Kära bröder och systrar!

Först vill jag hälsa er alla hjärtligt välkomna. Jag gläder mig åt att än en gång få vara här hos er, fira gudstjänst med er och att än en gång få besöka alla de välkända platserna som präglat mitt liv, mina tankar och mina känslor. De är alla orter där jag lärt mig att tro och att leva.

Detta är ett tillfälle att få tacka alla de som lever och de redan döda som har fört mig och ledsagat mig. Jag tackar Gud för denna vackra hembygd och för människorna som gjorde den till hembygd och som fortfarande gör den till det.

Vi har nyss hört tre läsningar som kyrkans liturgi har valt ut för denna söndag. Alla tre har bestämts av ett dubbelt tema av vilket de betonar än den ena, än den andra sidan, men som ändå förblir ett enda tema. Alla tre läsningarna talar om Gud som centrum för verkligheten och som centrum för vårt eget liv. “Se, er Gud är här!” ropar profeten Jesaja till oss (Jes 35:4).

Jakobsbrevet och evangeliet säger på sitt vis samma sak. De vill föra oss till Gud och på så sätt leda oss på den rätta vägen. Till ämnet Gud hör emellertid också det samhälleliga temat, vårt ansvar för varandra, för att främja rättvisans och kärlekens roll i världen som är de främsta makterna världen äger.

Detta åskådliggörs för oss på ett dramatiskt sätt i läsningens ord som Jakob, en nära släkting till Jesus, uttalar. Han talar till en församling där man börjar bli stolt över att där också finns rika och förnäma människor, och där omsorgen om de fattiga hotar att försvagas. Jakob låter i sina ord Jesu bild lysa fram, bilden av Gud som blev människa och som trots att han är av Davids släkt, alltså av kunglig börd, blev till en enkel man bland de enkla, inte satte sig på någon tron, utan till slut dog i yttersta armod på korset.

Kärleken till nästan som främst är omsorg om rättvisan är trons och Gudskärlekens prövosten. Jakob kallar den ”konungslig lag”. I detta låter Jakob framskymta Jesu älsklingsord: Guds rike, Guds välde. Med detta menas inte vilket rike som helst, ett rike som skall komma en gång, utan att vi måste låta Gud vara den som bestämmer vårt liv och vårt handlande.

Det är detta vi ber om när vi säger: Tillkomme Ditt rike. Vi ber då inte om något som ligger långt borta, som vi själva alls inte vill uppleva. Vi ber istället om att Guds vilja bestämmer vår vilja här och nu och att Gud på så sätt skall härska i världen. Vi ber alltså att rättvisa och kärlek skall vara det som bestämmer världens ordning. En sådan bön riktar sig förvisso först och främst till Gud, men den skakar också om vårt eget hjärta. Vill vi det egentligen? Lever vi på så sätt att denna bön kan bli till verklighet?

Jakob kallar lagen som berör Guds rike men på samma gång är frihetens lag för ”den konungsliga lagen”. Om alla tänker och lever så som Gud vill att vi ska tänka och leva, då blir vi jämlika och då blir vi fria och då uppstår det sanna brödraskapet. När Jesaja i den första läsningen talar om Gud, då talar han samtidigt om bot för de lidande och när Jakob talar om samhällsordningen som ett trängande uttryck för vår tro, då talar han naturligtvis om den Gud vars barn vi är.

Men nu måste vi ta en titt på evangeliet, som talar om hur Jesus botar en dövstum man. Även där finner vi de båda sidorna i temat. Jesus vänder sig till de lidande, till dem som trängts ut och blivit samhällets marginella. Han botar dem och ger dem på så sätt möjligheten att komma tillbaka mitt i livet och medbestämmandet, in i jämlikhet och broderskap. Det angår naturligtvis oss alla. Jesus visar oss vilken riktning vårt handlande bör ha.

