Kära bröder och systrar!
Idag skulle jag vilja stanna upp vid min företrädare den helige Pius X. Nästa lördag firar vi hans dödsdag och jag skulle därför vilja understryka några drag i denne man, vilka kanske även kan komma till nytta för präster och troende i vår tid.  

Giuseppe Sarto var hans ursprungliga namn och han föddes i Riese (Treviso) år 1835 i en lantbrukarfamilj. Efter studierna vid prästseminariet i Padua lät han sig prästvigas vid 23 års ålder. Först blev han kaplan i  Tombolo, sedan kyrkoherde i Salzano, och kanik i katedralen i Treviso med uppdrag från biskopens kansli samt andlig vägledare vid stiftets prästseminarium. Under dessa år som kom att bli honom en rik och djup pastoral erfarenhet, visade den framtida påven prov på stor kärlek till Kristus och till kyrkan, den enkla ödmjukhet och stora kärlek mot dessa våra minsta  bröder som kom att bli utmärkande drag i hela hans liv. År 1884 blev han utnämnd till biskop av Mantua och år 1893 patriark av Venedit. Den 4 augusti, 1903 valdes han till påve, vilket uppdrag han antog med tvekan för han ansåg sig inte vara värdig en så hög uppgift.

Den helige Pius X lämnade efter sig ett outplånligt avtryck i historia och kännetecknades av en betydande reformiver, vilken kan sammanfattas i motto Instaurare omnia in Christo, "Att återställa alla ting i Kristus”. Hans ingripande ägde sålunda rum inom många olika kyrkliga områden.  Från början ägnade han stor kraft åt omorganisationen av kurian. Han engagerade sig också i arbetet med redigerandet av den kanoniska rättsordningen, codex, som sedan hans företrädare Benedikt XV promulgerade. Han befrämjade revideringen av studierna och utbildningen av framtida präster och grundade olika regionala seminarier försedda med goda bibliotek och väl förberedda lärare. En annat viktigt område var den läromässiga utbildningen av Gudsfolket. I slutet på den tid då han var kyrkoherde hade han själv redigerat en katekes och under sin tid som biskop i Mantua hade han arbetat på att denna skulle införlivas i en enda katekes, som om den inte kunde betraktas som universell, så åtminstone gällande i hela Italien. Som den äkta herde han var, hade han förstått sin tid, även fenomenet migration, och att detta gjorde att det var nödvändigt med en enda katekes som alla de troende kunde hänvisa sig till, oberoende av bostadsort och andra omständigheter i livet. När han blev påve förberedde han sedan en text som handlade om den kristna läran och som sedan spreds i Italien ochi hela världen.  Denna katekes  som blev kallad ”Pius X:s katekes” blev för många människor det säkra rättesnöre i vilken de kunde lära sig trons sanning, redigerad som den var i ett enkelt, klart och tydligt språk som effektivt förmedlade sitt budskap.

Han gav stor uppmärksamhet åt reformen av liturgin, särskilt när det gällde den sakrala musiken, för att leda de troende till ett fördjupat böneliv och en mera fullständig närvaro i sakramenten. I sitt motu proprio Tra le sollecitudini (utgiven 1903 under det första året av sin påveämbetstid), bekräftar han att den sanna kristna andan äger sin främsta och oumbärliga källa i det aktiva deltagandet i de heliga mysterierna och i kyrkans offentliga och högtidliga bön (jfr ASS 36[1903], 531). Därför anbefallde han alla troende att ofta knäböja inför sakramenten, dagligen och väl förberedda  ta emot den heliga kommunionen, och att den första kommunionen skulle tidigareläggas, när barnen var sju år gamla, ”när flickorna och pojkarna börjar kunna resonera förnuftigt” (jfr S. Congr. de Sacramentis, Decretum Quam singulari : AAS 2[1910], 582).

Trogen uppdraget han åtagit sig att bekräfta trosbröderna ingrep Pius X kraftfullt mot en del tendenser som började visa sig inom teologin i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och fördömer ”modernismen”. Med detta önskade han varna de troende för att göra farliga eftergifter och ville istället gynna ett vetenskapligt fördjupande av Uppenbarelsen som står i överensstämmelse med kyrkans tradition. Den 7 maj 1909 grundade han genom det apostoliska brevet Vinea electa  Det påvliga bibelinstitutet. De sista månaderna av hans liv präglades av det annalkande kriget. Apellen till katoliker i hela världen av den 2 augusti 1914 där han uttryckte ”sin bittra smärta” inför detta var en lidande faders rop som ser sina söner ge sig ut för att kämpa mot varandra. Han dog strax därefter, den 20 augusti och hans rykte av helighet började snabbt sprida sig bland de kristna.

Kära bröder och systrar, den helige Pius X lärde oss alla att det i grunden för vår apostoliska verksamhet inom de olika områden där vi verkar, alltid måste finnas en innerlig och personlig förening med Kristus och att vi behöver odla denna för att kunna växa i tron dag för dag. Detta är kärnan i hans undervisning och pastorala engagemang. Det är bara om vi älskar Herren som vi kan leda människorna till Gud och öppna dem för hans barmhärtiga kärlek, för att på så vis öppna världen för Guds barmhärtighet.

Inofficiell översättning från italienska: NH

Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana