BRESSANONE, den 18 augusti, 2008 (Zenit.org).- Benedikt XVI höll under sina sommarferier en frågestund med präster, diakoner och seminarister i Bolzano-Bressanones stift. Den Helige fadern var på semester i Dolomiterna och bodde då på seminariet i Bressanone.

Michael Horrer, seminarist: Helige fader, jag heter Michael Horrer och är seminarist. Jag deltog i den tjugoandra världsungdomsdagen i Sydney i år tillsammans med andra ungdomar från vårt stift. Där hörde jag er ständigt inför de 400 000 ungdomarna som var där inpränta i oss hur viktig den Helige Andes verkan i oss ungdomar och i kyrkan är. Världsungdomsdagens ämne var ju: ”Men ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er och ni skall vittna om mig” (Apg 1: 8).

Vi har nu alla återvänt till våra hem, våra stift och vårt dagliga liv – styrkta av den Helige Ande och av Era ord. Därför vill jag nu fråga Er, Helige Fader, hur vi i praktiken kan förverkliga gåvorna den Helige Ande givit oss, här i vårt eget land och i vårt dagliga liv, hur kan vi bära vittnesbörd om den Helige Ande åt våra släktingar, vänner och bekanta så att de själva känner och erfar denna kraft? Hur kan vi utöva vårt uppdrag som Kristi vittnen? Vad kan Ni råda oss att göra för att se till att vårt stift förblir evigt ungt, trots prästernas allt högre ålder. Vad kan vi göra så att det förblir öppet inför Guds ande som leder kyrkan?

Benedikt XVI: Tack så mycket för din fråga. Det gläder mig att se en seminarist, en blivande präst i detta stift, i vars ansikte jag så att säga kan upptäcka detta stifts unga ansikte. Och det gläder mig också att höra att du tillsammans med andra kamrater var i Sydney där vi tillsammans i en stor trosfest upplevde kyrkans eviga ungdom.

Denna fest blev också en viktig erfarenhet för australienserna. Först var de mycket skeptiska mot denna Världsungdomsdag. Det tycktes dem att den skulle vålla mycket besvär och störa dem i deras dagliga liv, till exempel i form av trafikstockningar, med mera. Men så blev det inte utan lite i sänder skedde istället att alla kände sig införlivade i den glada atmosfären som var så uppfylld av tro – och det såg vi också i medierna, vars fördomar en efter en smulades sönder. Sydney-invånarna såg att ungdomarna som kommit från andra länder inte vållade några problem, varken för säkerheten eller för något annat, och att de kunde fira denna fest alla tillsammans i glädje.

De såg att även i våra dagar är den kristna tron en kraft som är närvarande, en kraft som kan ge människorna den rätta inriktningen för sina liv. Denna fest innebar alltså ett ögonblick där vi verkligen fick känna den Helige Andes andedräkt som sveper bort alla fördomar och får människorna att förstå att här befinner vi oss inför något som berör oss. Det är i denna riktning vi måste gå. På detta sätt kan vi leva. Åt vår tro kan vi förtröstansfullt anförtro vår framtid.

Du sade så riktigt att detta var en stark upplevelse och att vi alla kunde ta med oss hem en liten gnista av det vi upplevt. I det dagliga livet är det emellertid mycket svårare att i praktiken känna av den Helige Andes handlande, eller att själv direkt bli ett medel som får andra att känna av det, att göra så att andra upplever denna andedräkt som sveper bort vår tids fördomar, som skapar ljus i mörkret och får oss att förstå att tron inte bara har en framtid utan att den är framtiden.

Hur kan vi göra detta? Vi kan naturligtvis inte göra det på egen hand. När allt kommer omkring är det Herren som hjälper oss, men vi måste vara redo att bli hans verktyg. Jag skulle helt enkelt vilja säga: ingen kan ge det som han eller hon inte personligen äger. Med andra ord kan vi inte överlämna åt andra det vi själva fått ta emot av den Helige Ande eller göra den synlig för andra om vi inte själva är den nära. Därför tror jag att det viktigaste är att vi försöker hålla oss inom räckhåll för den Helige Andes andedräkt, stå i kontakt med den. Det är endast om vi ständigt berörs av den Helige Ande, om den lever inom oss, som det blir möjligt för oss att föra den vidare åt andra. Om vi gör det får vi ta emot de kreativa idéerna och fantasin som gör att vi förstår hur vi skall handla. Det är idéer som inte kan programmeras i förväg utan uppstår i själva den givna situationen. Det är nämligen där som den Helige Ande verkar. Det första vi måste göra är alltså att själva förbli inom räckhåll för den Helige Andes andedräkt.

Johannes evangelium lär oss att Herren efter sin uppståndelse beger sig till sina lärjungar, andas på dem och säger: ”Ta emot den Helige Ande.” Detta är att jämföra med Första Mosebok där Gud andas på blandningen Han gjort av jord från marken och den får liv och blir en människa. Då tar människan, som i sitt inre är förmörkad och till hälften död, på nytt emot Kristi andedräkt och det är i denna Guds andedräkt som livet får en ny dimension, som människan får nytt liv genom den Helige Ande. Därför kan vi säga att den Helige Ande är Jesu Kristi andedräkt och att vi måste be Kristus att alltid andas på oss så att Hans andedräkt blir stark i oss och kan inverka på världen. Detta betyder att vi måste hålla oss nära Kristus.

Och det gör vi genom att meditera över hans Ord. Vi vet att den främste upphovsmannen till den Heliga Skrift är den Helige Ande. När vi sålunda talar med Gud genom Hans egna ord, när vi i dessa ord inte bara söker det förflutna utan ser att det verkligen är Herren som talar till oss, då är det som om vi upplevde att det är vi själva som vandrar omkring i den Helige Andes trädgård, att vi talar med Herren och Han med oss.