Hela detta händelseförlopp har emellertid också en djupare dimension, som kyrkofäderna i sina utläggningar eftertryckligt visat på och som än i dag angår oss i allra högsta grad. Fäderna talar om människorna och till människorna i sin tid. Men det de säger angår på ett förnyat vis även oss människor idag. Det är inte bara den fysiska bristen på tillhörighet som i stor utsträckning avskiljer människor från livet i samhället.

Det finns en dövhet gentemot Gud, som vi särskilt i vår tid lider av. Vi kan helt enkelt inte höra Honom längre – det finns alltför många andra frekvenser i våra öron. Det som sägs om Honom tycks oss höra till en tid före naturvetenskapens upptäckter, det passar inte längre för vår egen tid. I och med denna lomhördhet eller till och med dövhet gentemot Gud förlorar vi naturligtvis också vår förmåga att tala med honom och till honom. Men då blir vi också döva för det vi skulle kunna förnimma i vårt inre. Våra inre sinnen hotar att dö. I och med denna förlust av förnimmelse blir emellertid vårt förhållande till verkligheten på ett drastiskt och farligt sätt inskränkt till själva roten.

Vårt livsrum blir reducerat på ett hotfullt vis. Evangeliet berättar för oss att Jesus stoppade fingrarna in i den döves öron, lade lite spott på hans tunga och sade: ”Effata – öppna dig! Evangelisten har bevarat det ursprungliga arameiska ordet som Jesus uttalade och för oss sålunda direkt in i det där ögonblicket och det som skedde då.

Det som berättas här är unikt och hör ändå inte till ett fjärran förflutet. Jesus gör detsamma på ett nytt vis även idag och i varje tidsålder på nytt. I dopet har Jesus i oss fullbordat denna berörandets åtbörd och sagt till oss: Effata – öppna dig, för att göra så att vi kan höra Gud och på så sätt skänker Han oss också möjligheten att tala med Gud.

Men denna procedur – dopets sakrament - har inget magiskt över sig. Dopet öppnar en väg. Det för oss in i gemenskapen med dem som hör och talar – in i gemenskapen med Jesus själv, som är den ende som har sett Gud och därför kunnat berätta om Honom (Joh 1:18). Genom tron vill han göra så att också vi kan se Gud, höra honom och tala med honom, liksom Jesus själv gör med Fadern.

Dopets väg måste bli till en process av växande, där vi lever oss in i livet med Gud och på så sätt också får en annan syn på människorna och på Skapelsen. Evangeliet inbjuder oss att på nytt inse att det saknas något i vår förnimmelseförmåga – det är en brist som vi först inte uppfattar som en sådan, eftersom allt annat omkring oss pockar på vår uppmärksamhet, eftersom våra liv fortlöper som vanligt, även om vi inte längre har öron och ögon för Gud och lever utan Honom.

Men kan vi verkligen fortsätta så här, när Gud inte längre finns i våra liv? Innan vi frågar vidare i den saken skulle jag vilja berätta lite ur mina egna erfarenheter i mötet med världens biskopar. Den katolska kyrkan i Tyskland är storartad när det kommer till hennes samhällsinsatser, hennes beredskap att hjälpa när nöden kallar. Gång på gång berättar biskopar för mig, senast biskopar från Afrika under sina ad limina-besök hos mig, tacksamt om de tyska katolikernas generositet och ber mig att vidarebefordra deras tack.

Också biskopar från de baltiska länderna, som nyligen varit hos mig, berättade på vilket storartat sätt de tyska katolikerna hjälpt dem att bygga upp de kyrkor som blivit förstörda under årtionden av kommunistiskt herravälde. Då och då säger emellertid en afrikansk biskop: ”När jag i Tyskland lägger fram samhällsvänliga projekt, då öppnas genast alla dörrar, men om jag kommer med ett evangeliseringsprojekt, då möts jag snarare av en reserverad hållning.“

Uppenbarligen härskar ännu hos många den åsikten att man måste ge samhällstillvända projekt högsta prioritet, medan instser som har med Gud att göra eller med den katolska tron, de är mera speciella och inte så viktiga. Och ändå är det dessa biskopars erfarenhet att just evangeliseringen är viktig och måste gynnas, att det är viktigt att göra Jesu Kristi Gud känd och älskad, att omvända människornas hjärtan, utan det kan inte samhällsprojekten genomföras, utan det kan det inte komma till försoning och till exempel AIDS verkligen på djupet bekämpas och de sjuka skötas om med nödvändig kärlek och omsorg.

