Kära bröder och systrar!

I denna eukaristi vill vi prisa Herren för Marias gudomliga moderskap – ett mysterium som här i Efesos, vid det ekumeniska konciliet år 431, högtidligen blev bekänt och proklamerat. Till denna plats, en av de käraste för den kristna gemenskapen, har som pilgrimer mina vördade företrädare, Guds Tjänare Paulus VI och Johannes Paulus II, kommit. Den sistnämnde besökte denna helgedom den 30 november 1979, drygt ett år efter det att han hade inlett sitt pontifikat. Men det är en annan av mina företrädare, som inte har varit i detta land som påve, utan som från januari 1935 till december 1944, har varit här som påvligt sändebud, och vars minne alltjämt väcker stor vördnad och djup sympati, nämligen den salige Johannes XXIII, Angelo Roncalli. Han värdesatte och beundrade mycket det turkiska folket. Beträffande detta vill jag gärna erinra om ett uttalande som han gjort och som kan läsas i hans ”Andliga dagbok” (Giornale dell’anima): ”Jag älskar turkarna; jag uppskattar detta folks naturliga egenskaper, som har sin egen plats på civilisationens väg” (nr 741). Därutöver har han åt Kyrkan och världen efterlämnat en andlig hållning av kristen optimism, som grundar sig på en djup tro och en konstant förening med Gud. Livad av en sådan anda, vänder jag mig till denna nation och i synnerhet till Kristi ”lilla hjord”, som lever mitt i den, för att ge den mod och visa den hela Kyrkans tillgivenhet. Med stor tillgivenhet hälsar jag er alla som här är närvarande: troende från Izmir, Mersin, Iskenderun och Antakia, liksom alla andra, som har kommit från olika delar av världen. Detsamma gäller för alla dem som inte kunnat delta i denna mässa, men som andligen är förenade med oss. Jag hälsar särskilt Ruggero Franceschini, ärkebiskop av Izmir, Giuseppe Bernardini, ärkebiskop emeritus av Izmir, biskop Luigi Padovese, liksom prästerna och ordenssystrarna. Tack för er närvaro, för ert vittnesbörd och för er tjänst för Kyrkan i detta välsignade land, där den kristna församlingen i sin begynnelse fått erfara en rik utveckling, vilket också de talrika pilgrimsresorna till Turkiet är ett bevis på.

Guds moder – Kyrkans moder

Vi har hört ett avsnitt ur Johannesevangeliet som inbjuder oss att betrakta den frälsningens stund, vid vilken Maria, förenad med sin Son, som frambär sitt offer, utvidgar sitt moderskap till att omfatta alla människor, i synnerhet Jesu lärjungar. Det privilegierade ögonvittnet till denna händelse är författaren till det fjärde evangeliet själv; den ende av apostlarna, som tillsammans med Jesu moder och de andra kvinnorna stannade kvar på Golgota. Marias moderskap, som började med hennes ”fiat” i Nasaret, fullbordades under korset. Om det är sant som den helige Anselm påpekar, ”att Maria med sitt ’fiat’ har börjat att bära oss alla i sitt sköte”, då började den heliga Jungfruns moderskallelse visavi de på Kristus troende, när Jesus sade till henne: ”Kvinna, se din Son!” (Joh 19:26).

När Jesus uppifrån korset blickade ner på sin moder, och stående bredvid henne den älskade lärjungen, såg den döende Kristus början till den nya familj som han hade kommit till världen för att bilda, fröet till den nya mänsklighetens Kyrka. Därför vände han sig till Maria och kallade henne ”kvinna” och inte ”moder”; ett ord som han däremot använde, när han anförtrodde henne åt lärjungen: ”Se din moder” (Joh 19:27).

Så fullbordade Guds Son sin sändning: Född av Jungfrun, för att i allt, utom i synden, dela vår mänsklighets villkor, kvarlämnade han i världen, i den stund då han återvände till Fadern, sakramentet för människosläktets enhet (jfr Lumen gentium, 1): den Familj, ”som har församlats genom Faderns, och Sonens och den Helige Andes enhet” (S. Cyprianus, DeOratione Dominica 23: PL 4, 536), vars ursprungliga kärna består just i detta nya band mellan modern och lärjungen. På detta sätt förblir det gudomliga moderskapet och det kyrkliga moderskapet oupplösligt förenade med varandra.

Guds moder – enhetens moder

Den första läsningen har visat oss det som kan definieras som hedningarnas apostels ”evangelium”: Alla, även hedningarna, är i Kristus kallade till att ha del i frälsningens hemlighet i hela dess fullhet. Texten innehåller det ord som jag särskilt har valt som motto för denna min apostoliska resa: ”Han, Kristus, är vår frid” (Ef 2:14). Inspirerad av den Helige Ande säger Paulus inte bara att Jesus Kristus har bringat oss friden, utan att han ”är” vår frid. Och han rättfärdigar denna utsaga i det att han relaterar den till korsets hemlighet: I det att han har utgjutit ”sitt blod”, så säger han, i det att han har framburit ”sitt kött” som ett offer, förstörde Jesus fiendskapen ”i sin person”, för att ”i sin person skapa en enda ny människa” (Ef 2:13, 16). Aposteln förklarar i vilken verkligen oförutsebar mening den messianska friden har förverkligats i Kristi person och i hans frälsningsbringande hemlighet. Han förklarar det, i det att han under sin fångenskap skriver till den kristna församlingen, som bodde här i Efesos: ”till de heliga i Efesos, som tror på Kristus Jesus” (Ef 1:1), som han säger i början av sitt brev. Dem önskar aposteln ”nåd och frid av Gud, vår Fader, och av Herren Jesus Kristus” (Ef 1:2).

