ROM DEN 27 JULI 2009 Under sitt besök i Aosta firade påven vesper i katedralen. Påvens predikan var en kommentar till vesperns slutbön: ”Barmhärtige fader, du som frälst världen genom din Sons lidande, gör så att Kyrkan utger sig själv åt dig som en levande och helig offergåva och att hon inser omfattningen av din kärlek.” Här följer hela påvens betraktelse.

Ers Excellens,

Kära bröder och systrar!

Först av allt skulle jag vilja tacka er, Ers excellens, för att ni varit så vänlig och beskrivit för mig denna katedral och dess ärorika historia. Jag förstår nu att vår bön inte berör bara detta ögonblick utan att vi ber tillsammans med alla de generationer som besökt denna vackra kyrka. Och jag tackar alla er som kommit för att be med mig och sålunda tillsammans med mig vittna om den bönekedja som förenar oss alla nu och i all tid.'

Bönen består av två delar: ett tilltal – en adressat skulle man kunna säga – och därefter bönen som består av två frågor.

Låt oss börja med tilltalet som även det består av två delar: För verkligen få Gud att lyssna på oss bör vi här förklara lite närmre så att ni förstår vad som menas med detta ”du” som vi vänder oss till.

I den franska texten läser vi helt kortfattat: ”Barmhärtige fader”. Ursprungstexten på latin är lite längre: Där står det: ”Allsmäktige, barmhärtige Gud”. I min senaste encyklika har jag försökt visa att Gud är den allsmäktige och främste, vare sig det gäller det egna livet eller historien, samhället eller hela världen.

Relationen till Gud är förvisso något djupt personligt. Varje människa är först och främst en relationsvarelse, och om denna grundläggande relation – relationen med Gud – inte är något levande, något som var och en upplever i sitt eget hjärta, då blir inte heller alla de andra relationerna så som de är avsedda att vara. Men detta gäller också samhället, mänskligheten i stort. Om Gud saknas där, om man bortser från Honom, om Gud är frånvarande, då har vi ingen kompass som anger riktningen för alla våra relationer och som anger vägen vi har att gå.

Gud! Vi måste än en gång låta vår värld genomsyras av den verklighet som är Gud, vi måste tillkännage Honom, göra så att Han blir närvarande. Men hur kan vi lära känna Gud? Under mina ad limina-besök talar jag alltid med biskoparna, särskilt de afrikanska, men även med dem som kommer från Asien eller Latinamerika, där de traditionella religionerna, naturreligionerna, ännu existerar, just om dessa religioner. De har förstås många element som skiljer dem åt, men även sådana som förenar. I dem alla ingår att det finns en Gud, en enda Gud, Gud är ett ord i ental, gudarna är inte detsamma som Gud, det finns en Gud, den som vi anropar med ordet Gud. Men på samma gång tycks det som om Gud är frånvarande eller mycket långt borta, det är som om Han inte tog del i vårt dagliga liv utan gömmer sig, vi känner inte till Hans ansikte. Och därför vänder sig dessa naturreligioner till stor del till sådant som ligger dessa människor nära, andeväsen, förfädernas andar osv., ty Gud själv tycks dem alltför avlägsen. Därför måste man vända sig till dessa  mera näraliggande väsen. Evangeliseringen består alltså helt enkelt i att man hjälper till att göra denne avlägsne Gud mera tillgänglig, att man gör så att Gud inte längre befinner sig så långt borta, gör så att han närmar sig, att denne ”kände främling” nu verkligen blir en förtrogen, visar sitt ansikte, avslöjar sig. Att slöjan som täckte hans ansikte försvinner och att han verkligen visar sitt ansikte. Och när nu Gud själv är oss så nära, då blir han oss förtrogen. Han visar oss sitt ansikte och träder in i vår värld. Vi behöver inte längre ha att göra med alla dessa andra andemakter, ty Han är den makt som verkligen styr världen, Han är den Allsmäktige.  

Jag känner inte till varför ordet ”allsmäktig” tagits bort i den franska texten, men det är sant att vi känner oss på något sätt hotade av det som är allsmäktigt. Det tycks oss som om det skulle begränsa vår frihet, det tycks oss vara en alltför besvärande tyngd. Men vi måste inse att Guds allmakt inte är en godtycklig makt, Gud är ju det Goda, Han är Sanningen. Gud kan allt, men Han kan inte handla mot det goda, mot sanningen, han kan inte handla mot kärleken och mot friheten, ty Han är godheten, kärleken och friheten. Det Han gör kan alltså aldrig vara något som står i konflikt med sanningen, kärleken och friheten. Sanningen är den motsatta. Gud är den som skyddar vår frihet, kärleken och sanningen. Han ser inte på oss med en illvillig och ondskefull blick som vill övervaka oss, nej, Han är närvaron av en kärlek som aldrig sviker och det är denna godhet som gör så att vi kan existera, verkligen kan leva. Det är kärlekens blick som ger oss den luft vi behöver för att leva fullt ut. 

