Predikan för de
schweiziska biskoparna den 7 november 2006

”Även i våra dagar kommer Han att finna nya vägar att anropa människorna och då vill Han att vi skall finnas till hands och vara Hans budbärare och tjänare.”

ROM, den 8 november, 2006 (ZENIT.org).- Här följer predikan som Benedikt XVI höll på tisdagens förmiddag, den 7 november, under det eukaristiska firandet tillsammans med de schweiziska biskoparna i ”Redemptoris Mater”-kapellet i det apostoliska palatset i Vatikanen.

Som avslutning på det återupptagna ”Ad limina”-besöket som medlemmarna i den schweiziska biskopskonferensen var tvungna att på grund av Johannes Paulus II:s bräckliga hälsotillstånd avbryta i förtid i februari månad år 2005, stärkte den helige Fadern sina medbröder i det biskopliga ämbetet i deras tjänst och uppmanade dem att ”träda i levande kontakt med Gud – med Herren Jesus, den levande Guden, på det att vi lär oss att starkare uppfatta Guds närvaro, att förstå att vi själva bär på känslan av Hans kostbarhet i oss. Och detta leder i sin tur till att vårt handlande blir besjälat.”

”Världens öde” avgörs i våra dagars dramatiska situation ”där antingen Gud – Jesu Kristi Gud – finns närvarande och Hans närvaro erkänns, eller inte längre finns närvarande.”

* * *

Kära medbröder!

Texterna som vi nyss hörde – läsningen, responsoriet och evangeliet – har ett gemensamt tema som man skulle kunna sammanfatta i den enda satsen: Gud misslyckas inte. Eller rättare sagt: Gud misslyckas först alltid, Han låter människorna behålla sin frihet och denna frihet leder alltid till ”nej”! Men Guds fantasi, Hans kärleks skapande kraft, är större än människans ”nej”. Genom varje mänskligt nej löses en ny dimension av Hans kärlek upp och Han finner en ny väg, en väg som leder längre bort, och på så sätt förverkligar Han sitt Ja till människan, till hennes historia och till skapelsen.

I den stora Kristus-hymnen som vi finner i Filipperbrevet som var vår första läsning, hör vi först en anspelning på historien om Adam, som inte var nöjd med vänskapen till Gud. Den var inte tillräckligt för honom, Han ville själv vara Gud. Han såg vänskap som något som binder och hindrar människan och Han ansåg sig själv bli en gud om Han bara trodde på sig själv. Därför sade Han nej till Gud för att själv bli en gud och på så sätt störtade Han sig ner från sin höjd. Gud ”misslyckas” med Adam – och skenbart med hela historien. Men Gud misslyckas inte, för nu blir Han själv en människa och människotillblivelsen börjar om på nytt. Gud inplanterar oåterkalleligt Gudsvarandet in i människovarandet och stiger ner i människovarandets djupaste avgrunder och djup. Han förnedrar sig själv ända till Korset. Han övervinner stoltheten genom att visa ödmjukhet och lydnad intill Korset. Och nu sker det som vi i Jesaja kapitel 45 finner en profetia om.

Under den tiden då Israel befann sig i exil och hade utplånats från världens kartor förutsade profeten att hela världen – alla, ”skall böja knä” inför den maktlöse Guden. Och i Filipperbrevet får vi detta bekräftat: Nu har det skett. Genom Kristi kors har Gud kommit till folken, gått ut ur Israel och blivit till världens Gud. Och nu böjer kosmos knä inför Jesus Kristus, det som vi även idag får uppleva på ett så underbart vis. På alla kontinenter, ända in i den allra enklaste hydda, är den korsfäste närvarande. Gud som hade ”misslyckats” får verkligen människorna att böja knä och vinner så hela världen tillbaka genom sin kärlek.

Som responsorium sjöng vi den andra hälften av passionspsalmen 22. Det är den lidande rättfärdiges psalm, framför allt det lidande Israels, som inför den tigande Guden som övergivit det utropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Hur kunde du glömma mig. Nu finns jag snart inte längre. Du handlar inte längre, du talar inte längre… Varför har du övergivit mig?” Jesus identifierar sig med det lidande Israel, med de av Gud övergivna lidande och rättfärdiga i alla tider och Han bär Gudsövergivandets rop, lidandet som följer på bortglömdheten, upp till själva Guds hjärta och omvandlar därigenom hela världen.

