”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem” (Matt 9:36)

Kära bröder och systrar!   Fastan är en priviligierad tid som ger oss chansen att företa en inre vallfärd till Honom som är barmhärtighetens källa. Det är en vallfärd där Han själv ledsagar oss genom fattigdoms-öknen och stöder oss på vår väg mot Påskens intensiva glädje. Även i ”den mörkaste dal” (Ps 23:4), när Frestaren vill att vi skall förtvivla eller sätta ett fåfängt hopp till våra egna händers verk, finns Gud där. Han skyddar oss och håller oss uppe. Ja, även idag lyssnar Herren på människohopen när den ropar ut sin längtan efter glädje, frid och kärlek. Liksom människor har gjort i alla tider känner de sig övergivna. Men även där det bland barn, vuxna och äldre råder elände, ensamhet, våld och hunger tillåter inte Gud mörkret att råda. Min företrädare, vår älskade påve Johannes Paulus II, brukade uttrycka det så här: ”Det finns en gudomlig gräns för det onda, och den heter – barmhärtighet” (i ”Minnen och identitet”, s. 19 ff). Det är med dessa ord i tankarna som jag som ämne för detta budskap tar texten i evangeliet som lyder: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem” (Matt 9:36).  I samband med detta skulle jag nu vilja stanna upp och reflektera över ett ämne som debatteras mycket idag, nämligen utveckling.

Johannes Paulus II stänger den heliga porten,
jubelåret 2000. Foto: EPA

Även i våra dagar faller Kristi ömsinta ”blick” på individer och människor. Han betraktar dem och vet att den gudomliga ”planen” också innefattar att de är kallade att frälsas. Jesus känner till vilka faror som denna plan innebär och han är full av medlidande inför folkhopen. Han väljer att försvara dem från vargarna, till och med om han måste offra sitt eget liv. Jesu blick omfattar individer och folkmängder och han för dem alla inför Fadern i det att han offrar sig själv som soningsoffer.  

Upplyst av denna sanning som hör till Påskmysteriet, vet kyrkan att om vi skall se till mänsklig utveckling i ordets fulla bemärkelse, måste vår egen ”blick” på mänskligheten ta Kristus som mått. Det är helt omöjligt att skilja vår önskan att tillfredsställa människornas materiella och sociala behov från uppfyllandet av deras hjärtans djupaste trängtan. Detta måste i den dag som är, i vår så snabbt föränderliga värld, än mera framhävas, där vårt ansvar gentemot de fattiga och behövande framstår med allt större klarhet och ihärdighet.

Min ärade företrädare, Paulus VI, beskrev helt riktigt den tredje världens skandal som en våldshandling mot mänskligheten. I encyklikan "Populorum Progressio”, kritiserade han skarpt ”bristen på det allra nödvändigaste för dem som är utan livets nödtorft och den moraliska undermåligheten hos dem som själviskheten har korrumperat” och ”de samhälleliga strukturer som förtrycker, vare sig på grund av missbruk i fråga om ägandeskap, exploatering av arbetarna eller orättfärdiga transaktioner” (ibid, 21).   För att stå emot dylika missförhållanden föreslog Paulus VI inte bara ”att respekten för andras värdighet ökar och att vi strävar efter att anamma fattigdomens anda, samarbeta för det allmänna bästa, och ökar viljan och önskan om fred” men också att vi ”erkänner de högre värdena och vänder oss till Gud, alltings källa och slutliga mål” (ibid). På samma sätt fortsatte påven med att slutgiltigt och på ett avslutande sätt föreslå att ”vi har tron, en gåva av Gud som människan av fri vilja tar emot, och enhet i namn av Kristi kärlek” (ibid). Kristi blick på människohopen tvingar oss alltså att bekräfta att denna ”fullständiga humanisms” rätta innehåll enligt Paulus VI består i ”den fullständiga utvecklingen av hela människan och av alla människor” (ibid, 42). Därför består kyrkans bidrag till mänsklighetens utveckling inte i materiella medel eller tekniska lösningar. Det handlar istället för hennes del om att förkunna Kristi sanning, Han som formar samvetena och lär ut i vad människans och arbetets äkta värdighet består. Det betyder att hon stödjer en kultur som på ett sant och äkta sätt besvarar mänsklighetens djupaste frågor.   Inför den fruktansvärda utmaning som fattigdomen innebär för så stor del av världens befolkning, står likgiltighet och självcentrerad isolering i stark kontrast mot Kristi ”blick”. Genom fasta och allmosor tillsammans med innerlig bön, föreslår kyrkan en särskild väg som skall leda oss genom fastetiden. Det är lämpliga sätt med vilka vi kan närma oss hans ”blick”. Helgonens exempel och de kristna missionärernas långa historia visar på ovärderliga sätt att stödja utvecklingen.