När vi så lär oss att känna oss hemma i denna omgivning, i omgivningen som består av Guds ord, har vi kommit fram till något mycket viktigt. Vi har lärt oss att vara nära Guds andedräkt. Och detta lyssnande, denna vandring i Ordets trädgård måste i sin tur förvandlas till ett svar, ett svar vi ger i bönen, i kontakten med Kristus. Och det sker förstås framför allt i Eukaristins heliga sakrament där Han kommer till oss, upptas i oss, och så att säga blir ett med oss. Men detta sker även i Botens sakrament som alltid renar oss och tvättar bort mörkrets avlagringar som det dagliga livet ständigt avsätter i oss.

Kort och gott, det är ett liv med Kristus i den Helige Ande, i Guds Ord och i gemenskap med kyrkan, i den levande församlingen. Den helige Augustinus sade: "Om du önskar få del av Guds Ande måste du vara del av Kristi kropp.” I Kristi mystiska kropp finner vi Hans Ande närvarande. Allt detta måste forma vårt dagliga liv och ge det en fast struktur, göra så att det blir till ett liv där Gud alltid har tillträde, där vi lever i ständig kontakt med Kristus och genom Honom ständigt blir berörda av den Helige Andes andedräkt. Om vi lever på detta sätt, om vi inte tillåter oss själva att vara lata, odisciplinerade och indolenta, då händer något med oss. Dagen får en form och hela vårt liv får en form och ljuset i detta slags liv strålar ut ifrån oss så att vi inte behöver tänka på att handla på något särskilt sätt, inte behöver ”bedriva propaganda”. Det kommer naturligt och av sig själv att visa vår nästa på Kristus, det avspeglar ju vår själ.

Till detta skulle jag vilja lägga till en andra dimension som logiskt ansluter sig till den första: Om vi lever med Kristus kommer vi även att lyckas i våra mänskliga strävanden. Tron innehåller nämligen inte bara en övernaturlig aspekt utan den återskapar människans egen, ger henne tillbaka hennes sant mänskliga väsen, så som vi såg i jämförelsen mellan första Mosebok och Johannesevangeliets tjugonde kapitel. Tron har sin grund just i de naturliga dygderna, i ärlighet, glädje, viljan att lyssna på vad andra säger, förmågan till förlåtelse, frikostighet och vänlighet i umgänget med andra människor. Dessa mänskliga dygder visar att om vi äger dem så äger vi även tron, så lever vi verkligen i Kristus. Och jag tror att vi måste se till att låta en sann mänsklig natur mogna fram inom oss själva, för tron gör att vi som människor når den mänskliga fulländningen, just i vår egenskap av människor här på jorden.

Det är viktigt att vi strävar efter att utföra våra mänskliga plikter väl och korrekt, även i våra yrken. Vi måste ”finnas till” för vår nästa och bry oss om honom. Det det bästa sättet att finnas till för oss själva är att finnas till för vår nästa. Och ur detta uppstår så de kyrkliga initiativen som inte kan beordras uppifrån, bönegrupper, grupper där man tillsammans läser Bibeln och hjälpaktioner för de behövande, för de marginella, de sjuka, de handikappade och allt annat som finns att göra för att underlätta livet för dem som har det svårt... Om vi alltså öppnar ögonen och upptäcker vad vi själva kan göra och sedan tar initiativet till att göra det så ger detta även vår nästa modet att göra sammalunda. Och det är just dessa mänskliga ting som kan styrka oss och återigen sätta oss i kontakt med Guds ande.

Malteserordens överhuvud i Rom berättade för mig hur han i juletid begav sig med ett antal ungdomar till järnvägsationen för att ge de hemlösa en liten aning om julens fröjder. När han vände sig om för att gå hem hörde han en ung man säga till en annan: ”Detta är bättre än diskot! Det är så underbart för här kan jag göra något för andra!” Det är dylika initiativ som den Helige Ande ger oss ingivelsen till. De gör så att vi känner av Andens kraft och uppmärksammar Kristi närvaro.

Nåväl, kanske jag inte sagt så mycket rent konkret, men jag tror att det viktigaste är att vi lever vända mot den Helige Ande. Om vi lever i den Helige Andes närvaro i Kristi kropp, och förstår vår mänskliga natur utifrån denna närvaro, då ger vi näring åt de enkla mänskliga dygderna och lär oss att bli goda människor i den vidaste bemärkelsen. Vi blir känsliga för att ta välgörenhetsinitiativ och detta utvecklar sig sedan i sin tur till missionär iver och inger oss den rätta instinkten för när det i varje enskilt fall är lämpligt att tala om Kristus och vår tro inför våra medbröder som ännu inte lärt känna tron.

Fader Willibald Hopfgartner, OFM: Helige fader, jag heter Willibald Hopfgartner och är fransiscanmunk. Jag arbetar som lärare i en skola samt sysslar med olika andra aktiviteter inom min orden. I ert tal i Regensburg underströk Ni det viktiga sambandet mellan den Helige Ande och människans förnuft. Å andra sidan har Ni också alltid understrukit hur viktig konsten är och den estetiska sidan av tingen, skönheten. Borde därför inte den estetiska upplevelsen av tron inom kyrkan som vi finner inom liturgi och förkunnelse ständigt ingå även i den konceptuella dialogen om Gud (inom teologin)?