Den andra hälften av psalmen som vi nyss bad, säger oss vad som blir följden. De betryckta ”får äta och bli mätta”. Det är den världsvida eukaristin som följer på korset. Nu mättar Gud människorna över hela världen, de betryckta, de som behöver honom. Han ger dem den föda de behöver, som är Gud själv, honom själv. Och sedan säger psalmisten: ”Hela jorden skall vända om till Herren.” Ur korset utgår den universella kyrkan. Gud lämnar judendomen och omfattar nu hela världen för att förena den i de betrycktas måltid.

Och så slutligen evangeliets budskap. På nytt erfar vi hur Gud misslyckas. De som först blev inbjudna tackar nej, de kommer inte. Guds sal förblir tom, måltiden som tillagats verkar vid första anblicken att ha tillretts till ingen nytta.

Det är det som Jesus upplever i slutet på sin tid här på jorden. Israels styrelsemän, de som bestämmer i landet, säger nej till Guds inbjudan, till honom själv. De kommer inte. Hans budskap, Hans anrop slutar i människornas nej. Och ändå sker samma sak här. Gud misslyckas inte.

Den tomma salen blir till ett tillfälle att anropa flera människor. Guds kärlek, Guds inbjudan utvidgas – Lukas berättar det för oss i två omgångar. Först går inbjudan ut till de fattiga och övergivna, de som ingen i själva staden någonsin inbjuder. Gud gör sålunda det som vi hörde i evangeliet av igår. (Dagens evangelium hör ju ihop med en liten sammankomst i samband med en kvällsmåltid hos en farisé. Vi finner där fyra texter: först helandet av en man som har vatten i kroppen, sedan talet om de nedersta platserna, sedan undervisningen när Jesus säger till värden att inte bjuda in sina vänner som kan göra samma sak tillbaka, utan att bjuda in dem som verkligen lider av hunger, men inte kan återgälda inbjudan, och först sedan kommer vår historia.) Gud gör bara det som Han säger till farisén att göra. Han inbjuder dem som inte äger något, de som verkligen är hungriga, som inte bjuder honom tillbaka, som inte kan ge honom någonting. Och sedan kommer den andra delen av berättelsen där man går ut ur staden ut på vägarna och stigarna för att inbjuda dem som inte har något hem.

Vi kan väl anta att Lukas har förstått dessa två delar så att det först är de betryckta i Israel som får komma in i salen och eftersom de inte är tillräckligt många, eftersom Guds sal är större än så, inbjudan går ut ur den heliga staden ut till alla nationer. De som inte alls hör till Gud, de som står där ute, de blir nu inbjudna att fylla upp salen. Och Lukas som har traderat detta evangelium till oss såg säkert i detta ett bildlikt skildrande av de händelser som sedan omtalas i Apostlagärningarna, där det är just detta som tilldrar sig. Paulus börjar alltid sitt missionerande i synagogan, alltså bland dem som först blir inbjudna, och först när de ledande lämnat salen och det bara återstår en liten skara fattiga och betryckta, går Han ut till hedningarna. På så sätt blir evangeliet genom detta ständigt nya korsförfarande universellt, griper tag i helheten, når slutligen ända fram till Rom. Paulus kallar i Rom synagogföreståndarna till sig, förkunnar för dem hemligheten med Jesus Kristus, att Guds rike kommit förkroppsligat i Jesu Kristi person. Men de ledande inom den judiska församlingen avsäger sig inbjudan och Han tar farväl med orden: Eftersom ni inte lyssnar kommer detta budskap att föras ut till hedningarna och de kommer att lyssna.

