Påven Benedikt XVI tog den 10 maj 2008 i det påvliga palatsets Sala Clementina emot deltagare i den internationella kongress som hålles vid det påvliga Lateranuniversitetet med anledning av 40-årsjubileet av utgivandet av encyklikan "Humanae vitae", och höll därvid följande tal:


Ärade bröder inom biskopsämbetet och prästämbetet, kära bröder och systrar!

Det är med särskilt stort nöje jag tar emot er i slutet av det stora arbete ni just utfört och som bestod i att reflektera över ett gammalt och ständigt nytt problem som består i ansvaret vi människor har att sörja för det mänskliga livet. Jag hälsar alldeles särskilt monsignore Rino Fisichella, rektor vid det påvliga Lateranuniversitetet, som har varit initiativtagare till denna internationella kongress och jag tackar honom för hans varma hälsningsfras. Jag ber att få hälsa alla de vördade föredragshållare, docenter och samtliga deltagare som med sina bidrag har berikat denna dag då man så intensivt arbetat. Ert bidrag ingår i den mera utförliga produktion som under de senaste decennierna har vuxit om detta i högsta grad kontroversiella ämne som samtidigt är så avgörande för vår mänsklighetens framtid.

Redan det andra Vatikankonciliet vände sig i konstitutionen Gaudium et spes till vetenskapsmännen och bad dem att med förenade krafter samlas runt en enhet i vetandet och försöka komma till en sammanhängande visshet runt de villkor som skulle kunna ”klarlägga förutsättningarna för moraliskt invändningsfri födelsekontroll” (GS, 52). Min vördade föregångare, Guds tjänare Paulus VI, gav den 25 juli 1968 ut rundskrivelsen Humanae vitae. Detta dokument blev mycket snart till ett ”tecken som väcker strid”. Det utarbetades under ljuset av ett taget beslut och utgjorde ett sannskyldigt tecken på mod när det gällde att inpränta i människors medvetande att denna lära skulle få en fortsättning inom den kyrkliga traditionen. Denna text som så ofta har misstolkats och missförståtts blev mycket omdiskuterad även därför att den kom just i begynnelsen av det starka uppror som utmärkte en hel generation. Fyrtio år efter tillkomsten visar det sig inte bara hur oföränderligt sann denna lära är, utan också med vilken framsynthet problemet angripes. Ja, beskrivningen av den äktenskapliga kärleken sker inom en global process som inte låter sig hejdas vid uppdelningen mellan kropp och själ och inte heller beror på enbart känslan, som ofta är något flyktigt och obestämt, utan som omfattar hela personen och hela makarnas gemensamma liv som ger sig själva åt varandra i ömsesidigt mottagande i ett löfte om trogen och exklusiv kärlek som härrör ur ett äkta och fritt val. Hur kan en sådan kärlek frånsäga sig livets gåva? Livet är alltid en ovärderlig gåva. Varje gång som vi får vara närvarande när liv uppstår märker vi kraften i Guds skapande handling som i sitt förlitande på människan kallar henne att skapa framtiden och därvid tar hoppets kraft till hjälp.

Kyrkans läroämbete kan inte underlåta att ständigt och på nya och djupa sätt ge uttryck för sina grundläggande principer vad gäller äktenskapet och fortplantningen. Det som var sant igår förblir det även idag. Den sanning som Humanae vitae uttryckte förändras inte. I själva ljuset av nya vetenskapliga upptäckter blir dess lära allt mera aktuell och uppmanar oss att reflektera över den inneboende sanningen i detta dokument. Nyckelbegreppet som vi måste förstå och ta till oss om vi vill träda in i encyklikans hela sammanhängande innehåll förblir kärleken. Som jag skrev i min första encyklika Deus caritas est: "Människan blir helt sig själv när kroppen och själen finner sin inre enhet... Det är inte antingen anden eller kroppen som älskar – människan, personen, älskar som en enda och enhetlig varelse, till vilken båda, anden och kroppen, hör” (n. 5). Om denna enhet går förlorad går även personens värde förlorat och hon riskerar att betrakta kroppen som ett objekt som kan köpas eller säljas (jfr ibid.). I en kultur där att ha är viktigare än att vara, riskerar det mänskliga livet att förlora sitt värde. Om utövandet av sexualiteten förvandlas till en drog som vill underkuva partnern under de egna önskningarna och intressena, utan respekt för den älskade personens egenart, så är det inte endast den sanna uppfattningen av kärleken som måste försvaras utan i första hand själva den mänskliga värdigheten. Som troende kan vi aldrig tillåta att herraväldet över tekniken inkräktar varken på själva kärlekens kvalitet eller på livets helighet.