Gud är allsmäktig och barmhärtig. En romersk bön vars författare hämtat sin inspiration i Vishetens bok lyder:

”Gud, Du visar oss förlåtelsens och barmhärtighetens allmakt.”

Höjdpunkten i Guds allmakt är förbarmandet och förlåtelsen. I den rådande maktstrukturen i världen tror vi genast om någon som har stor makt att det är någon av vikt i affärsvärlden, någon som äger stora rikedomar och har inflytande över den finansiella marknaden. Om någon som äger militärmakt tror vi att han använder den för att hota. Vi kan bara tänka på Stalins fråga: ”Hur många divisioner äger påven?” för att inse vad man i allmänhet menar med makt. Makten tillhör den som kan använda den till att sätta andra i fara, till att hota och förstöra, någon som har inflytande över så mycket i världen och förtrycker den. Men av Uppenbarelsen förstår vi: ”Det är inte så”; den makt som räknas är nådens och barmhärtighetens makt. Det är genom sin barmhärtighet som Gud visar vilken makt det är som räknas.

Den andra delen av detta tilltal lyder alltså:

”Du har frälst världen, med Din sons lidande och smärta.”

Gud har lidit och i Sonen lider Han med oss. Och detta utgör höjdpunkten i hans makt som är förmågan att lida med oss. Det är på så sätt han visar sin gudomliga makt till fullo: Han ville lida med oss och för oss. Vi är aldrig ensamma i våra lidanden är vi aldrig ensamma. Gud har först av alla lidit i sin Son och nu är han nära oss i våra lidanden.

Emellertid återstår ännu en svår fråga, som vi inte helt och hållet kan ta itu med nu: Varför var det nödvändigt att lida för att frälsa världen? Det var nödvändigt eftersom det i världen finns ett hav av ondska, av orättvisa, hat, våld, och de många offren för hatet och orättvisan har rätt till rättvisa. Gud kan inte ignorera ropen från dem som lider och är föremål för orättvisa. Att förlåta betyder inte att ignorera utan att förvandla. Det vill säga Gud måste komma in i världen och mot detta hav, detta orättvisa hav av orättvisa, sätta emot det ännu större havet som innehåller det goda och kärleken. Och det är i detta som Korset träder in. Från och med det ögonblick (då Jesus dör på korset) existerar det en oändlig flod, som alltid är större än alla orättvisor i världen, en flod av godhet, av sanning och kärlek som stoppar ondskans hav. Gud förlåter genom att förvandla världen och genom att träda in i vår värld skapar han denna flod som hela tiden är större än allt ont som kan existera.  

När vi tilltalar Gud blir detta samtidigt ett tilltal till oss. Denne Gud ber oss att ställa oss på hans sida, att ta oss ur ondskan, hatet, våldet och egoismen, att ta ställning och träda in i floden som består av hans kärlek.

Det är just detta som är innehållet i den första delen av bönen:

”Gör så att din kyrka utger sig själv åt dig som en levande och helig offergåva.”

Denna bön som riktas till Gud riktar sig även till oss. Det är en referens till två texter i Brevet till romarna. Vi själva måste med hela vår varelse bli tillbedjan, offer, vi måste återskapa vår värld i Guds namn och på så vis förvandla den. Prästens uppgift är att helga världen så att den blir en levande hostia, så att den blir liturgi. Liturgin bör inte vara något vid sidan om världens verklighet, utan världen måste bli en levande hostia, måste bli liturgi. Denna stora vision liknar den som Teilhard de Chardin hade: till slut kommer vi att få en universell liturgi och universum kommer då att bli den levande hostian. Vi ber Herren att han hjälper oss att vara präster på det sättet, att vi hjälper till att förvandla världen till en tillbedjan av Gud, och att vi börjar med oss själva. Må vårt liv tala om Gud, må vårt liv bli till liturgi, till erkännande av Gud, till en port genom vilken den Gud som var långt borta blir den Gud som är nära och till en sann överlåtelse av oss själva åt Gud.

Slutligen har vi den andra bönen. Vi ber:

”Gör så att ditt folk alltid inser omfattningen av din kärlek.”

I den latinska texten står det:

”Mätta oss med din kärlek.”

Denna text har hämtat inspiration i den psalm ur Psaltaren som vi sjöng, där det står:

”Öppna din hand och mätta hungern hos varje levande varelse.”

Hur stor är inte den hunger som finns på jorden, en hunger efter bröd överallt i världen: Ers excellens talade också om familjernas lidande här: hur de hungrar efter rättvisa, efter kärlek. Med denna bön ber vi Gud:

”Öppna din hand och mätta varje levande varelse som hungrar. Mätta vår hunger efter sanning och efter din kärlek.”

Amen.

Inofficiell översättning: NH