Med denna stora tillförsikt avslutas budskapet om misslyckandet. Ni kommer att lyssna, det kommer att bildas en hedningarnas kyrka. Och denna kyrka bildades och bildas i den stund som är. Under ad limina-besöken hör jag talas om mycket som är tungt och svårt, men alltid – och just från den tredje världen – hör jag även talas om att människorna lyssnar, att de kommer, att även idag på gator och gränder i världens yttersta ändar budskapet når fram och människorna strömmar samman till en festmåltid i Guds sal.

Vi måste därför fråga oss: Vad betyder allt detta för oss? För det första vissheten att Gud aldrig misslyckas.

Han ”misslyckas” ständigt men just därför misslyckas Han ej, ty Han gör ur misslyckandet nya möjligheter till större barmhärtighet, och Hans fantasi är outtömlig. Han misslyckas ej eftersom Han alltid finner nya sätt att nå fram till människorna och öppna sitt stora hus ännu mera, så att det fylls till bristningsgränsen. Han misslyckas inte eftersom Han inte drar sig för att uppmana människorna att komma och sätta sig vid Hans bord, att äta de betrycktas måltid och inse den dyrbara gåvan att det är Gud själv som utbjuds. Gud misslyckas ej, inte heller i våra dagar. Även när vi upplever så många nej måste vi inse det. Ur den ständiga Gudshistorien, från och med Adam, kan vi se det. Även idag kommer Han att finna nya vägar att anropa människorna och då vill Han att vi skall finnas till hands och vara Hans budbärare och tjänare.

Just i vår tid känner vi väl till de först inbjudnas nej till inbjudan. I själva verket så säger numera stora delar av den västliga kristenheten, de som i vår tid ”bjuds in först”, ifrån att de inte har tid att komma till Herrens fest. Vi känner till kyrkorna som gapar allt tommare, de allt tommare seminarierna, de allt tommare klostren, vi känner till alla former på vilka detta ”Nej, jag har något viktigare att göra” kan uttryckas. Och blir förskräckta och skakade över att behöva bevittna denna de först inbjudnas vägran att komma, de som egentligen känner till det oerhörda i budskapet och borde längta dit. Vad skall vi göra?

Först ställer vi frågan: Varför är det så? Herren nämner i liknelsen två anledningar: egendom och de mänskliga kontakterna som tar människorna i så hög grad i anspråk att de helt enkelt tror att de inte behöver något annat, att deras tid och därmed deras inre existens genom detta är helt uppfyllt och det inte finns plats till något annat.

Gregorius den Store försökte i sin uttolkning av denna text nå ännu lite djupare och frågade: Ja, men hur är det möjligt att människan säger nej till den Störste, inte har någon tid för det allra viktigaste, slutar sig själv och sin existens inom sig? Och Han svarar: De har nämligen aldrig erfarit Guds existens, de har aldrig ”smakat” Gud, de har aldrig känt hur underbart det är att bli berörd av Gud.

Denna beröring – och därmed ”smaken av Gud” – fattas dem. Och bara om vi så att säga ”smakar” det, kommer vi också till måltiden. Och Gregorius citerar en psalm ur vilken vår eukaristiska vers har hämtats: Se och smaka Herrens godhet, smaka så får ni se och blir upplysta! Vi måste hjälpa människorna så att de kan smaka den, så att de på nytt kan känna smaken av Gud.

I en annan predikan har Gregorius den Store gått samma sak ännu mera på djupet och frågat: Hur kommer det sig att de inte åtminstone någon gång vill smaka på den? Och Han svarar: Om människan är helt och hållet upptagen av sin egen värld, med de materiella tingen, med det som hon kan göra och uträtta, med allt som leder till framgång och som hon själv kan frambringa och härleda till sig själv, då krymper hennes förmåga till igenkännande av Gud, organet med vilket hon förnimmer Gud krymper och blir stumt och okänsligt för honom. Hon känner inte längre av det gudomliga, eftersom organet för Gud i henne har förtorkat, inte längre kan utveckla sig. När hon i alltför hög grad använder sig av de andra organen, de empiriska, då kan det hända att just sinnet för Gud förflackas, att detta organ dör, och att så som Gregorius säger, människan inte längre kan se Gud eller känna att Gud ser henne – eller känna detta dyrbara, att Hans blick träffar mig!