”Nåd” är den kraft som förvandlar människan och världen; ”frid” är den mogna frukten av denna förvandling. Kristus är nåden, Kristus är friden. Nu förstår Paulus sig som ett sändebud, som har att förkunna en ”hemlighet”, det vill säga en gudomlig plan, som endast – i Kristus -förverkligats och uppenbarats i tidernas fullhet och som består i ”att hedningarna är medarvingar och hör till samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet” (Ef 3:6). Denna ”hemlighet” förverkligar sig på det frälsningshistoriska planet i Kyrkan, i det nya folket, i vilket den gamla skiljemuren har rivits ner och judar och hedningar har funnit varandra och blivit ett. Liksom Kristus så är Kyrkan inte bara enhetens verktyg, hon är också dess verksamma tecken. Och Jungfru Maria, Kristi moder och Kyrkans moder, är moder till denna enhetens hemlighet som framställer Kristus och Kyrkan som oskiljaktigt förbundna och som de under historiens lopp upprättar i världen.

Vi ber om fred för Jerusalem och för hela världen

Hedningarnas apostel noterar att Kristus ”har förenat de båda” (Ef 2:14). Det är en utsaga som i egentlig mening hänför sig till förhållandet mellan judar och hedningar och som står i sammanhang med hemligheten om den eviga frälsningen. Men den kan också på ett analogt sätt utvidgas till att gälla förhållandet mellan folken och kulturerna, som finns i världen. Kristus ”kom och förkunnade frid” (Ef 2:17), inte bara mellan judar och icke-judar, utan mellan alla nationer – eftersom alla härstammar från Gud själv, universums ende Skapare och Herre.

Tröstade av Guds Ord, uppsänder vi härifrån, från Efesos, den stad som välsignats av den Allrasaligaste Jungfru Marias närvaro – hon, som vi vet, också är älskad och vördad av muslimerna – till Herren en särskild bön om fred mellan folken. Från detta hörn av den anatoliska halvön, en naturlig bro mellan kontinenterna, åkallar vi Gud framför allt om fred och försoning för dem som lever i det land, som vi kallar ”det heliga landet”, och som såväl av de kristna som också av judarna och muslimerna anses som heligt. Det är Abrahams, Isaks och Jakobs land, som utvalts till att bebos av ett folk, som skall bli till välsignelse för alla folk (jfr 1 Mos 12:1-3). Fred för hela mänskligheten! Må snart Jesajas profetia förverkligas: ”Då skall man smida sina svärd till plogbillar, och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra, och inte mer träna sig för krig” (Jes 2:4). Vi behöver alla denna universella fred; Kyrkan är kallad att inte bara vara den profetiska förkunnaren av denna fred, utan än mer vara dess ”tecken och verktyg”. Just i detta perspektiv av en universell fred blir strävan efter den fulla gemenskapen och endräkten bland alla kristna djupare och mer inträngande.

Vid dagens mässfirande är katoliker av olika riter närvarande, och det är en anledning till glädje och till att lova Gud. Alla dessa riter är de facto uttryck för den underbara mångfald, som Kristi brud har välsignats med – när de kan samlas i enhet och till ett gemensamt vittnesbörd. Enheten bland biskoparna i biskopskonferensen måste då vara exemplarisk, i gemenskapen och i de gemensamma pastorala omsorgerna.

Magnificat

Denna dagens liturgi låter oss som omkväde upprepa den lovsång, som Jungfrun från Nasaret uttalade vid mötet med sin äldre släkting Elisabeth (jfr Lk 1:39). Tröstande genljöd också Psalmistens ord i våra hjärtan: ”Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas” (Ps 85:11).

Kära bröder och systrar, med detta besök ville jag till denna kristna församling inte bara uttrycka min, utan hela världskyrkans kärlek och andliga närhet. Här i Turkiet är de kristna verkligen en liten minoritet, som varje dag måste möta utmaningar och svårigheter. Med fast förtröstan låt oss tillsammans med Maria sjunga ”Magnificat” som lov och tack till Gud, som har sett till sin tjänarinnas ringhet (jfr Lk:47-48). Låt oss sjunga med glädje, även när vi blir prövade genom svårigheter och faror, som bevisas av det vackra vittnesbördet av den romerske prästen Don Andrea Santoro, vilken jag också i denna mässa gärna minns.

Maria lär oss att källan till vår glädje och vår enda fasta hållpunkt är Kristus. Och hon upprepar för oss hans ord: ”Var inte rädda” (Mk 6:50), ”Jag är med er” (Mt 28:20). Vi anförtror oss åt hans mäktiga arm (jfr Lk 1:51). Och du, Kyrkans moder, följ oss alltid på vår väg! Heliga Guds moder, bed för oss! Aziz Meryem Mesih’in Annesi bizim icin Dua et. Amen.

[© Copyright 2006 – Libreria Editrice Vaticana]
Inofficiell översättning: Per Paul Ekström