Benedikt XVI: Tack så mycket för er fråga. Jo, jag tror att dessa två ting går hand i hand. Förnuftet, det precisa tänkandet, att man är ärlig i reflexionen över sanningen – och skönheten. Ett förnuft som skulle vilja se bort från skönheten skulle bli ett inskränkt och förblindat förnuft. Det är bara de två tingen tillsammans som utgör en enhet, och särskilt för tron är denna enhet viktig. Tron måste ständigt möta vår tids utmaningar i fråga om tanken så att den inte verkar urarta till blott och bart legender som vi håller vid liv med konstgjord andning. Nej, vi måste visa världen att den utgör ett svar på mänsklighetens stora frågor och inte bara är en vana utan utgör Sanningen själv – som Tertullianus en gång uttryckte det.

I aposteln Petrus första brev finns en sats som de medeltida teologerna tog som rättfärdigande, ja, nästan som ett åliggande för sitt utförande av det teologiska arbetet: “Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”. Det är ett försvarstal för hoppets logos, en förvandling av logos, för anledningen till varför vi bör äga hopp när vi delger människorna det glada budskapet. Det är uppenbart att aposteln Petrus var övertygad om att tron utgör logos, att tron är detsamma som förnuft, ett ljus som kommer ur det skapande förnuftet, och inte en vacker påhittad frukt av vår tanke. Det är på grund av att logos är något som gäller hela universum som den kan förmedlas till alla.

Men just för att detta skapande logos inte är endast ett tekniskt logos – jag kommer att återkomma till detta – är det omfattande, är det ett förnuft som innehåller kärlek och alltså kan uttryckas i skönhet och i det som är gott. Jag sade ju en gång att för mig är konsten och helgonen det som utgör det allra största försvarstalet för vår tro. De förnuftiga skälen är otvivelaktigt viktiga och nödvändiga, men där finner vi alltid någon som tycker annorlunda.

Om vi däremot betraktar helgonen, det lysande spåret de har lämnat efter sig och på vilket Gud skrider genom historien, ser vi att det verkligen finns en godhetens kraft som står emot årtusendenas gång, den är verkligen ”ljus av ljus”. Och om vi betraktar alla de prov på skönhet som härrör ur tron, ja, då skulle jag vilja säga att de verkligen är levande bevis på tron. Om jag betraktar denna vackra katedral – då är den en levande förkunnelse! Den talar till oss och utifrån katedralens skönhet blir det möjligt för oss att på ett högst påtagligt sätt förkunna för omvärlden Gud, Kristus och alla de kristna mysterierna. De har här antagit form och ser ner på oss. Alla de underbara konstverken, de gotiska katedralerna och de magnifika barockkyrkorna, de är alla lysande bevis på Guds existens och alltså verkligen ett gudomligt uttryck, en gudomlig uppenbarelse. Och i kristendomen handlar det just om denna uppenbarelse, att Gud har blivit en fördold uppenbarelse för oss. Han visar sig och är då lysande. Vi har nyss hört denna kyrkas orgel i all sin prakt och jag anser att den underbara musiken som uppkom i kyrkans hägn gör vår tros sanning hörbar och möjlig att uppfatta. Alltifrån den gregorianska sången till musiken som skrivits för katedralerna, från Palestrinas och hans tids musik fram till Bach, Mozart och Bruckner och så vidare. När vi lyssnar till alla dessa verk – på Bachs passioner , hans mässa i B-moll och de stora andliga kompositionerna från 1500-talets polifoni, från den wienska skolan, från all slags kyrklig musik, även den som komponerats av mindre kompositörer – då förstår vi plötsligt: Det är sant! Där som dylika verk kan uppstå, där måste Sanningen finnas. Om inte den som skapat den haft en intuitiv aning om var världens sanna centrum ligger hade sådan skönhet aldrig kunnat uppstå.

Därför tror jag att vi alltid måste se till att de två tingen går tillsammans. När vi i våra dagar diskuterar om tron är förnuftig eller ej, diskuterar vi just det faktum att förnuftet inte tar slut där de experimentella upptäckerna slutar, den tar inte slut i och med positivismen. Evolutionsteorin ser sanningen men den ser bara en del av sanningen. Den ser inte att vi bakom evolutionen finner Skapelsens ande. Vi kämpar för att utvidga förnuftets räckvidd och det betyder att vi utsträcker förnuftet till att omfatta det sköna och inte lämnar det åt sidan som något helt annorlunda och oförnuftigt. Den kristna konsten är en förnuftig konst – låt oss bara tänka på gotiken och de stora musikverken eller på vår egen barockkonst. Den är emellertid det konstnärliga uttrycket för ett starkt utvidgat förnuft i vilket känslan och förnuftet möts. Det är detta det handlar om. Jag tror att just detta kan utgöra beviset för att kristendomen är sann. Känslan och förnuftet möts, skönheten och sanningen vidrör varandra. Och ju mera vi själva lyckas leva i skönheten av denna sanning, desto mera kan tron även i vår tid bli till en kreativ kraft och uttrycka sig i en konstform som övertygar.

Jag tackar er alltså, käre fader Hopfgartner, för er fråga. Låt oss försöka göra så att de två kategorierna, den estetiska och den intellektuella, förenas och så att vår tro blir tydlig för andra i hela sin helhet och i allt sitt djup.

Fader Willi Fusaro: Helige Fader, jag heter Willi Fusaro, jag är 42 år gammal och alltsedan min prästvigning har jag varit sjuk. Jag vigdes till präst i juni 1991. I september samma år fick jag diagnosen multipel skleros. Jag är församlingsmedarbetare vid Corpus Domini-församlingen i Bolzano. Jag var djupt imponerad av Johannes Paulus II, särskilt i slutet av hans ämbetstid som påve, när han bar sina mänskliga svagheter med så stort mod och ödmjukhet för hela världen att se. På grund av att Ni stod er älskade företrädare så nära och på grund av er personliga upplevelse av honom, vilka ord kan Ni ge mig och alla andra som kan hjälpa äldre eller sjuka präster att leva sin prästerskap så bra och så fruktbart som möjligt inom prästbostaden och inom den kristna församlingen? Tack så mycket!