Med detta har Gregorius den Store enligt min åsikt exakt skildrat den situation vi befinner oss i – det rådde ju på Hans tid en liknande situation. Och än en gång ställer vi frågan: Vad skall vi göra?

Jag tror att det första vi bör göra är det som Herren i dag säger till oss i den första läsningen, det som Paulus ropar till oss med Herrens ord: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var - Touto phroneite en hymin ho kai en Christo Iesou!" Lär er att tänka så som Kristus tänkte, lär er att tänka med honom! Och detta tänkande är inte ett intellektuellt tänkande, utan ett tänkande som bryter fram ur hjärtat.

Hur Kristus var till sinnes lär vi oss när vi lär oss att tänka med honom, att också när Han misslyckas tänka med honom och när Han går igenom misslyckandet och när vi upplever hur Hans kärlek växer sig än större genom misslyckandet. När vi träder in i dessa sinnesstämningar, när vi börjar träna oss i dem, då vaknar i oss glädjen i Gud, tillförsikten att Han ändå är den starkare, ja, vi får säga att då vaknar i oss vår kärlek till honom. Vi känner hur gott det är att Han finns och att vi får lära känna honom – att vi får lära känna honom i Jesu anlete, Han som led för oss.

Jag tror att detta är det första, att vi själva träder i levande kontakt med Gud – med Herren Jesus, den levande Guden. Att organet för Gud stärks i oss, att vi träder i levande kontakt med Gud – med Herren Jesus, den levande Guden, på det att vi lär oss att starkare uppfatta Guds närvaro, att förstå att vi själva bär på känslan av Hans dyrbarhet i oss. Och detta leder i sin tur till att vårt handlande blir besjälat. Det finns nämligen också en fara som ligger i att man kan göra mycket inom kyrkan, ja, allt, för Gud…. och på samma gång förblir man inom sin egen begränsning och kommer Gud alls inte till mötes.

Engagemanget ersätter då tron, men om det är så, förblir det ett tomt skal. Jag tror att vi därför alla bör anstränga oss att lyssna på Herren, att bedja till Herren, att delta inombords med honom i sakramenten, att genom att söka Gud i människornas anleten och lidanden försöka lära oss hur Han är till sinnes för att låta oss smittas av Hans iver, av Hans kärlek och genom det se på världen utifrån Honom och med Honom. Om vi lyckas med detta, då finner vi också bland alla dem som säger nej även människor som på nytt väntar på Honom, som ofta är av det äventyrliga slaget – och det säger ju liknelsen att de är – och som ändå har bjudits in till Hans sal.

Än en gång med andra ord: Det rör sig om att Gud står i alltings mittpunkt, och att det inte är en gud vem som helst, utan Gud som bär Jesu Kristi ansikte. Det är idag viktigt att framhålla. Det finns så många problem som man kan ta upp, som alla verkar pocka på en lösning, men som inte kan lösas om inte Gud står i centrum, om inte Gud på nytt blir synlig i världen, blir den som anger måttet i våra liv och som genom oss blir till måttet som vi visar upp för världen.

Det är i denna dramatiska situation som jag tror att världen öde idag avgörs - där antingen Gud – Jesu Kristi Gud – finns närvarande och Hans närvaro erkänns, eller det inte längre finns någon närvarande Gud.

Vi bemödar oss om att känna denna Hans närvaro. Vad skall vi göra till sist? Låt oss ropa till Honom! Vi firar denna mässa i den Helige Andes namn och ber honom: ”Lava quod est sordidum, Riga quod est aridum, Sana quod est saucium. Flecte quod est rigidum, Fove quod est frigidum, Rege quod est devium." Vi ber Honom att tvätta det som är solkat, bevattna det som är torrt, hela det som är sjukt, böja det som är hårdnackat, uppvärma det som är kallt, och rätta till det som blivit krokigt. Vi ber Honom att Han själv med kraften i sin heliga flamma genomtränger oss och förnyar världen. Det ber vi Honom av hela hjärtat om i denna stund och under dessa dagar. Amen.

[© Copyright 2006 – Libreria Editrice Vaticana]
Övers: Natasja Hovén