Waldegrave Drawing Room
St Mary’s University College, Twickenham
(London-kommunen Richmond)
Fredagen den 17 september 2010

Ärade gäster, kära vänner,

Det gläder mig mycket att få detta tillfälle att möta Er alla som representerar de olika religiösa samfunden i Storbritannien. Jag hälsar både de av de religiösa representanterna som är närvarande här och de av er som istället är engagerade inom politik eller affärs- och industrivärlden. Jag tackar Dr Azzam och överrabbinen Lord Sacks för deras hälsningsanförande som de uttalade å era vägnar. När jag nu hälsar er ber jag också att få framföra mina välgångsönskningar till den judiska församlingen i Storbritannien och i hela världen i samband med den stora judiska högtidligheten Yom Kippur.

Jag skulle vilja börja mitt anförande genom att säga hur mycket den katolska kyrkan uppskattar det viktiga vittnesbörd ni ger världen. Ni ju är andliga kvinnor och män och lever i denna tid som kännetecknas av att religiösa övertygelser inte alltid möter förståelse eller uppskattning. Närvaron i världen av troende människor som är engagerade i de olika områdena i samhällslivet vittnar om hur viktigt den andliga dimensionen är för vårt liv och för vår identitet som mänskliga varelser och om att människan alltså inte lever ”av bröd allena” (jfr. 5 Mos 8:3). Vi som är anhängare av olika religiösa traditioner arbetar tillsammans för hela samhället, uppskattar mycket vår möjlighet att arbeta ”sida vid sida” som är ett komplement som utgör den andra dimensionen där vi står ”öga mot öga” i en ständigt pågående dialog.

På den andliga nivån är vi – alla på olika sätt – resenärer på en färd som garanterar oss svaret på den allra viktigaste frågan av alla: frågan om den yttersta meningen med vår mänskliga existens. Sökandet efter det heliga är betyder sökandet för det enda som är riktigt nödvändigt, det enda som mättar den längtan vi alla hyser. Under fyrahundratalet beskrev den helige Augustinus detta sökande på följande sätt: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det det finner vila i Dig” (Bekännelser, Bok I,1). När vi så ger oss ut i detta äventyr blir vi mer och mer på det klara med att det inte handlar om det egna initiativet utan det handlar om Guds. Det är Han som söker oss, det var ju Han som skapade denna längtan efter honom själv som finns djupast ner i vårt hjärta.

Er närvaro och ert vittnesbörd i världen visar hur viktigt det andliga sökandet är för människornas liv. Humanvetenskaperna och naturvetenskaperna ger oss ovärderlig kunskap om olika aspekter av vår existens och vidgar vårt vetande om hur det fysiska universum fungerar. Detta vetande kan sedan komma till praktisk nytta för hela den mänskliga familjen. Dessa vetenskaper kan emellertid inte besvara den grundläggande frågan, de rör sig ju på ett helt annat plan. De kan inte tillfredsställa människans djupasate längtan, de kan inte förklara varifrån vi kommer och vart vi är på väg, varför vi finns till och vad som är meningen med våra liv, inte heller kan de ge oss ett utförligt svar på frågan: ”Varför finns något, varför är det inte istället ingenting som finns?”

Sökandet efter det heliga tar inte bort något viktigt från andra områden av det mänskliga sökandet. Tvärtom placerar det dessa i ett sammanhang som gör dem än viktigare. De visar sig vara sätt på vilket vi utövar vårt ansvar för skapelsen. Vi läser i Bibeln att efter det att skapelseverket hade fullgjorts välsignade Gud våra första förfäder och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28). Han gav oss i uppgift att undersöka och tämja naturens mysterier för att sedan utnyttja dem till ett högre ändamål. Vad är då detta ”högre ändamål”? Enligt den kristna tron uttrycks det som kärlek till Gud och kärlek till vår nästa. Och därför kastar vi oss entusiastiskt och helhjärtat in i detta sökande. Alltid är vi dock medvetna om att vi tjänar detta högre goda, för om vi utnyttjar det för att gynna våra egna egoistiska strävanden, då gör vi åverkan på skapelsens skönhet.

å så sätt pekar den äkta religiösa tron oss bortom den nuvarande nyttan bort mot den transcendenta världen. Den påminner oss om nödvändigheten av moralisk omvändelse, plikten att leva i fred med vår granne, vikten av att leva våra liv på ett hederligt och rakryggat sätt. Om vi förstår vår tro på rätt sätt så skänker den oss ljus, renhet och upplyfter våra hjärtan, leder oss till ädla och frikostiga handlingar som kan vara till nytta för hela mänskligheten. Den gör att vi önskar leda dygdiga liv och sträcka ut handen till varandra på ett kärleksfullt sätt, med större respekt för trostraditioner som är annorlunda våra egna.

Sedan Andra Vatikankonciliet har den katolska kyrkan varit särskilt angelägen om vikten av dialog och samarbete med anhängarna för andra religioner. Detta kräver att båda sidorna i en dialog visar samma beredvillighet och önskan att föra den. Jag tänker särskilt på förhållandena som råder i en del områden av världen där det är extra viktigt att dialogen och samarbetet förs med ömsesidig respekt och att människorna är fria att omfatta sin religion även offentligen och följa sitt samvete utan att råka ut för förföljelse, även om det handlar om omvändelse från en religion till en annan. När vi kommit fram till att en sådan respekt och öppenhet råder då kan människor tillhörande alla religioner arbeta tillsammans för fred och förståelse för varandra och på så vis visa världen att detta är möjligt även för andra än de religiösa.

En sådan dialog måste föras på olika nivåer och bör inte begränsas till formella diskussioner. Den dialog som förs i vars och ens liv betyder också att helt enkelt leva i frid sida vid sida och lära av varandra på så sätt att vi växer i ömsesidig kunskap och respekt. Denna dialog som innebär handling för oss samman i konkreta former för samarbete. Vi tar då insikterna religionen skänkt oss och använder dem till att befrämja mänsklig utveckling och arbeta för fred, rättvisa och bemästrandet av skapelsen. En sådan dialog kan även omfatta utforskandet av hur det mänskliga livet kan skyddas i varje ögonblick och hur man bör se till den religiösa dimensionens bevaranda i samhällslivet. I de formella diskussionerna krävs det inte bara att man utbyter uppfattningar av teologisk art utan också att man delar med sig av sina andliga rikedomar, berättar om sin erfarenhet av bön och kontemplation, och uttrycker sin glädje över mötet med Guds kärlek. I detta avseende ser jag med glädje att det tagits många initiativ i detta land för att gynna en sådan dialog. I dokumentet Meeting God in Friend and Stranger utgiven av de katolska biskoparna av England och Wales sägs det att det bör vara en del av de lokala kyrkornas uppgifter att arbeta på vänskapliga relationer med anhängarna av andra religioner (n. 228), ett karakteristiskt kännetecken på det religiösa landskapet i detta land.

Mina kära vänner, låt mig som avslutning nu försäkra er om att den katolska kyrkan följer den väg som leder till engagerad dialog utifrån en äkta känsla av respekt för er och era trosuppfattningar. Katoliker både i Storbritannien och i hela världen kommer att fortsätta att bygga broar av vänskap till andra religioner, att hela misstag som gjorts i det förgångna och att främja tilliten mellan individer och församlingar. Låt mig än en gång tacka för att jag fått vara här och fått uppmuntra er dialog med era kristna bröder och systrar. Jag ger er alla min apostoliska välsignelse! Tack så mycket.

Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: NH

20100918

Se även videoupptagning från mötet