Samhällstjänst och evangelium går inte att skilja åt. Där vi bara skänker människorna färdigheter, tekniskt kunnande och apparater, där skänker vi dem för lite. Då blir det strax så att våldets teknik träder i förgrunden och förmågan att förstöra och döda blir det främsta medlet att nå makt, en makt som man hoppas skall leda till rättvisa men som inte kan det. Genom det kommer man bara allt längre bort från försoning, från den gemensamma insatsen för rättvisa och kärlek.

Måttstockarna med vilka tekniken träder i rättvisans och kärlekens tjänst går förlorade men det är på dessa måttstockar som allt beror. Måttstockar som inte bara är teorier utan utgör riktlinjer som upplyser hjärtat och bringar förstånd och handling på rätt spår. Afrikas och Asiens folk beundrar visserligen våra tekniska prestationer och vår vetenskap, men de blir samtidigt förskräckta inför ett förnuft som lämnar Gud helt utanför människans blickfält och anser detta vara den högsta graden av förnuft, som man också vill pådyvla deras kulturer.

Det är inte i den kristna tron som de ser det egentliga hotet för sin identitet, utan i föraktet för Gud och i den cynism med vilken man anser hånandet av det heliga vara en frihetsrätt. Man upphöjer forskningsframstegens nytta till högsta etiska måttstock.

Kära vänner!
Denna cynism är inte den slags tolerans och öppenhet mot andra kulturer som dessa folk väntar på och som vi alla önskar oss.

Den tolerans som vi är i så trängande behov av inbegriper vördnad för Gud – vördnad för det som är heligt för andra. Denna vördnad för det som är heligt för andra förutsätter att vi själva på nytt lär oss att hysa vördnad för Gud.

Denna vördnad kan bara då på nytt återskapas i västvärlden om tron på Gud åter växer, om Gud på nytt blir närvarande för oss och i oss. Vi påtvingar ingen denna tro. En sådan proselytism är avskyvärd för den kristne. Tron kan bara uppstå i frihet. Men vi anropar människorna att i frihet öppna sig för Gud, att söka honom och att skänka honom gehör.

Vi som samlats här, vi ber av hela hjärtat Herren att han på nytt säger Effata till oss, att han botar vår lomhördhet för Gud, för Hans handlande och Hans ord, och gör så att vi ser och hör. Vi ber honom att han hjälper oss att på nytt finna ord för den bön som han inbjuder oss att be i liturgin, bönen vars ABC-bok han skänkt oss i Fader vår.

Världen behöver Gud. Vi behöver Gud. Vilken Gud? I den första läsningen säger profeten till ett förtryckt folk: Hämnden kommer, Guds vedergällning. Vi kan lätt tänka oss hur människorna föreställde sig det. Men profeten själv säger sedan vad denna hämnd består i: Guds helande godhet. Den slutgiltiga tolkningen av profetens ord finner vi i Honom som dog på Korset – i Jesus, Guds människoblivna son.

Hans ”hämnd” är Korset: Nej till våldet, ”kärleken ända till slutet”. Denna Gud behöver vi. Vi sårar inte andra religioner och kulturer, brister inte i respekt för deras tro, när vi högt och klart bekänner oss till den Gud som mot våldet sätter sitt eget lidande, som sätter sitt förbarmande till gräns och övervinnelse mot det onda och det ondas makt.

Honom ber vi att vara mitt ibland oss och att hjälpa oss så att vi blir trovärdiga vittnen för honom. Amen.

Översättning från tyska originaltexten: Natasja Hovén

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana