Kära bröder och systrar i Kristus!

Jag hälsar med glädje patriarkerna och biskoparna i de olika kyrkliga församlingarna i Mellanöstern som har kommit till Cypern för detta tillfälle, och alldeles särskilt tackar jag Hans Högvördighet Youssef Souief, den maronitiske ärkebiskopen av Cypern för sitt tal till mig i början av mässan.

Låt mig också uttrycka min glädje över att kunna fira eukaristin i sällskap av så många av Cyperns troende, detta land som välsignats av den helige Paulus och den helige Barnabas apostoliska ansträngningar. Jag hälsar er alla hjärtligt och tackar för er gästfrihet och det varma välkomnande ni gav mig.

Alldeles särskilt tackar jag den filippinska, sri lankanska och andra invandrarkommuniteter som utgör en så stor del av den katolska befolkningen på denna ö. Jag ber till Gud att er närvaro här kommer att berika de församlingar som ni tillhör och att ni själva kommer att känna er andligen berikade av att vistas i detta ert nya hemland som bär på ett så rikt arv från urkristendomens tid.
 
Idag firar vi Corpus Christi-festen. Detta namn har uppstått i den västliga kyrkan och enligt kyrkans tradition avser den tre olika realiteter: Jesu fysiska kropp, som han fick när han blev född av Jungfru Maria, hans eukaristiska kropp och kyrkan. Genom att vi funderar över dessa olika aspekter av Corpus Christi-firandet, lär vi oss att bättre förstå det kommunionens mysterium som sammanför alla dem som tillhör kyrkan. Vi alla som hämtar näring från Kristi kropp och blod i eukaristin ”förenas till ett genom den Helige Anden (Andra eukaristiska bönen)  och bilar Guds heliga folk. Liksom den Helige Anden utgjöts över apostlarna i den Övre Salen i Jerusalem, på samma sätt är den Helige Ande närvarande vid varje mässfirande, och detta av två skäl: för att helga gåvorna som består av bröd och vin, så att de blir till Kristi kropp och blod, och för att mätta alla de som hämtar sin näring ur dessa heliga gåvor, så att de blir en kropp och en ande i Kristus.  

Den helige Augustinus uttryckte vad som skedde på ett mycket vackert sätt i sin predikan nr 272 (ur Sermones). Han påminner oss om att brödet inte bakas av ett enda vetekorn utan av många. Innan alla dessa vetekorn blir till bröd måste de malas. Med detta menar han den exorcism som katekumener måste genomgå före sitt dop. Var och en av oss som tillhör kyrkan behöver lämna den instängda världen av vårt individuella jag och ta emot ”kamratskapet” av de andra som ”bryter brödet” med oss. Vi får inte tänka som ett ”jag” utan måste tänka som ”vi”. Det är av denna anledning som vi varje dag ber Fader ”vår” och som vi ber om ”vårt” dagliga bröd.  Att rasera gränspålarna som finns mellan oss och vår nästa är den första nödvändiga förutsättningen för att vi ska kunna träda in i det gudomliga liv som vi är kallade till. Vi måste befrias från allt som gör att vi sitter liksom i ett fängelse och som isolerar oss: rädsla och misstro mot andra, girighet och egoism, ovilja att utelämna oss ifall vi öppnar våra hjärtan till kärleken.

När vetekornen malts till mjöl, blandas de in i en deg och bakas till bröd. Här hänvisar Augustinus till dopet, nedsänkandet i dopets vatten följt av den Helige Andes sakramentala gåva som upptänder Guds kärlek i den troendes hjärta. Detta skeende förenar och förvandlar det ensamma unika vetekornet till ett bröd, vi ser här på ett åskådligt sätt hur den Helige Ande handlar med kyrkans medlemmar för att sammanföra dem, vilket får sitt slående uttryck i firandet av eukaristin. De som deltar i detta stora sakrament blir till Kristi kyrkas kropp, till en enda eukaristisk kropp. ”Bli det ni kan se och ta emot det ni är”, är den helige Augustinus uppmuntrande ord till oss. Dessa starka ord gör att vi önskar sprida kallelsen att ”bli Kristus” till dem som finns i vår omgivning. Vi är Hans kropp nu på jorden. Med en omskrivning av ett uttryck som tillskrives Teresa av Avila, ”vi är de ögon med vilka han ser medkännande på de som är i nöd, vi är de händer med vilka han välsignar och helar, vi är fötterna på vilka han går för att skynda till hjälp, och vi är lepparna genom vilka Evangeliet förkunnas. Det är emellertid viktigt att förstå att när vi deltar i detta helande verk, gör vi det inte till åminnelse av en död hjälte som vi gör det han gjorde. Nej, det är inte så för Kristus lever i oss, i hans kropp kyrkan, i hans prästerliga folk. Genom att låta oss näras av Honom i eukaristin och genom att ta emot den Helige Ande i våra hjärtan, blir vi verkligen till den Kristi kropp som vi tar emot, vi når verklig gemenskap med honom och med varandra, och vi blir till goda redskap som kan bära vittnesbörd om Honom inför världen.

”Nu var de många som hade kommit till tro ett hjärta och en själ” (Apg 4:32). I den första kristna församlingen som hämtade näring vid Herrens bord, ser vi resultatet av den Helige Andes enhetsbringande handling. De delade sina ägodelar, hade allt gemensamt och de gjorde det på grund av kärlek till medbröderna och medsystrarna. När en tvist uppstod fann de genast lösningar som var rättvisa för båda parter, så som vi till exempel kan se i bråket mellan grekisktalande kristna och judar om den dagliga utdelningen och hur man diskuterade sig fram till en lösning av detta  (jfr Apg 6:1-6). Som en observatör noterade vid en senare tidpunkt ”Se hur dessa kristna älskar varandra och hur de är beredda att dö för varandra” (Tertullianus, Apologia, 39). Deras kärlek var emellertid inte begränsad till deras trosfränder. De såg aldrig sig själva som särskilda, privilegierade mottagare av gudomlig ynnest utan snarare som budbärare, vars uppgift  var att bringa det glada budskapet om frälsning i Kristus till jordens ände. Och därför kunde det budskap som apostlarna mottagit från den uppståndne Herren spridas i hela Mellanöstern, och därifrån ut i hela den vida världen.

Αγαπητοί εν Χριστώ αδελφοί και αγαπητές αδελφές, σήμερα είμαστε καλεσμένοι σαν ένα σωμα και μιά ψυχή να εξετάσουμε σε βάθος την κοινωνία μας με τον Κυριον και με τον πλησίον και να τον μαρτυρήσουμε μπροστά σε ολο τον κόσμο. (påven hälsade församlingen på nygrekiska: Kära bröder och systrar i Kristus, ni är ett tecken...)

Vi är kallade att övervinna våra motsättningar, att komma med ett budskap om fred och försoning där det råder konflikt, att ge världen budskapet att det finns hopp. Vi är kallade att sträcka ut en hjälpande hand till de behövande, att dela våra ägodelar med dem som är sämre lottade än vi själva. Och vi är kallade att utan uppehåll förkunna Herrens död och uppståndelse, ända tills dess Han återkommer. Låt oss genom Honom, med Honom och i Honom, i den enhet som är den Helige Andes gåva till kyrkan, ära Gud vår himmelske fader tillsammans med alla änglar och helgon som sjunger hans pris för evigt. Amen.

BENEDIKT PP. XVI

Inofficiell översättning från engelska: NH

Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana