I en intervju med tidskriften Inside the Vatican, gjorde prefekten för Gudstjänstkongregationen i ett sammandrag en bedömning av den nyligen avslutade Biskopssynoden om eukaristin och om hur det liturgiska bruket har utvecklats 40 år efter Andra Vatikankonciliet.

”När vi talar om ’musik i liturgin’ måste vi börja med att säga att den gregorianska musiken är kyrkans dyrbara arv,” sade han. ”Den måste få stanna. Den bör inte tas bort. Om därför i något visst stift eller i något land ingen det inte längre går att höra gregoriansk musik, då har någon gjort ett misstag någonstans.”

Men ”kyrkan säger inte att allt skall vara gregoriansk musik”, förtydligade kardinalen. Det finns också rum för musik som respekterar ett lands språk, kultur och människor. Det finns plats för det också och böckerna i ämnet säger att det är något som skall beslutas på biskopskonferenserna, eftersom det vanligtvis är något som går utöver stiftsgränserna. Det idealiska vore att biskoparna tillsätter en särskild kommission som beslutar om den liturgiska musiken. Och när kommissionen kommit till ett som de tycker bra beslut, framläggs ärendet inför biskoparna som godkänner det i resten av konferensens namn.”

Lämplighet

Vad som inte är bra, säger den nigerianske kardinalen med eftertryck, är ”att individer komponerar vad som helst och sjunger det i kyrkan. Det är inte rätt – hur mycket talang dessa individer än må ha. Det leder oss till frågan om vilka instrument som bör användas.

Den lokala kyrkan bör vara medveten om att tillbedjan i kyrkan inte är detsamma som när vi sjunger i en bar, eller i en ungdomssammankomst. Detta faktum bör man därför tänka på vid val av instrument och musikart. Man måste tänka på vad som passar sig.”

”Jag vill inte uttala mig kategoriskt och säga ’aldrig gitarr’, det skulle vara för strängt,” tillade kardinal Arinze. ”Men mycket av musiken till gitarr är inte lämpad för mässan. Man kan dock tänka sig att någon form av gitarrmusik kan vara lämplig, inte som den som spelas varje gång, men den som kanske en särskild grupp framför och andra liknande exempel.”

"Det är biskoparna i området som har att bära ansvaret för att det blir lämplig musik. Det är bäst så,” sade han också. ”Ett generellt beslut kan inte tas, för det finns instrument i många länder som vi inte har i Italien eller Irland till exempel.”

"Folk kommer inte till mässan för att få underhållning. De kommer till mässan för att dyrka Gud, tacka honom, be om förlåtelse för sina synder och be om annat som de behöver.”

"Om det är underhållning de söker, vet de vart de ska gå – församlingslokaler, teatern, etc. ifall underhållningen där är acceptabel från en moralteologisk synvinkel,” sade kardinalen, 73 år, som i år firade att det var 40 år sedan han blev vigd till biskop.

Synoden

Under intervjuns gång gjorde kardinal Arinze, som var en av ordförandena under den nyligen avslutade Biskopssynoden om eukaristin ett sammandrag av denna kyrkliga händelse där 252 biskopar deltog.

När det gällde synodens positiva verkningar, sade kardinalen att de hade varit många. ”Vår tro på den heliga eukaristin har stärkts. Ingen ny doktrin har uttalats men vår eukaristiska tro har kommit till uttryck på ett nytt och friskt sätt. Vi har blivit uppmuntrade att fira den heliga eukaristin på ett uppmärksamt sätt , på ett sätt som visar på äkta tro.”

"Synoden tackade prästerna för tjänsten de utför och också diakoner och andra som assisterar vid mässan. Man underströk också hur viktig den eukaristiska tillbedjan var utanför mässan eftersom det bär frukt i själva mässan, som är den högsta formen av tillbedjan,” fortsatte han.

"Men sakramentet är inte slut när mässan är slut,” observerade kardinalen. ”Kristus är i tabernaklet som förs till de sjuka, som ställs ut för tyst tillbedjan, till att prisas, älskas och åkallas. Synodfäderna inte bara talade om tillbedjan – de utförde tillbedjan, varje dag. Kristus ställdes ut i en monstrans i ett kapell nära synodhallen en timma på morgonen och en timma på eftermiddagen.”