Benedikt XVI: Tack vördade fader. Jag skulle vilja säga att för mig var båda delarna av Johannes Paulus II:s påveämbetstid lika viktiga. I den första delen såg vi honom som en jätte i tron. Med ett otroligt mod, fenomenal styrka, sann glädje i tron och stor stringens och tydlighet tog han Evangeliets budskap till världens yttersta gränser. Han talade med alla, han utforskade nya vägar för tron inom de nya rörelserna, den interreligiösa dialogen, de ekumeniska mötena och fördjupade sättet på vilket vi lyssnade till det gudomliga ordet, han grep sig an med allt... han hyste en stark kärlek till den heliga liturgin. Man skulle kunna säga att han med sin styrkan i sin tro fick – inte Jerikos murar – men väl murarna mellan de två världarna att falla. Hans vittnesbörd lever ännu ibland oss, oförglömligt och det fortsätter att lysa för oss i detta årtusende.

Men jag måste säga att även för mig var hans påvämbetstids sista år av stor betydelse på grund av det ödmjuka vittnesbördet han gav om det lidandes väg han fick gå. Han bar Herrens kors inför våra blickar och levandegjorde Herrens ord: “Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig!” Denna ödmjukhet, detta tålamod med vilket han bar den pågående förstörelsen av sin kropp, den växande oförmågan att tala, för honom som hade varit en talets mästare, det tycks mig att allt detta gjorde att han visade oss, tydligt och klart, att den djupa sanningen att Herren återlöst oss med sitt kors, sitt lidande, och att detta var det yttersta uttrycket för Hans kärlek. Han visade oss att lidandet inte enbart betyder ett “nej”, är något negativt, saknaden av något, utan är en positiv verklighet. Han visade oss att han genom att i Kristi kärlek, i Guds kärlek, tog på sig lidandet, det då blev en förlösande kraft, en kärleksakt inte mindre full av kraft än de stora och magnifika handlingarna han utförde under den första delen av sin påveämbetstid. Han lärde oss en ny slags kärlek som är kärleken till dem som lider och han fick oss att förstå att detta betyder att vi “är frälsa i korset och genom korset”. Även i vår Herres liv såg vi båda dessa aspekter. I den första delen av Herrens liv visar Han oss glädjen i Guds rike och förde sina gåvor till människorna, och den andra delen består i Hans lidande ända fram till det sista ropet på korset. På så sätt lärde Han oss vem Gud är, att Gud är kärlek, och att Han när Han tar på sig de lidande människornas lott tar oss i sina armar och omger oss med all sin kärlek och att det bara är i den kärleken som vi kan få del av återlösning, rening och återfödelse.

Därför tror jag att vi alla – och detta särskilt i vår värld som verkar inriktad mot ständig verksamhetsiver, mot att vara ung och att verka ung när man inte är det, en värld där det viktiga tycks vara just att äga ungdom, styrka och yttre skönhet och framgång – i denna värld bör ingjuta lite av kärlekens sanning, den kärlek som gjort sig till lidande och endast på så sätt kan återlösa människan och förena henne med Gud som är kärlek. Därför vill jag tacka alla dem som accepterat lidandet, som lider med Herren och jag vill be oss alla att öppna våra hjärtan mot dem som lider och mot de gamla, och förstå att just deras lidande är en källa till återfödelse för mänskligheten som väcker vår kärlek och förenar oss med Herren. Men att lida är aldrig enkelt. Jag påminner mig kardinal Mayers syster. Hon var mycket sjuk och när hon blev otålig sade brodern till henne : “Men ser du inte nu är du med Herren!” Och hon svarade: “Det är lätt för dig att säga, du är ju frisk men jag lider.” Det är sant, i det verkliga lidandet är det alltid svårt att verkligen förena sig med Herren och att förbli i denna dispositon där man förenar sig med den lidande Herren. Låt oss därför be för alla som lider och göra allt vi kan för att underlätta livet för dem, hjälpa dem och visa dem vår tacksamhet för deras lidande så mycket vi kan, ända till slutet. Detta är ett grundläggande budskap inom vår kristna lära och det har sin grund i korsets teologi. Det faktum att lidandet utgör en del av Kristi kärlek är en uppmaning till oss att förena oss med Hans lidande. Vi måste älska de som lider inte bara med ord utan med våra handlingar och vårt engagemang. Jag tror att detta är det enda sättet på vilket vi visar att vi verkligen är kristna. I encyklikan Spe salvi skrev jag att förmågan att acceptera lidandet och dem som lider utgör måttet på vår mänsklighet. Den människa som saknar denna förmåga når inte upp till sann mänsklig natur. Låt oss därför be Herren att hjälpa oss i vårt lidande och att bli nära alla dem som lider i världen.

"Skapelsen ropar i vånda, vi märker det, vi nästan hör det"

Fader Karl Golser: Helige fader, jag heter Karl Golser och är professor i moralteologi här i Bressanone och direktör för Institutet för rättvisa, fred och bevarande av skapelsen. Jag är också kanik. Det är mig alltid en glädje att påminna mig den tid då jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med Er i Troskongregationen. Som Ni vet har den katolska kyrkan satt djupa spår i vårt lands historia och kultur. I våra dagar har vi emellertid ibland känslan av att kyrkan dragit sig lite tillbaka till sakristian. Det påvliga läroämbetets uttalanden om de stora samhällsfrågorna finner inte det rätta gensvaret i församlingarna och de kyrkliga kommuniteterna. Här i Alto Adige, till exempel, försöker myndigheterna och många föreningar att dra allmänhetens till miljöfrågor och framför allt till problemen med klimatförändringarna. De främsta argumenten är glaciärernas nedsmältning, landerosionerna i bergen, problemen med de höga kostnaderna för energi, trafiken och luftens nedsmutsning. Det tas många initiativ som syftar till att skydda miljön. I våra kristna bröders medvetande tycks allt detta emellertid ha mycket lite att göra med tron. Vad kan vi göra för att öka känslan av ansvar för skapelsen i våra kristna församlingar? Vad kan vi göra för att få våra kristna medbröder att se på skapelsen och återlösningen som två ting som hör samman? Hur kan vi leva våra kristna liv på ett exemplariskt och varaktigt sätt? Och hur kan vi kombinera detta med en livskvalitet som är tilldragande för alla människorna på vår jord?

