Ers Excellenser, mina damer och herrar!

Jag hälsar er här med stor glädje, ni Ambassadörer som har den ädla uppgiften att representera Era länder hos republiken Turkiet och som har samlats här i Nuntiaturen för att möta Petri efterträdare. Jag är tacksam mot er vice-dekan, som är Libanons ambassadör, för de vänliga ord som han har riktat till mig. Det gläder mig att kunna bekräfta den uppskattning som den heliga Stolen så ofta har gett uttryck åt för de viktiga uppgifter som ni utför, som i dag alltmer antar globala dimensioner. Ert uppdrag kallar Er framför allt att skydda och gynna Era respektive nationers legitima intressen, ”den ofrånkomliga beroendeställning som idag i ökande grad förenar världens folk, uppmanar diplomater till att på ett nytt och originellt sätt, bli till främjare av förståelse, internationell säkerhet och fred mellan nationerna” (Johannes Paulus II, Tal hållet till den diplomatiska kåren, Mexico City, den 29 juni 1979).

Jag skulle vilja börja med att påminna om de minnesvärda besöken som mina två företrädare gjort i Turkiet. Det var påve Paulus VI år 1967 och påve Johannes Paulus II år 1979. Jag kan inte heller undgå att nämna påven Benedikt XV, den oförtröttliga främjaren av fred under det första världskriget och den salige Johannes XXIII, som är den påve som går under namnet ”turkarnas vän”, och som efter sina år som apostoliskt sändebud i Turkiet och apostolisk administrator i det latinska vikariatet Istanbul, var särskilt ivrig att få möta och lära känna det turkiska folket, vars tacksamme gäst han var! Jag är därför mycket glad över att vara gäst här i Turkiet idag, och jag har kommit som en vän och som en apostel som önskar dialog och fred.

För mer än fyrtio år sedan skrev man i ett av det Andra Vatikankonciliets dokument att ”Fred är mer än frånvaron av krig och verklig fred låter sig inte heller säkras genom den blotta maktbalansen mellan makter som står emot varandra. Freden har inte heller sin grund i den starkes makt. Freden kallas tvärtom med rätta ’rättvisans frukt’ (Jes 32:17). Äkta fred är frukten av den ordning som ingivits åt det mänskliga samhället av Gud, dess grundare, och den förverkligas genom att människorna oupphörligt strävar efter en alltmer fullkomlig rättvisa” (Gaudium et Spes, 78). Vi har börjat inse att äkta fred kräver rättvisa, för att korrigera bristfälligheten i de ekonomiska balanserna och de politiska orosmomenten som alltid leder till spänning och som hotar varje samhälle. Den senaste utvecklingen, när det gäller terrorismen och vissa regionala konflikter, har fokuserat behovet av att respektera de internationella organisationernas beslut och att också stödja dem, särskilt genom att ge dessa organisationer effektiva medel, så att de kan förebygga konflikter och bibehålla neutrala zoner mellan de stridande, genom närvaron av fredsbevarande trupper. Allt detta blir emellertid otillräckligt om det inte finns en äkta dialog, det vill säga en fruktbar diskussion mellan parterna i fråga, så att man kan komma fram till varaktiga och acceptabla politiska lösningar, som respekterar både de enskilda människorna och hela folk. Jag tänker särskilt på den oroväckande konflikten i Mellanöstern, som inte visar något tecken på att avta och som har en tyngande inverkan på hela det internationella livet. Jag tänker på risken att de perifera konflikterna blir fler och fler och för att terroristaktionerna sprider sig. Jag uppskattar de ansträngningar som så många länder för närvarande gör och som syftar till att bygga fred i Libanon, bland vilka Turkiet är. I Er närvaro, ärade ambassadörer, vädjar jag än en gång till det internationella samfundets vaksamhet och att det inte frångår sitt ansvar, utan gör allt för att aktivt stödja dialogen mellan alla inblandade parter, vilket är det enda som kan garantera respekt för andra, och på samma gång säkerställa de legitima intressena och förkasta att man som en sista utväg tillgriper våld. Som jag skrev i mitt första budskap till Världsfredsdagen, ”kräver fredens sanning att vi alla försöker ägna oss åt uppriktiga och fruktbärande relationer; den uppmuntrar dem att söka och följa vägar som leder till förlåtelse och försoning, att vara tydliga i umgänget med andra och trogna sina ord” (den 1 januari 2006, 6).

Turkiet har alltid tjänat som en bro mellan öst och väst, mellan Asien och Europa, där vägarna möts mellan kulturer och religioner. Under det senaste århundradet fick landet möjlighet att bli en stor modern stat, särskilt genom att man valde en sekulär regim, som klart och tydligt skiljde mellan det civila samhället och religionen, vilka var och en skulle bli självständiga inom sitt eget område, samtidigt som den respekterade den andres domän. Det faktum att majoriteten av detta lands befolkning är muslimer, är ett viktigt element i samhällslivet, som staten måste ta hänsyn till. Likväl erkänner den turkiska konstitutionen varje medborgares rätt till frihet att tro och dyrka sin Gud, och till samvetsfrihet. De civila myndigheterna i varje demokratiskt land är skyldiga att garantera alla de troendes faktiska frihet och att tillåta dem att fritt organisera sina religiösa församlingars. Naturligtvis hoppas jag att de troende, vilken religiös tillhörighet de än har, kommer att fortsätta att åtnjuta dessa rättigheter. Jag är nämligen förvissad om att religionsfrihet är ett grundläggande uttryck för människans frihet, och att den aktiva närvaron av religioner i ett samhälle är en källa till framåtskridande och berikande för alla. Detta förutsätter naturligtvis att religionerna inte söker utöva direkt politisk makt, eftersom detta inte ingår i deras verksamhetsfält. Därmed är också underförstått att de absolut vägrar att sanktionera våldet som ett legitimt uttryck för religion.. I detta avseende uppskattar jag det arbete som den katolska församlingen i Turkiet utför, så liten den än är till antalet medlemmar, men ändå djupt engagerad i att bidra allt vad den kan till landets utveckling, särskilt genom att undervisa ungdomen, och genom att bygga fred och harmoni bland landets medborgare.