"Synoden underströk också vikten av att man är väl förberedd för den heliga eukaristin, för att ta emot kommunion”, fortsatte han. ”Därför är det för dem som befinner sig i dödssynd nödvändigt att bikta sina synder och även i andra fall bör man uppmuntra botens sakrament som ett sätt att växa i trofasthet mot Kristus. Man bör också tänka på att alla inte befinner sig i ett lämpligt tillstånd för att ta emot den heliga kommunionen, så de som inte är lämpade bör inte ta emot den utan avstå.”

Vad protestanterna tycker

Kardinalen hänvisade till en negativ tendens i västvärlden och avslöjade att ett allt större antal katoliker ”har antagit ett protestantiskt sätt att se på eukaristin och uppfattar den framför allt som en symbol.”

”Synodfäderna ser att många katoliker inte äger den rätta tron på Kristi realpresens i den heliga eukaristin,” sade han. ”Det nämndes i andra propositioner också. Det var så flagrant för alla att många synodfäder föreslog att man skulle göra upp en lista på rekommenderade ämnen för söndagspredikan. När man betänker att söndagsmässans predikan är den enda religionsundervisning många människor får på hela veckan, föreslog synodfäderna att de fyra huvudområdena för den katolska tron, skulle täckas av predikan i en treårig cykel.”

De fyra områdena motsvarar de fyra delarna i Katolska Kyrkans Katekes.

"Den första delen- vad vi tror,” sade kardinal Arinze. "Den andra delen – hur vi tillber, dvs. sakramenten. Den tredje delen, hur vi lever, livet i Kristus, sedan den moraliska lagen, de tio budorden och så den fjärde deln som handlar om bön.”

Därför ”fastän predikan måste bygga på läsningar ur Skriften och de andra liturgiska textgerna, måste vi försöker hitta något sätt att täcka in hela den katolska tron i alla dess delar över en period om tre år, för många katoliker är verkligen okunniga om de grundläggande tingen. Det är något som ingen kan förneka.”

Att visa sig på styva linan

"Andra Vatikankonciliet förde med sig mycket som vara bra, men allt har inte varit positivt och synoden erkände att det också finns skuggsidor,” sade kardinal Arinze.

"Det har förekommit en hel del försummelse av den heliga eukaristin utanför själva mässfirandet,” sade han. ”Och en hel del okunnighet. En del präster har frestats att visa sig på styva linan när de firar med ansiktet vänt mot mässbesökarna.

"Om prästen inte är väldisciplinerad är det lätt hänt att han utvecklar sig till en skådespelare, en som underhåller. Han kanske inte själv inser det, men det kan bli så att det är sig själv som han visar upp, inte Kristus. Det är mycket krävande att ha altaret vänt mot församlingen. Även de som läser första eller andra läsningen kan komma att ta till små knep för att dra uppmärksamheten till sig själva och distrahera församlingsmedlemmarna.

"Så visst finns det problem. En del av problemen är dock inte att skylla på Andra Vatikankonciliet, utan de har orsakats av Andra Vatikankonciliets barn, som kom efter det. Några av dem talar i egen sak när de säger sig tala om Andra Vatikankonciliets intentioner. Vi måste se upp med dem. Med människor som för fram sina egna åsikter och säger att det är ”Andra Vatikankonciliets anda”.

Vatikanens prefekt fortsatte: ”Om bara människorna kunde vara mera trogna mot det som fastslogs vid konciliet, inte mot det som bestämdes av människor som tycker om att föreskriva vad andra måste göra, utan mot det som vi kan se hör ihop med det vi tror. Jag tänker på uttrycket: 'Lex orandi, Lex credendi.' Det är vår tro som bestämmer vårt böneliv, och om vi knäböjer framför tabernaklet så är det eftersom vi tror att Jesus finns där och att han är Gud.”

Missbruk är inget nytt

Till skillnad mot vad många tror, sade han, ”fanns det många missbruk även i den tridentinska mässan. Många katoliker var okunniga om det eftersom de inte kunde latin! Så när prästen sluddrade över orden, förstod de det inte.

Därför är det viktigaste tron och trohet mot tron, och en trogen läsning av originaltexterna och att de översätts i enlighet med den ursprungliga ordalydelsen, så att människorna som går till mässan inser att liturgin är kyrkans offentliga bön.”

Kardinal Arinze avslutade med att säga att liturgin ”inte är någon individs egendom, därför får ingen individ mixtra med den utan bör försöka fira den så som Kyrkan, den heliga Modern, önskar. När det händer blir människorna lyckliga och känner att de har fått näring. Deras tro växer och styrks. De går hem lyckliga och ser fram emot att gå i mässan nästa söndag."