|
||||
Tal hållet till de portugisiska biskoparna Fátima, Portugal den 13 mqj 2010 |
||||
|
Kära bröder biskopar, Jag tackar Gud för att han givit mig detta tillfälle att möta er alla här vid Fatimas helgedom som är Portugals andliga hjärta och dit stora mängder pilgrimer från hela världen kommer för att upptäcka eller få styrkt sin visshet om himmelens sanningar. Bland dessa kommer även nu från Rom Petri efterträdare som svar på flertaliga inbjudningar och rörd av den tacksamhet han är skyldig att visa Jungfru Maria, hon som själv till visionärerna och pilgrimerna överfört en stark kärlek till den helige Fadern. Denna kärlek har visat sig i en stor mängd människor som ber med Jesu ord: ”Petrus, jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk 22:32). [Om det påvliga ämbetet] Som ni kan se behöver påven öppna sig än mera inför Korsets mysterium, omfamna det som det enda hoppet och det fullkomligaste sättet att i den Korsfäste samla och vinna alla sina bröder och systrar i mänskligheten. Genom att lyda Guds ord är han kallad att leva, inte för sig själv utan för Guds närvaro i världen. Det är en stor tröst för mig att se med vilken bestämdhet ni valt att stå mig så nära, utan att frukta något annat än ert folks förlust av den eviga frälsningen, så som jag kunde förstå i hälsningstalet som hölls av ärkebiskop Jorge Ortiga vid min ankomst till er. Dessa ord bekräftar Portugals biskopars förbehållslösa trohet mot Petri efterträdare. Jag tackar er av hela hjärtat. Jag tackar även för allt arbete ni har lagt ned på att organisera mitt besök. Må Gud belöna er och låta den Helige Ande ymnigt utgjutas över er och era stift så att ni i ett hjärta och en själ må fullborda det påbörjade pastorala arbete som ger varje medlem av de troendes skara tillgång till en god och frikostig andlighet som har sina rötter i Evangeliet och som kan skapa fria och frikostiga arbetare i det offentliga livets mitt. [Att avlägga vittnesbörd] I sanning, de tider som vi lever i kräver att de kristna samlar sig till en ny evangeliserande ansats genom att de utbildar mogna lekmän som identifierar sig med kyrkan och känsligt registrerar de stora förvandlingar som håller på att ske i vår värld. Det behövs äkta vittnen om Jesus Kristus, framför allt i de mänskliga situationer där trons förtigande märks allra mest, nämligen bland politikerna, de intellektuella, mediafolket, alla dessa som förkunnar och aktivt stödjer ett monolitiskt ideal med förakt för religionen och livets meditativa dimensioner. I dessa kretsar finner vi ibland troende som skäms för sin tro och som till och med ger en hjälpande hand åt denna slags sekularism, vilket bidrar till att det upprättas barriärer för den kristna inspirationen. Och ändå, kära bröder, låt dem som i dylika situationer modigt, med ett tydligt katolskt sätt att se och i trohet mot magisteriet, försvarar tron få fortsätta att ta emot er hjälp och er insiktsfulla uppmuntran så att de som trofasta lekmän, kvinnor och män, kan leva i sin kristna frihet. [Biskopar och tystnad] Ni håller fast vid en stark profetisk dimension och låter er inte tystas inom den nuvarande samhällsandan, ty ”Guds ord har inte fängslats” (2 Tim 2:9). Människorna ropar efter det Glada buskapet om Jesus Kristus, budskapet som ger mening åt deras liv och försvarar deras värdighet. I er roll som de främsta av evangelisatörer är det nyttigt för er att känna till och förstå de olika samhälleliga och kulturella faktorerna, att bedöma deras andliga tillkortakommanden och att på ett effektivt sätt göra bruk av era pastorala resurser. Det avgörande är emellertid att ni hos alla dem som är sysselsatta med evangelisering förmår väcka en äkta längtan efter helighet, i medvetandet om att detta väcks framför allt i föreningen med Kristus och den helige Andes verkan. [Tron: de nya rörelserna] När nu i många människors uppfattning den katolska tron inte längre är något som hör till samhället och ofta ses som ett frö som hotas och förmörkas av denna världens ”gudar” och herrar, så är det mycket svårt att få tron att röra människors hjärtan endast genom tal eller moraliska maningar, och än mindre genom en allmän uppmaning att leva enligt de kristna värderingarna. Det är visserligen viktigt att modigt, utan att vika, framhålla de kristna principerna och värdena, men det räcker inte med att förkunna detta budskap för att få det att tränga in i människornas hjärtan, för det berör inte deras frihet, det förändrar inte deras liv. Det som framför allt fängslar dem är mötet med troende människor som genom sin tro och när de bär vittnesbörd om Honom väcker andras längtan efter Kristi nåd. Jag kommer att tänka på dessa ord av påven Johannes Paulus II: ”Kyrkan behöver framför allt stora rörelser och vittnesbörd om helighet bland de kristtrogna, ty varje äkta förnyelse inom kyrkan uppstår ur helighet, ur det levande och fruktbara aktualiseringen av att kristendomen är något som svarar mot människornas behov, ur en ny slags närvaro mitt i den mänskliga tillvaron och i nationernas kultur (Tal hållet till 20-årsminnet av promulgerandet av Andra Vatikankonciliets ”Apostolicam Actuositatem”, den 18 november 