Även i vår tid då globaliseringen leder till ett större beroende mellan staterna, står det klart att inget ekonomiskt, samhälleligt eller politiskt projekt kan ersätta gåvan som består i att vi ger av oss själva till nästan i en akt av självutgivande kärlek. De som handlar i enlighet med Evangeliet får uppleva tron som en vänskap med Gud den människoblivne, och, liksom Han gjorde, får de bära bördan av sina medmänniskors materiella och andliga behov. De ser det som ett outtömligt mysterium, som kräver deras oändliga omsorg och uppmärksamhet. De vet att den som inte ger Gud något, den ger för lite, som den saliga Teresa av Calcutta så ofta brukade säga. De vet att den värsta fattigdomen består i att inte känna Kristus. Därför måste vi hjälpa andra att finna Gud i Kristi medkännande ansikte. Om vi saknar detta pespektiv, då saknar vår civilisation en stark grund att bygga på.   Tack vare män och kvinnor som är lydiga mot den helige Ande, har många slags välgörenhetsverk uppstått inom kyrkan: sjukhus, universitet, yrkesskolor och små affärsverksamheter. Dylika initiativ visar på äkta humanitärt engagemang hos dem som låter sig ledas av evangeliets budskap och överstiger andra former av socialvård. Dessa aktiviteter pekar på hur vi kan uppnå en globalisering som riktar in sig på mänsklighetens sanna goda och därigenom banar en väg till äkta fred. Kyrkan av idag som liksom Jesus är full av medlidande för människomassorna, anser det vara sin plikt att be politiska ledare och dem som har ekonomisk makt att främja en utveckling som bygger på respekt för alla människors värdighet. Ett viktigt ”lackmustest” som anger om vi kan lyckas i våra ansträngningar är religionsfriheten, när man med den menar inte bara friheten att förkunna och fira Kristus, men också möjligheten att bygga en värld som genomsyras av människokärlek. Dessa ansträngningar måste innefatta erkännandet av de äkta religiösa värdenas centrala roll som svar på människans djupaste oro och som etisk motivation för det ansvar som varje människa tar för sin egen person och för samhället i stort. Det är med hjälp av dessa kriteria som de kristna kan bedöma sina ledares politiska program.   Det är omöjligt att bortse från det faktum att många misstag har gjorts under historiens lopp av männskor som sade sig vara Jesu lärjungar. Ofta när de hade att ta itu med allvarliga problem, ansåg de att de först skulle förbättra världen och bara därefter vända blicken mot det hinsides. Frestelsen de utsattes för var att de trodde att inför de tvingande behoven var deras första plikt att ändra på de yttre strukturerena. Konsekvensen blev därför att för en del blev kristendomen en slags morallära, där ”att tro” ersattes med ”att göra".   Min företrädare, påven Johannes Paulus II i salig hågkomst, observerade också mycket riktigt: "Frestelsen är idag att reducera kristendomen till att vara enbart en mänsklig vishet, en pseudo-vetenskap som syftar till allmänt välbefinnande. I vår så starkt sekulariserade värld har ”en gradvis sekularisering av frälsningsbudskapet” ägt rum, så att människorna strävar efter det som är bra för människan, men för en människa som är stympad... Vi vet emellertid att Jesus kom för att bringa frälsning för hela människan” ("Redemptoris Missio" 11).  

Det är denna fullständiga frälsning som nu Fastan ställer oss inför när den pekar på Kristi seger över all form av ondska som trycker nere oss. Om vi vänder oss mot den gudomlige Mästaren, om vi låter oss omformas enligt Hans exempel, om vi tar emot hans barmhärtighet genom Botens sakrament, kommer vi att upptäcka en ”blick” som söker oss i djupet av vårt hjärta och ger nytt liv åt människomassorna och åt var och en av oss. Den återställer tilliten hos dem som inte ger efter för skepticism, och öppnar inför dem upp den eviga salighetens perspektiv. Rakt igenom historien, även när hatet verkar ha tagit övermakten, finns ändå alltid Guds kärleks lysande vittnesbörd där.

Åt jungfru Maria, ”hoppets levande källa” (Dante Alighieri, "Paradiso" XXXIII, 12), anförtror vi vår Fastevandring, så att hon kan leda oss till sin Son. Jag anförtror åt hennes nåd särskilt de många människor som lider nöd och ropar ut att de behöver hjälp, stöd och förstående. Med dessa känslor inombords ger jag Er nu alla en särskild apostolisk välsignelse.  

Från Vatikanen, den 29 September 2005  

BENEDIKT XVI  

Inofficiell översättning för katobs.se av Natasja Hovén

Vatikanens officiella översättning