sig i vårt samhället tror jag att denna vitalitet är något som utgör ett hopp, inte bara för katoliker utan även för samhället i sin helhet.
Ett andra skäl för oss att hoppas som jag ser i samhället är när jag betraktar hur mentaliterna har utvecklats. Ni tycker kanske att min optimism är överdriven, men jag uppfattar det så att våra medborgare är mera öppna för de etiska frågorna nu än för femton år sedan. Antagligen har olika händelser och olika åsiktsriktningar bidragit till denna utveckling. Tillåt mig att säga att jag till dessa inslag räknar det personliga och politiska mod som vissa utvalda ger prov på, vissa personer som aldrig har accepterat att böja sig inför diktaturen hos de färdiga åsikterna och som har haft tillräckligt med beslutsam kraft för att vittna om sina övertygelser, inte enbart gentemot sina politiska motståndare, utan också inför sina vänner, vilket ibland är ännu svårare.
Det jag ser är en större försiktighet när det gäller att yvas som hittills varit fallet över vårt de ekonomiska framgångarna vårt samhällssystem ger oss, ja att vi inte yves är verkligen ett understatement... ; mindre naiv godtrogenhet inför de stora lyckobringande löftena som aldrig tampats med den hårda verkligheten; större förståelse för hur känslig vår miljö är och för hur oansvarigt människan har förvaltat naturtillgångarna, ja, allt detta är faktorer som har bidragit till att vi idag ser på vårt samhälle med större realism och kritiskt tänkande. Idag är det på nytt möjligt att reflektera över och ställa vissa frågor som vittnar om klokskap, och som för några år sedan skulle censurerats såsom varande icke opportuna. Denna större tankefrihet sopar emellertid inte med ett svep bort alla lobbying-kampanjer och de bristfälliga eller till och med lögnaktiga upplysningar som ingår i dem. Men den tillåter oss åtminstone att känna igen lögnen och manipulationen och att nämna dem vid deras rätta namn utan att för den skull bli hånad och beskylld för den värsta obskurantism.
Denna större frihet at uttrycka olika uppfattningar om människans värdighet och hennes framtid är en av de dyrbara resurserna som vi har. Och den kommer att komma väl till pass när vi nu snart skall finna oss medaktiga i Nationalförsamlingens stora debatter om de bioetiska frågorna. Om vi önskar att dessa debatter verkligen blir allmänna och inte begränsar sig till kamp om inflytande mellan de olika ideologierna eller mellan reprsentanter för ekonomiska lobbies, då är det upp till oss att låta förnuftsargumenten bli kända bland gemene man. Det arbete som den franska biskopskonferensen utfört i detta ämne har resulterat i en viktig dokumentsamling som era biskopar snart kommer att överlämna till er. Den innehåller olika specialisters åsikter om de frågor som nationalförsamlingen ställt. Det är inte vår mening att pådyvla någon några personliga åsikter, utan endast att lägga fram material som hjälp till överväganden i den dialog som vi alla är inbjudna att delta i. På ett djupare plan ställer detta frågan om vad som är rätt i vår demokrati och hur den fungerar. Vi vet alla att den positiva rätten (=gällande rätt), som ni har den svåra uppgiften att se till att uttrycka inom lagstiftningen, inte kan vara en enkel repetition av de grundläggande principerna. Den måste vara uttryck för dessa principers genomförande i praktiken. Men vi vet också att den positiva rätten inte kan begränsa sig till att påminna om dessa stora principer för att sedan formulera en lista på avvikelser, så att de med lagstiftarens goda minne genast kan överträdas. Detta år då vi så storslaget firar sextioårsjubileum av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, kan det vara på sin plats att påminna om att denna deklaration inte bara är något som påminner oss om en teoretisk princip utan något som vi måste följa i praktiken.
Om lagen definierar gränserna som ej får överträdas kan kan den inte samtidigt erbjuda medlen med vars hjälp man kan bryta mot den utan att bli bestraffad. Då det nu har gått mer än tio år sedan de första lagarna rörande bioetiken infördes, visar efarenheten att undantagen vi finner i lagen ofta inte är något annat än ett förklätt sätt att samtidigt som man säger sig vara fäst vid de stora principerna bemyndiga något som är motsatt dem. Men kanske det bara är en taktik som tjänar till att försöka dämpa motståndet och vänja samvetena vid överträdelse av lagen. När vi nu ser på saken med ett visst perspektiv kan vi göra en riktigare värdering av vilka insatser respektive risker vi har att göra med. Kanske vi då inser att på frågor som rör människan och hela mänskligheten kanske bör tillämpa den kända försiktighetsprincipen som man så ofta åkallar när det gäller ämnen som är mycket mindre viktiga. Ett tredje skäl att hoppas kan vi få genom själva de svårigheter som vårt samhälle just genomgår. Själva begränsningarna i det ekonomiska systemet som omger oss kan, vare sig vi vill det eller ej, få oss att inse att vårt universums naturtillgångar är begränsade och att drömmen om ständiga framsteg och en allt större utveckling av vår livsstil kanske har begränsningar den också. Att ständigt ge människor möjlighet till allt större konsumtion kan inte länger vara den enda moroten i den ekonomiska verksamheten. Det är istället en omprövning av hela vår existens som öppnar sig inför våra blickar. Kan vi kanske då hoppas att denna omprövning – om den inte fuskas bort genom nya illusoriska löften – kan leda till att våra medborgare återfinner eller finner andra strävanden, andra nya mål och nya skäl till tillfredsställelse? Ett samhälles omvandling innebär mycket långsamma förändringar som kan mätas i decennier. Prövningarna vi möter under historiens vingslag blir ibland till slutet på en värld. Men de blir också fröet till något nytt som vi ännu inte vet vad det är. Om vi betraktar människornas liv genom trons blickar ger det oss förhoppningen att Gud även idag gör allting nytt. Vår uppgift som kristna är att med tillit och beslutsamhet söka dessa faktorer som hör till det nya livet och att låta dem stå fram i all sin glans, på samma gång som vi anstränger oss ge dem vårt stöd och se till att de blir fruktbara.
Jag är övertygad om att löftet om en ny värld som skapats av rättvisa och fred varken är en utopi eller en illusion, den är Guds löfte som han ger under varje epok i människans historia – altså även i vår. Det handlar om den övertygelse som bär upp oss i det dagliga livet när vi tampas med det dagliga livets svårigheter. Den är movitiveringen som eggar oss att försvara den mänskliga värdigheten. Det är detta löfte som är vårt hopp!