1985). Man skulle kunna tro att dessa ord ännu gäller: ”kyrkan behöver dessa stora rörelser och vittnesbörd om helighet.... men det finns inga!” Men här skulle jag kunna bekänna för er hur glatt överraskad jag blev när jag lärde känna de nya rörelserna och de nya kyrkliga kommuniteterna. När jag studerat dem har jag haft glädjen och nåden att se hur i denna tid då vi märker en viss trötthet inom kyrkan, i en tid då vi hör talas om ”kyrkans vinter”, den helige Ande har låtit en ny vår blomstra genom att väcka såväl ungdomar som vuxna till en ny glädje över att vara kristna, över att leva i kyrkan, som är Kristi levande kropp. Tack vare deras karismer, evangeliets radikalitet, det objektiva innehållet i tron, traditionens levande flöde, blir på ett övertygande sätt överfört och välkomnas som en personlig erfarenhet, som ett fasthållande i frihet vid Kristi levande aktualitet. Det är förstås ett nödvändigt villkor för dessa nya verkligheter att de önskar leva inom den enda kyrkan, om än med utrymme även för deras eget liv, på så sätt att deras liv blir fruktbärande även för andra. De som äger denna särskilda karism måste känna sig djupt ansvariga för gemenskap, för delaktighet i kyrkans gemensamma tro, och de måste underordna sig under biskoparnas ledarskap. Det är de själva som måste se till att dessa rörelser kan bli inlemmade inom kyrkan. [Biskoparnas ansvar] Biskoparna är inte endast personer som innehar ett ämbete, utan även människor som själva äger en karism, och de är bär ansvaret för att kyrkan förhåller sig öppen till den helige Andes verkan. Vi som är biskopar under den heliga vigningens sakrament har blivit smorda av den helige Ande och detta sakrament garanterar att vi förblir öppna för hans gåvor. Vi måste å ena sidan känna ett ansvar så att vi välkomnar dessa impulser som är gåvor till kyrkan och som ger henne ny livskraft, men å andra sidan måste vi också hjälpa rörelserna att finna rätt väg, att företa vissa korrigeringar och samtidigt förstå – med den andliga och mänskliga förståelsen – att det är möjligt att förena ledning och tacksamhet med en viss öppenhet och vilja att lära. [Biskoparna i sin egenskap av fäder] Det är just detta som ni måste främja och bekräfta i era präster. Under detta Prästernas år, som närmar sig sitt slut, måse ni på nytt upptäcka, kära bröder biskopens roll som en fader, särskilt när det gäller förhållandet till sina präster. Alltför länge har man bortsett från att auktoritetens ansvar framför allt består i att främja andras tillväxt, och i första hand prästernas. Prästernas pastorala uppgift är att tjäna och att utgöra en del av en pastoral verksamhet som syftar till gemenskap och enhet. Detta påminns vi om i Andra Vatikankonciliets dekret Presbyterorum Ordinis: ”Ingen präst kan utöva sitt uppdrag ensam och utan hjälp. Han kan endast göra det i gemenskap med andra präster, under ledning av dem som leder kyrkan” (nr 7). Det handlar inte om att vända tillbaka till äldre tider, inte heller till kyrkans ursprung, utan snarare om att på nytt återvinna den kraft som fanns i början, finna tillbaka till glädjen i den ursprungliga kristna erfarenheten, i att vandra bredvid Kristus liksom lärjungarna gjorde i Emmaus under den där påskdagen, om att låta hans ord värma våra hjärtan och låta ”brödet som han bröt” öppna våra ögon för betraktandet av hans ansikte. Det är endast på detta sätt som kärlekens eld kan flamma starkt och göra så att varje kristen blir en källa till ljus och liv i kyrkan och bland alla människor. [Biskoparna och tjänandet] Innan jag avslutar detta tal skulle jag vilja be er som är ledare och förmedlare av den kristna kärleken inom kyrkan att i era själva, som individer och som grupp, återuppväcka den barmhärtighet och medkänsla som behövs för att hjälpa samhället i dess stora nöd. Det är nödvändigt att skapa nya organisationer och förbättra de som redan existerar, så att dessa på ett kreativt sätt kan arbeta på att minska all slags fattigdom, även den som kommer sig av bristen på mening i livet och frånvaron av hopp. Ni gör redan stora ansträngningar för att hjälpa de stift som mest behöver det, särskilt i de länder där det talas portugusiska, och det är berömvärt. Jag hoppas att de svårigheter som ni upplever idag inte får er att vända er bort från er självutgivelse. jag hoppas att ni i detta land kommer att kunna fortsätta att vittna som rättfärdighetens och fredens apostlar och försvara människans oförytterliga rättigheter. Sälla era röster till deras som saknar makt, vilka ni på ett vist sätt har hjälpt att få en egen röst, och var inte rädda att höja rösten å de förtrycktas vägnar, de som är förtryckta och de som behandlats illa. Jag överlämnar er alla i vår Frus av Fatimas hägn och ber henne att stödja er med sin moderliga omsorg mitt i alla utmaningar ni ställs inför. På så sätt kommer ni att kunna gynna en kärlekens kultur och andlighet, och en kultur som verkar för fred, hopp, rättvisa, tro och tjänande. Er själva, medlemmar av era familjer och era stiftsförsamlingar ger jag nu min apostoliska välsignelse.
BENEDIKT XVI 20100514 Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana |
|||
|