Som jag nyligen påpekade, ”är vi i stort behov av en genuin dialog mellan religioner och mellan kulturer, som kan göra att vi i en anda av fruktbart samarbete tillsammans kan övervinna alla spänningar” (Tal hållet till ambassadörerna från länder med muslimsk majoritet, Castel Gandolfo, den 25 september 2006). En sådan dialog måste göra det möjligt för olika religioner att lära känna varandra bättre och att respektera varandra, så att de kan arbeta på fullföljandet av människans ädlaste strävan: att söka Gud och att söka lyckan. För min egen del har detta besök i Turkiet gett mig anledning upprepa min stora aktning för muslimerna och uppmuntra dem att fortsätta att arbeta tillsammans, i ömsesidig respekt, för att främja varje människas värdighet och för att bidra till tillväxten av ett samhälle där individens frihet och omsorgen om andra medför fred och ro för alla. På så sätt kommer religionerna att kunna spela sin roll när det gäller att möta alla de olika utmaningar som just nu drabbar våra samhällen. Om vi erkänner religionernas positiva roll vid skapandet av ett samhälle, kan och måste vi drivas till att mera på djupet forska i vad människan är och till att respektera hennes värdighet, genom att placera henne i centrum av den politiska, ekonomiska, kulturella och samhälleliga aktiviteten. Vår värld måste förmås att inse att alla människor är förenade med varandra genom en djup solidaritet och de måste uppmuntras att hävda sina historiska och kulturella skillnader, inte för att detta skall leda till konfrontation, utan för att gynna den ömsesidiga respekten.

Som ni vet har kyrkan fått ett andligt uppdrag av hennes grundare, och därför kan hon inte direkt ingripa i det politiska eller ekonomiska livet. Genom sitt uppdrag och sin långa erfarenhet av samhällens och kulturers historia, önskar hon emellertid att göra sin röst hörd i den internationella debatten, så att människans grundläggande värdighet, särskilt hos de allra svagaste, alltid kan respekteras. På grund av den senaste utvecklingen när det gäller fenomenet med de globala kommunikationerna, önskar den heliga Stolen att världssamfundet intar en tydligare ledarplats när det gäller att etablera regler för bättre kontroll av den ekonomiska utvecklingen, reglering av marknaderna, och för att få till stånd regionala överenskommelser mellan länderna. Jag tvivlar inte på, mina damer och herrar, att Ni i era uppdrag som diplomater är angelägna om att harmonisera Era respektive länders särskilda intressen när det gäller att uppehålla goda relationer med andra länder och att ni på detta sätt i hög grad kan bidra till att tjäna dem alla.

Kyrkans stämma på den diplomatiska scenen kännetecknas alltid av evangeliets förpliktelse att tjäna mänsklighetens sak, och jag skulle svika denna grundläggande plikt, om jag inte påminde Er om hur viktigt det är att alltid sätta den mänskliga värdigheten i centrum av varje angelägenhet. Världen upplever en ovanligt stark utveckling inom naturvetenskap och teknologi, vilket får nästan omedelbara konsekvenser för medicin, jordbruk och livsmedelsproduktion, men också för förmedlandet av kunskap. Denna process får inte sakna en inriktning eller en mänsklig referenspunkt, när den relateras till födelsen, utbildning, levnadssätt eller arbete, ålderdomen och döden. Det är nödvändigt att på nytt ange positionen för det moderna framåtskridandet och placera det inom mänsklighetens kontinuerliga historia. På så sätt kan vi leda det tillbaka till den plan som finns inskriven i vår natur och som syftar till vårt framåtskridande och vår utveckling. Det är den plan som Första Mosebok uttrycker i följande ord: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1:28).

När så slutligen mina tankar går till de första kristna församlingarna som uppstod i detta land, och särskilt till aposteln Paulus som själv grundade flera av dem, tillåt mig då att citera från hans brev till galaterna: ”Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek” (5:13). Jag hoppas innerligen att de goda relationerna mellan nationerna, som ni är satta att tjäna, också kan bidra i allt högre grad till den äkta tillväxten hos mänskligheten, skapad till Guds avbild. Ett sådant ädelt mål kräver att vi alla hjälper till. Därför önskar den katolska kyrkan förnya sitt samarbete med den ortodoxa kyrkan och jag hoppas att mitt stundande möte med patriarken Bartholomaios I i Phanar kommer att effektivt tjäna detta mål. Så som det Andra Ekumeniska Vatikankonciliet starkt betonade, önskar kyrkan samarbeta med troende och ledare i alla religioner och särskilt med muslimer, för att tillsammans ”bevara och främja fred, frihet, samhällelig rättvisa och moraliska värden" (Nostra Aetate, 3). Ur denna synvinkel hoppas jag att min resa till Turkiet kommer att medföra rikliga frukter.

Ambassadörer, ärade damer och herrar, över Er, Era familjer och medarbetare, nedkallar jag av hela mitt hjärta den Allsmäktiges välsignelse.