När Jesus talade om den mänskliga kärleken, hänvisade han till hur Gud handlade i själva början av skapelsen (jfr Matt 19:4-6). Jesu lära visar tillbaka på den enastående akt genom vilken Skaparen inte endast önskade uttrycka den överflödande rikedomen i sin kärlek som öppnar sig i själva utgivandet åt alla, utan även önskade visa på ett paradigm under vilket mänsklighetens handlande bör höra. I den äktenskapliga kärlekens fruktbarhet tar mannen och kvinnan del i Faderns skapelseakt. Genom att anamma fruktbarheten visar de hur det i själva ursprunget till deras äktenskapliga liv finns ett tydligt uttalat ”ja” som upplevs i själva ömsesidigheten och som alltid förblir öppet mot livet. I sin djupa sanning förblir dessa Herrens ord oföränderliga. De kan inte upphävas genom olika och ibland motsägelsefulla teorier som har uppstått på senare år. Naturlagen, som ligger till grunden för erkännandet av den sanna jämlikheten mellan människor och folk, förtjänar att erkännas även som den källa i vilken relationerna mellan makarna kan hämta näring när det gäller sitt ansvar att alstra nya barn. Överförandet av livet står inskrivet i naturen och dess lag förblir en oskriven lag på vilken alla bör åberopa sig. Varje försök att vända bort blicken från denna princip förblir själv ofruktbart och leder inte mot framtiden.

Det är av yttersta vikt för oss att snarast återupptäcka ett samband som när det respekterades alltid var fruktbart, nämligen det mellan förnuftet och kärleken. En skarpsinnig mästare som Guillaume de Saint Thierry kunde på 1100-talet skriva ord som vi anser innehåller en djup sanning även för vår tid: ”Om förnuftet upplyser kärleken och kärleken lyser upp förnuftet, om förnuftet förvandlas till kärlek och käreken går med på att låta sig hållas tillbaka inom förnuftets gränser, då kan dessa två göra något stort” (De natura et dignitate amoris, 21,8).

Manus med texter av Guillaume de Saint Thierry

Vad är då detta ”stora” som vi kan få del av? Det är ansvaret för livet, att ett ansvar uppstår som förvandlar gåvan en make eller maka gör av sig själv åt den andre till något fruktbart. Det är frukten av en kärlek som vet att tänka och välja i full frihet, utan att särskilt mycket låta sig påverkas av den eventuella uppoffringen som krävs. Ur detta uppstår livets under som föräldrarna upplever i sig själva då de fylls av bävan för det fantastiska som uppfylles i dem och som förs vidare i dem. Ingen mekanisk teknik kan ersätta den kärleksakt som två makar ger varandra som tecken på ett ännu större mysterium som gör dem till medarbetare och rollinnehavare i skapelsen.

Men tyvärr upplever vi allt oftare tråkiga händelser som inbegriper tonåringar, vars reaktioner visar att de inte har tillräcklig kunskap om livets under eller känner till alla de riskfyllda följderna av sitt uppträdande. Jag återkommer gång på gång till att det är viktigt att ungdomar får lämplig undervisning, och att läran om livet får bli ett priviligierat ämne för deras vetgirighet. Jag önskar verkligen att framför allt ungdomarna blir i stånd att vända sin uppmärksamhet till detta och får lära sig kärlekens sanna mening, så att de genom lämplig utbildning i vad sexualiteten innebär kan förbereda sig för sitt framtida liv. Och detta utan att låta sig avledas av flyktiga och övergående lockrop som önskar hindra dem att komma fram till den själva sanningens väsen som är det som står på spel. Att framkalla falska illusioner inom kärlekens område eller att luras angående det egentliga ansvaret som ungdomarna är kallade att ta på sig när de börjar utöva sin egen sexualitet, är inte något som är avsett att skänka heder åt detta samhälle som åberopar sig på frihetens och demokratins principer. Frihet är något som måste förenas med begreppen sanning och ansvar och med kraften att i sitt överlämnande åt den andre även vara beredd att göra uppoffringar. Utan uppoffringar växer inte gemenskapskänslan mellan människorna och risken att stänga in sig inom en trång och självtillräcklig cirkel ligger alltid på lur.

Läran som uttrycks i encyklikan Humanae vitae är inte något lätt. Den är emellertid i överensstämmelse med den grundläggande strukturen medelst vilken livet alltid har överförts alltsedan jordens skapelse. Den visar respekt för naturen och är i överensstämmelse med dennas krav. Respekten för det mänskliga livet och bevarandet av människans värdighet  ålägger oss att aldrig lämna något oprövat när det gäller att delge alla den äkta sanningen om den äktenskapliga kärleken som är ansvarsfull och helt anpassar sig till den lag som vi finner inristad i varje persons hjärta. När jag nu givit uttryck åt denna min uppfattning ber jag att få till Er alla få ge min apostoliska välsignelse.

[00716-01.01] (Översatt från det italienska originalet: NH)