Benedikt XVI: Tack så mycket, käre professor Golser. Ni skulle säkert vara mycket mera i stånd att besvara dessa frågor men jag skall ändå försöka att yttra mig lite i frågan. Ni har vidrört ämnet skapelsen och återlösningen och jag tror att det oupplösliga bandet mellan de två på nytt bör uppnmärksammas. Under de senaste decennierna hade läran om Skapelsen nästan försvunnit från teologin. Den var nästan omärkbar. Nu förstår vi skadan detta utelämnande har vållat. Förlösaren är Skaparen och om vi inte förkunnar Gud i hela hans majestät, som Skapare och Återlösare, då minskar vi även Återlösningens värde. Om Gud inte har något att säga i skapelsen, om Han undanskuffas till endast ett historiskt sammanhang, hur kan Han då förstå allt i våra liv? Hur kan han då bringa räddning åt människan i hennes helhet och till världen i dess totala omfång? Det är därför som förnyelsen av läran och skapelsen och en ny förståelse av det obrutna samtandet mellan skapelse och återlösning är av högsta vikt.

Vi måste på nytt inse att Gud är Creator Spiritus, Det skapande förnuftet som existerar alltifrån begynnelsen, ur vilken allt har uppkommit och i jämförelse med vilken vårt förnuft bara är en liten gnista. Och det är Han, Skaparen själv, som trätt in i historien och handlar i den just eftersom Han är Gud över allt och inte bara över en liten del. Om vi inser detta följer det naturligtvis ur det att den kristna återlösningen, eller helt enkelt den kristna tron, även betyder ett ansvar som alltid och överallt gäller skapelsen. För tjugotre år sedan blev de kristna anklagade – jag vet inte om denna anklagelse ännu gäller – för att vara de som bär ansvaret för skapelsens förstörelse, för orden som står att läsa i Första Mosebok – “lägg jorden under er” – sades ha lett till den arrogans med vilken människan bemäktigat sig skapelsen och som vi idag ser följderna av. Jag tror att vi på nytt bör lära oss att första denna anklagelse och det falska i den. Så länge som jorden betraktades som Guds skapelse sågs inte uppgiften att “lägga under sig jorden” som en befallning att förslava den utan istället som en uppgift att bli skapelsens beskyddare och att utveckla de gåvor den bär. Att själva vara medarbetare på ett aktivt sätt i Guds verk, i den evolution som Han låter ske i världen, så att skapelsens gåvor må uppskattas av oss och inte trampas på och förstöras.

Om vi observerar vad som uppstod runt klostren, hur det här uppstod och fortfarande uppstår platser som blev små paradis, skapelsens oaser, står det klart för oss att allt detta inte bara var ord. Där som Skaparens ord förstods på rätt sätt, där uppstod liv med hjälp av Skaparen och återlösaren, och där strävade man efter att skydda skapelsen och inte att ödelägga den. Det är i detta sammanhang som vi bör läsa kapitel åtta i Brevet till romarna, där det sägs att skapelsen ropar som i födslovåndor och väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Den kommer att känna sig befriad när varelser, män och kvinnor som är Guds barn, behandlar den på det sätt som Gud vill. Jag tror att det är just detta som är dagens verklighet. Skapelsen ropar i vånda, vi märker det, vi nästan kan höra det, och väntar på människor som kommer att bevara den i enlighet med Guds önskan. Det brutala förstörandet av skapelsen tar sin början där som Gud är frånvarande, där materian tros vara endast ett material att användas av oss själva, där vi själva är alltings slutliga instans, där helheten helt enkelt är vår egen egendom och vi förbrukar den endast för oss själva. Och förödelsen av skapelsen börjar där som vi inte längre erkänner någon instans som är högre än oss själva, och inte ser längre än till oss själva. Den börjar där det inte längre finns någon uppfattning om livet efter döden, där vi i detta livet måste grabba tag i allt och pressa ut den mesta möjliga njutning ur livet, där vi måste äga allt som det är möjligt att äga.

Därför tror jag att det endast går att utveckla och genomföra sanna och verksamma initiativ som kan förstås och förverkligas av alla där som skapelsen anses komma från Gud och ha större dimensioner – som betyder att vi har ansvar för den inför Gud – och en dag kommer Gud att överlämna den till oss i sin fullhet, vi kommer att få den av Honom och den kommer aldrig att fråntas oss. När vi ger liv kommer vi att få liv. Jag tror att vi därför måste försöka att med alla medel som vi har till vårt förfogande bära vittnesbörd om tron offentligen, särskilt där som det redan existerar en viss känslighet för den. Och jag tror att känslan att världen kanske glider ifrån oss – för att vi själva jagar bort den – och känslan av vanmakt inför skapelsens problem, det är just detta som kan vara ett bra tillfälle där vi kan få tala om vår tro offentligen och få uppskattning såsom varande ett förslag till ett gott initiativ. Det handlar inte bara om att finna tekniska lösningar som kan hindra skadorna, även om det är viktigt att finna alternativa energikällor och annat. Men allt detta är inte nog om inte vi själva söker en ny livsstil, en disciplin som även innebär att vi måste avstå, en disciplin där vi erkänner att jorden tillhör våra medmänniskor lika mycket som oss, som kanske har lättare att bruka den, en disciplin som innebär att vi tar ansvar inför de andras framtid och inför vår egen. Det handlar ju om ansvaret i Hans ögon som är vår domare och förutom domare även vår återlösare, men i sanning även vår domare.

