Med Guds nåd, ers Helighet, har vi blivit välsignade med gåvan att få träda in i Rikets glädje och ”att få se det sanna ljuset och ta emot den himmelske Anden”. Varje gång vi firar den gudomliga liturgin är det en kraftfull och inspirerande koncelebration, ett möte mellan himmel och historia. Varje gudomlig liturgi är både en anamnes (ihågkomst) av det förflutna och ett förebådande av Riket. Vi är övertygade om att under denna gudomliga liturgi har vi än en gång andligen förts framåt i tre riktningar: mot himlens rike där änglarna firar eukaristin, mot firandet av liturgin genom århundradena, och mot det himmelska kungariket som skall komma.

Denna överväldigande och obrutna relation med himlen såväl som med historien betyder att den ortodoxa liturgin är den mystiska erfarenheten och djupa övertygelsen om att ”Kristus är och alltid skall vara i vår mitt!” I Kristus finner vi nämligen ett djupt samband mellan det förflutna, det nuvarande och framtiden. På så sätt är liturgin mera än bara hågkomsten av Kristi ord och akter. Den är förverkligandet av själva närvaron av Kristus själv, som har lovat att alltid vara där två eller tre är församlade i hans namn.

På samma gång inser vi att bönens lag är trons lag (lex orandi, lex credendi), att doktrinerna om Kristi person och den helige Treenigheten har lämnat ett outplånligt spår i liturgin, som omfattar en av de odefinierade doktrinerna, som ”avslöjats för oss som ett mysterium”, och som den helige Basilius den Store talade så vältaligt om. Det är därför som vi i liturgin påminns om hur viktigt det är att vi uppnår enhet i tron på samma sätt som i bönen. Därför knäfaller vi i ödmjukhet och ånger inför den levande Guden och vår Herre Jesus Kristus, vars dyrbara namn vi bär och vars sömlösa klädnad vi trots detta har delat på. Vi bekänner i sorg att vi ännu inte är i stånd att fira de heliga sakramenten i enhet. Och vi ber att den dag må komma när den sakramentala enheten kommer att vara återinförd i sin fullhet.

Och ändå, ers Helighet och älskade broder i Kristus, för oss denna koncelebration med himmel och jord, historien och nutiden, närmare varandra dag för dag genom den välsignelse som närvaron skänker, som vi upplever tillsammans med helgonen, med denne ödmjuke talares föregångare, nämligen den helige Gregorius, teologen och den helige Johannes Krysostomos. Vi känner oss hedrade över att få ära relikerna av dessa två andliga giganter sedan de blivit högtidligen återbördade till denna heliga kyrka för två år sedan då den vördnadsvärde påven Johannes Paulus II vänligen lät återbörda dem till oss. På samma sätt som vi den gången under vår tronfest välkomnade och placerade dessa heliga reliker å det patriarkala sätet och sjöng ”Se din tron!”, så har vi idag samlats i deras levande närvaro och i evig hågkomst firar vi så den liturgi vars namn har givits till den helige Johannes Krysostomos´ ära.

På så sätt sammanfaller vår tillbedjan med den glädjefyllda tillbedjan i himlen och genom historien. Ja, den helige Johannes Krysostomos själv säger det: ”De som är i himlen och på jorden utgör en enda fest, en delad tacksägelse och en kör”. Himlen och jorden utgör en bön, en fest och en lovprisning (doxologi), ”en ny himmel och en ny jord” (Upp. 21:1), alltings grund och centrum där alla ting finner sin egentliga mening. Liturgin lär oss att vidga vår horisont och vår syn, att tala kärlekens och gemenskapens språk, men också att förstå att vi måste vara nära varandra trots våra meningsskiljaktigheter och till och med vår oenighet och söndring. Liturgins vida omfamning inkluderar hela världen, de heligas gemenskap och hela Guds skapelse. Hela universum blir ”en kosmisk liturgi”, för att tala med den helige Maximus Bekännarens ord. Detta slags liturgi kan aldrig bli föråldrad eller otidsenlig.

Det enda lämpliga svaret på detta överflöd av gudomliga nådegåvor och medkännande nåd är tacksamhet (eucharistia). Ja, tacksägelse och ära är i sanning det enda passande svaret som alla mänskliga varelser är skyldiga sin Skapare. Honom tillhör all ära, heder och tillbedjan. Fadern, Sonen och den helige Ande, nu och för alltid, i evigheters evighet. Amen.

Ja, i sanning fylls nu våra hjärtan av en särskild och helhjärtad tacksamhet gentemot den älskande Guden, ty idag, under den festliga åkallan av aposteln som grundade och beskyddar vår kyrka, närvarar vid den gudomliga liturgin hans Helighet, vår broder och biskop av det äldre Rom, påven Benedikt XVI, tillsammans med sin ärade medföljande uppvaktning. Än en gång hälsar vi i tacksamhet denna närvaro som en Guds välsignelse, ett uttryck för broderlig kärlek och en hedersbetygelse mot vår kyrka, samt bevis på vår ömsesidiga önskan att i kärlek och trohet mot evangeliets sanning och våra fäders gemensamma tradition fortsätta den aldrig sviktande färden mot återställandet av den fulla gemenskapen mellan våra kyrkor, som utgör Hans gudomliga vilja och befallning. Må så ske!

Originaltext: © Copyright 2006. Ecumenical Patriarchate

Inofficiell översättning: Natasja Hovén