Följaktligen tror jag att de två dimensionerna – skapelsen och återlösningen, liv på jorden och evigt liv, ansvar för skapelsen och ansvar för andra och för framtiden – bör föras samman och bli ett. Jag tror också att det är vår plikt att klart och tydligt ge våra bidrag till den allmänna meningen. För att kunna höras måste vi samtidigt visa upp vårt eget exempel, vår egen livsstil, vi måste visa att vi talar om ett budskap som vi själva tror på och på vilket det är möjligt att bygga sitt liv. Och låt oss be Herren att hjälpa oss alla att leva enligt vår tro och enligt ansvaret tron ålägger oss, på så sätt att våra liv blir till vittnesbörd och sedan att tala på så sätt att våra verk och handlingar på ett trovärdigt sätt kan bli till riktlinjer för vår tid.

”Ingen präst är präst bara för sig själv”

Father Franz Pixner, domprost i Kastelruth: Helige fader, mitt namn är Franz Pixner och jag är kyrkoherde i två stora församlingar. Liksom många av mina medbröder bland prästerna och flera lekmän är jag bekymrad över den ökade bördan av den pastorala vården som blivit följden av till exempel sammanslagningarna av de pastorala enheterna. Problemen är många, den tunga arbetsbördan, bristen på erkännande, svårigheter gällande läroämbetet, ensamhet, det minskade antalet präster, men också färre församlingar för de troende. Många människor undrar vad det är Gud vill av oss i en dylik situation och hur den Helige Ande önskar hjälpa oss.

I detta sammanhang kommer det också upp frågor till exempel om prästcelibatet, vigningen av ”viri probati” (beprövade män, dvs män vilkas liv och tro som gifta lekmän bestått provet ö.a.) till prästämbetet, hur stor plats som kvinnornas särskilt gåvor skall få ta i pastoralvården, i hur stor utsträckning manliga och kvinnliga medarbetare som fått utbildning i teologi skall få förrätta dop och predika. Det kommer också frågor om hur vi präster inför dessa nya utmaningar kan hjälpa varandra genom att leva i broderlig gemenskap på de olika nivåerna som utgörs av stiften, dekanaten och församlingarna. Vi ber Er, Helige fader, att ge oss ett gott råd i alla dessa frågor. Tack!

Benedikt XVI: Käre domprost, Ni har öppnat upp en hel rad frågor som bekymrar präster och oss alla i denna tidsålder, och Ni förstår nog att jag inte kan besvara dem alla här. Jag antar att Ni kommer att få många tillfällen att ta upp dem med Er biskop, och jag i min tur kommer att tala om dem i biskopssynoden. Jag tror att vi alla är i behov av en dialog med våra medbröder om dessa ting, i en dialog färgad av tro och ansvar, så att vi kan finna den rätta raka vägen inom detta område som innehåller många perspektiv för tron och svåra utmaningar för prästerna. Ingen har ett mirakelrecept, vi söker alla tillsammans.

När jag så gjort detta förbehåll, finner jag mig så tillsammans med er alla mitt i den process som innebär hårt arbete och inre kamp, men jag skall försöka säga ett par ord, just som en del i en vidare dialog. I mitt svar skulle jag vilja betrakta två grundläggande synvinklar. Å ena sidan prästens oersättlighet, betydelsen av det prästerliga ämbetet idag och sättet på vilket det utförs. Å andra sidan – och idag är detta något som är mera framträdande än det var tidigare – mångfalden av karismor och det faktum att de alla utgör kyrkan, att de bygger upp kyrkan och att vi därför bör sträva efter att väcka karismor, vi bör sträva efter denna samlevnad som utgör ett stöd även för prästerna. Han stödjer de andra, och de andra stödjer honom, och endast i denna komplicerade och varierade samvaro kan kyrkan växa idag och i framtiden.

Å ena sidan kommer det alltid att behövas en präst som är helt och hållet hängiven Herren och därmed helt och hållet hängiven mänskligheten. I Gamla Testamentet finner vi den kallelse till helgelse som mer eller mindre motsvarar vad vi menar med “konsekration”, även med prästvigning. Det är något som överlämnas till Gud och därför tas bort från det vanliga livets sfär, något som ges åt Honom. Men detta innebär sedan att det nu är tillgängligt för alla. Eftersom det har tagits och givits till Gud, är det nu inte isolerat utan har upphöjts från att vara något som är till “för”, till att vara till “för alla”. Jag tror att detta kan sägas även om kyrkans prästämbete. Det betyder att vi å ena sidan har överantvardats åt Herren, skilts från det vanliga livet, men å andra sidan har vi överlämnats åt Honom så att vi på detta sätt kan tillhöra Honom helt och därigenom helt och fullt tillhöra våra medmänniskor. Jag tror att vi måste försöka att visa detta för de unga – de unga är ju idealister som önskar göra något för andra – vi måste visa att det just är detta “borttagande från det vanliga” som betyder “överlämnande till helheten” och att detta är ett viktigt sätt, ja, det allra viktigaste, på vilket vi kan tjäna våra bröder. En del av detta innebär att vi även kan ställa oss helt och fullt till Herrens förfogande med hela vår varelse, och på så sätt ställa oss i än högre grad till våra medmänniskors förfogande. Jag tror att celibatet är något som i grunden uttrycker denna totala överlåtelse och just för den skull är den en viktig referens för världen för den har endast mening om vi verkligen tror på det eviga livet och om vi tror att Gud har bruk för oss och att vi kan finnas till för Honom.

Sålunda är prästämbetet något oersättligt för i eukaristin är detta, som kommer från Gud alltid till uppbyggelse för kyrkan, för i botets sakramente får vi alltid ta emot rening, för i sakramentet är prästämbetet något som är till “för” Jesus Kristus. Men jag vet hur svårt det är idag – när en präst får sig ålagt att inte bara leda en lättskött församling, utan flera församlingar och pastorala enheter, där han måste finnas till hands för olika uppdrag. Jag vet hur svårt det är att leva ett sådant liv. I en dylik situation tror jag att det är viktigt att ha mod att begränsa sig och att tydligt och klart bestämma sina prioriteter. En grundläggande prioritet för en prästs existens är att vara med Herren, alltså att ha tid för bön. Den helige Carlo Borromeo sade alltid: “Du kan inte bota andras själar om du låter din egen gå förlorad. Slutligen kommer du inte att göra något ens för din nästa. Du måste alltid ha tid för att vara med Gud.” Jag skulle vilja understryka att vilka krav som än ställs på oss är det ett minimum av prioritet att varje dag ge oss sjävla en timme då vi stannar upp i tystnad nför Herren och med Herren, så som kyrkan föreslår att vi gör med bönboken, med de dagliga bönerna, för att på så sätt alltid på nytt kunna berika oss i vårt inre, för att kunna vända åter – jag sade det i mitt svar på den första frågan – till den Helige Andes andedräkt. Och det är viktigt att med utgångspunkt i detta sedan ordna upp de övriga prioriteterna. Jag måste lära mig att se vad som verkligen är viktigt, var min närvaro som präst verkligen är nödvändig och där jag inte kan delegera uppgiften till någon annan.

Och på samma gång bör jag ödmjukt acceptera när det finns många saker som jag bör göra och där min närvaro vore nödvändig men som jag inte kan utföra eftersom jag inser mina gränser. Jag tror att en sådan ödmjukhet är något som människor kan förstå. Och detta måste jag ställa i relation med den andra aspekten: att kunna delegera, kalla in andra personer att hjälpa till. Jag har intrycket att folk förstår detta och också uppskattar det när en präst är med Gud, när han ser till sitt uppdrag som är att vara den som ber för de andra. “Vi”, säger de, “är inte så bra på att be, Du, fader, måste göra det för oss. Det är är ju när allt kommer omkring ditt yrke, att be för oss.” De vill ha en präst som ärligt anstränger sig att leva med Herren och därefter står till människornas förfogande – till förfogande för de lidande, de döende, barnen, de unga (det är dessa som prästen måste prioritera, skulle jag vilja säga). Men han måste också kunna inse när det finns uppdrag som andra kan göra bättre än han, och därmed skapa utrymme för deras talanger. Jag tänker på de olika rörelserna och många andra former av samarbete inom församlingen. Må även inom stiftet självt allt dessa reflekteras så att nya former av samarbete kan skapas och ett ömsesidigt utbyte uppmuntras. Ni sade mycket riktigt att det i dessa ting är viktigt att se bortom församlingens intressen till gemenskapen inom stiftet, ja, till hela den universella kyrkans gemenskap, som i sin tur måste rikta sin blick mot det som händer i församlingen och vad följderna av detta blir för varje särskild präst.

Ni vidrörde ännu en punkt som enligt min uppfattning är mycket viktig: Även om prästerna lever långt ifrån varandra geografiskt sett utgör de en verklig brödragemenskap vars uppgift det är att stödja varandra och hjälpa varandra. Denna prästernas gemenskap är i dag viktigare än någonsin. Så att vi inte blir isolerade, känner oss ensamma med därav följande depressioner, är det viktigt att vi möts regelbundet. Det är stiftenas uppgift att fastställa hur man på bästa sätt kan ordna dylika möten mellan prästerna – nuförtiden har vi ju bilar till vårt förfogande, vilket underlättar transporterna – så att vi tillsammans upplever en god samvaro och lär av varandra, korrigerar varandra när det behövs, uppmuntrar varandra, ger varandra nytt mod och tröstar varandra så att vi i gemenskapen som består av präster, tillsammans med biskopen, kan på bästa sätt tjäna vår lokala kyrka. Det är ju så att ingen präst är präst bara för sig själv, vi utgör ett presbyterium och det är bara i gemenskap med biskopen som var och en kan utföra sin tjänst. Men denna vackra gemenskap, som erkänns av alla på det teologiska planet, måste också uttryckas i praktiken på det sätt som den lokala kyrkan anser bäst, och den måste usträckas till en större gemenskap, för ingen biskop är biskop bara för sig själv, utan endast en biskop tillhörande biskopskollegiet, en del i den stora gemenskapen som utgörs av alla biskoparna. Det är denna gemenskap som vi alltid bör ha i sinnet och sträva efter att förverkliga. Och jag tycker att detta är en särskiltt vackert drag hos katolicismen. Genom primatet, som inte betyder någon form av absolut monarki, utan ett tjänande i gemenskap, kan vi vara säkra på denna enhet. På så sätt är vi en stor gemenskap med många röster och alla tillsammans gör vi så att trons härliga musik ringer ut i världen.

Låt oss be Herren att vi alltid får tröst när vi tror att vi inte längre orkar, låt oss ge varandra stöd och då kommer Herren att hjälpa oss att tillsammans finna den rätta vägen.

Att låta Jesu kärleksflamma komma in i barnens hjärtan

Fader Paolo Rizzi, församlingspräst och lärare i teologi vid det Högre insitutet för religion: Helige fader, jag är församlingspräst och lärare i teologi vid det Högre insitutet för religion. Vi skulle vilja få höra er pastorala åsikt om hur vi bör agera när det gäller de två sakramenten, första kommunionen och bekräftelsen. Allt oftare är det så att pojkar och flickor som tar emot dessa två sakrament förbereder sig entusiastiskt inför kateketmötena men inte deltar i söndagens eukaristiska mässa och då frågar man sig: Vad tjänar allt detta till? Ibland har vi lust att säga: ”Om det är på det viset, så varför stannar ni inte hemma och struntar i allting?” Men istället fortsätter vi att som alltid acceptera denna situation, och tror att det i vilket fall som helst är bättre att inte kväva vekens flämtande låga. Vi tänker att kanske Andens gåva kan ha inflytande bortom det vi själva ser och att det i en övergångstid som den vi själva lever i är bäst att inte ta drastiska beslut. För 35 år sedan trodde jag, mera allmänt sett, att vi började bli en liten kristen flock, en minoritetsgrupp, mer eller mindre, i Europa, och att vi därför borde dela ut sakramenten endast åt dem som verkligen strävar efter att leva ett kristet liv. Därefter, på grund av Johannes Paulus II och hans påveämbete, tänkte jag om och såg annorlunda på saken. Om det är möjligt att göra förutsägelser om framtiden, vad tror Ni då, Helige fader? Vilka pastorala råd kan ni ge oss? Tack.

Benedikt XVI: Nå, jag kan inte ge ett ofelbart svar här utan bara försöka svara på hur jag själv ser på saken. Jag måste säga att jag gått en liknande väg som Ni. När jag var yngre var jag snarare sträng. Sakramenten är trossakrament och där som tron saknas och det inte finns några trosvanor, kan inte heller sakramentet utdelas. Men sedan brukade jag alltid prata med mina församlingspräster när jag var ärkebiskop av München. Även där fanns två läger, ett som var strängt och ett mera storsint. Och med tidens gång började jag också inse att det kanske är nödvändigt att vi följer Herrens exempel, Herren var mycket öppen, även inför de marginella människorna i Israel på hans tid. Han var barmhärtighetens herre, öppen, enligt många myndighetspersoner alltför öppen, med syndare. han välkomnade dem eller lät dem bjuda in honom på måltider, drog dem in i gemenskapen med sig själv.

Därför skulle jag i det stora hela vilja säga att sakramenten naturligtvis är sakrament som intimt hänger samman med tron. Där som det inte finns en gnutta av tro, där som den Första kommunionen bara innebär en festmåltid, vackra kläder och fina gåvor, där rör det sig inte längre om ett sakrament som har att göra med tron. Men om vi å andra sidan kan se att det finns åtminstone en liten flamma av önskan om gemenskap med kyrkan, även där som dessa barn tycks ha en önskan att lära känna Jesus, där tycks det mig att det är riktigt att vara lite mera storsint. Det måste förstås ingå i vår trosundervisning att vi får katekesbarnen att förstå att kommunionen, den första kommunionen, inte är en händelse som sker bara en gång, utan att den kräver en fortsättning i vänskap med Jesus, en väg med Jesus. Jag vet att barnen själva ofta har för avsikt att gå i mässan men att deras föräldrar gör att denna önskan inte blir möjlig att utföra. Om vi ser att barnen vill det, att de önskar gå i mässan, då tycks det mig att vi här har att göra med ett sakrament som man verkligen önskar ta emot, att man verkligen har en vilja att delta i söndagsmässan. Om detta är fallet måste vi naturligtvis göra vårt bästa så att förberedelsen inför sakramenten når fram även till föräldrarna och så att vi så att säga även i dem väcker en medvetenhet om den process som deras barn just befinner sig i. De borde hjälpa sina barn att följa sin önskan att bli vänner med Jesus, vilket är en livsstil som gäller framtiden. Om föräldrarna önskar att deras barn skall gå till första kommunion borde denna önskan, om den gäller endast det sociala livet, utsträckas till att bli en religiös önskan, för att på så sätt underlätta för deras barn att gå den väg som Jesus går.

Jag skulle därför vilja säga att när det gäller trosundervisning med barn är det mycket viktigt att ett samarbete med föräldrarna kommer till stånd. Och just det kan bli ett tillfälle att få träffa föräldrarna, att även för de vuxna visa vad troslivet innebär. Jag tror att det är just från barnen som de vuxna kan på nytt få lära sig om tron och förstå att denna stora högtidsfest endast då har en mening och är sann och äkta när man inser att den firas i samband med Jesus, att den är början på vägen man önskar gå med Honom, att den har samband med ett trosliv.

Därför bör vi försöka övertyga föräldrarna, genom deras barn, om behovet av en förberedelse som uttrycks i att man deltar i mysterierna, vilket får en att börjar älska dem. Jag skulle vilja säga att detta definitivt är ett lämpligt svar, men trons pedagogik är inget statiskt utan alltid en väg vi går och vi måste acceptera dagens situation. Dock är det viktigt att vidga den för var och en så att resultatet inte bara blir ett yttre minne utan denna händelse verkligen vidrör vars och ens hjärta. I det ögonblick när vi blivit förvissade om att även hjärtat har vidrörts – det har känt lite av Jesu kärlek, det har känt önskan att gå i den riktning som kärleken inger en, då kan vi säga att vi förmedlat en god trosundervisning. Själva meningen med katekesundervisningen bör i själva verket vara denna: Att låta Jesu kärleksflamma, även om den är liten, komma in i barnens hjärtan, och genom barnen till föräldrarna, och på så sätt ge tron en plats i vår tid.

[© Copyright 2008 - L'Osservatore Romano]
Övers. NH