Kära bröder och systrar!

I dagens läsning, responsoriepsalm och evangelium träffar vi tre gånger på olika sätt på Maria, Herrens Moder, när hon ber. I apostlaberättelsen finner vi henne mitt i gemenskapen av lärjungar som församlat sig i matsalen till aftonmåltid och nu ber den till Fadern uppstigne Herren att han uppfyller sitt löfte: ”Ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar” (Apg 1:5). Maria leder den blivande kyrkan i bön, hon är på samma gång den bedjande kyrkan personifierad. Och därför står hon mitt i den stora gemenskapen av heliga alltjämt inför Gud och ber för oss att Han på nytt må sända kyrkan och världen sin ande och så förnya jordens anlete.

Vi svarar på läsningen genom att vi tillsammans med Maria sjunger hennes stora lovsång som vi hör när Elisabeth prisade henne som salig på grund av hennes tro. Det är en bön som uttrycker tacksamhet och glädje till Gud, en lovprisning för hans stora verk. Grundtonen i hymnen anges på en gång i de första orden: Min själ prisar Herrens storhet. Att prisa Guds storhet, det betyder att bereda Honom plats i världen, i det egna livet, att släppa in Honom i vår tid och i våra handlingar – det är den rättfärdiga bönens djupaste väsen. Där som Gud prisas stor, där blir människan inte liten. Där blir också människan stor och där blir världen uppfylld av ljus.

I evangelietexten riktar Maria till förmån för vännerna som är i förlägenhet en bön till sin son. Vid första blicken kan detta tyckas vara ett helt mänskligt samtal mellan mor och son, och det är ju också ett samtal präglat av djupaste mänsklighet. Men Maria talar ändå inte till Jesus helt enkelt som till en människa, med hjälp av vars fantasi och hjälpberedskap hon vill utverka något. Hon anförtror den mänskliga nöden åt hans makt – en makt som går utöver det som mänskligt kunnande kan förmå. Och därför ser vi henne i hennes samtal med Jesus ändå som en bedjande moder, en moder i förbön.

Det lönar sig att lyssna djupare in i detta evangelium. Vi bör göra detta för att förstå Jesus och Maria bättre, men även för att av Maria lära oss hur man rätt bör be. Maria riktar egentligen inte någon direkt begäran till Jesus, hon säger bara till honom: ”De har inget vin.” Bröllopen i det heliga landet varade en hel vecka. Hela byn deltog och det gick alltså ut stora mängder med vin. Nu befinner sig brudfolket i förlägenhet och Maria säger det helt enkelt till Jesus. Hon säger inte till Jesus vad han skall göra. Hon ber om något bestämt, alls inte om att han skall utföra ett underverk, och på så sätt skaffa fram mera vin. Hon anförtror helt enkelt denna angelägenhet åt Jesus och överlåter åt honom att veta vad han bör göra åt saken.

I det enkla ordet som Jesu moder ställer till Jesus ser vi två ting: Å ena sidan hennes kärleksfulla omsorg om människorna, hennes moderliga vakenhet som gör att hon upptäcker andras trångmål, vi ser hennes hjärtliga godhet och beredskap att hjälpa. Till denna moder vallfärdar människorna i många generationer hit till Altötting. Åt henne anförtror vi våra bekymmer, vår nöd och våra trångmål. Moderns hjälpsamma godhet som vi anförtror oss åt, här ser vi den för första gången omtalad i den heliga Skrift.

Men till denna för oss alla välkända första aspekt kommer ännu en, som vi lätt bortser ifrån. Maria överlåter allt åt Herren att besluta om. Hon överlämnade i Nasaret sin vilja till Guds vilja: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” ( Luk 1:38). Det är den grundinställning hon alltid har. Hon lär oss att be på så sätt att vår bön inte blir till önskan att genomdriva vår vilja och våra önskningar något som går emot Guds vilja, utan att vi överlåter åt honom att veta vad han ämnar göra. Av Maria lär vi den hjälpande godheten, men också ödmjukheten och det storsinta seende som låter Guds vilja råda och tron på att hans svar också är det som är gott för oss.

När vi så kan förstå Marias förhållningssätt och ord så väl, blir det ännu svårare för oss att förstå Jesu svar. Redan sättet han tilltalar henne på gillar vi inte: ”Låt mig vara, kvinna.” Varför säger han inte mor? Men detta tilltalsord uttrycker Marias ställning i frälsningshistorien. Den visar på korsfästningens stund då Jesus säger till henne: ”Kvinna, där är din son – son, där är din mor.” Den hänvisar till den stund då han gör kvinnan, sin mor, till mor för alla lärjungarna. Och den hänvisar till berättelsen om Evas skapelse. Adam fann att han var ensam människa i hela den rika skapelsen. Då skapas Eva åt honom och nu har han funnit den kamrat han önskade sig och som han benämner med ordet ”kvinna”.

På så sätt står Maria som den nya, den slutgiltiga kvinnan i Johannesevangeliet, som frälsarens kamrat, som vår moder. Det skenbart avvisande tilltalet uttrycker storheten i hennes uppdrag. Men ännu mera ogillande blir vi när vi läser hur Jesus där i Kana säger till Maria: ”Vad vill du av mig, kvinna?” Ordagrant står det: ”Vad har jag med dig att göra, kvinna? Min stund har ännu inte kommit.” Vi vill invända: Du har mycket med henne att göra. Hon har givit dig kött och blod, din kropp. Och inte bara din kropp, hon har burit dig med sitt Ja som kom ur hennes hjärta på ängelns förfrågan och med moderlig kärlek burit dig in i livet, in i gemenskapen med Israels folk och lärt dig att leva där.

När vi talar på det sättet med Jesus och förebrår honom, då är vi redan på väg att förstå hans svar. Allt detta måste ju påminna oss om att det i den heliga skrift finns ett parallellfall till denna dialog. Det är samtalet som Maria för med ärkeängeln Gabriel när hon säger ”Må det ske med mig så som du har sagt.” Parallellen finner vi i Hebréerbrevet som berättar för oss med orden i Psaltarens fyrtionde psalm om dialogen mellan Far och Son där människoblivandet förutsägs. Den evige sonen säger till Fadern: "Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig... Se, här är jag... Gud, för att göra din vilja” (Heb 10:5-7, Ps 40:6-8).

Sonens ”ja” när han säger: ”Jag kommer Gud, för att göra din vilja” och Marias ”ja” i orden ” ”Må det ske med mig så som du har sagt” – detta dubbla ”ja” blir till ett enda ”ja” och på så sätt blir Ordet till kött i Maria. I detta dubbla ”ja” antar Sonens lydnad kropp och skänker Maria denna lydnad kropp. ”Kvinna, vad har jag med dig att göra?” Det de allra djupast har att göra med varandra är detta tvåfaldiga Ja. Där det sammanföll skedde människotillblivelsen. Det är till denna punkt som berör deras allra djupaste enhet med varandra som Herren leder oss genom orden han yttrar. Där, i det gemensamma bejakandet av Faderns vilja finner vi lösningen.

Denna punkt bör också vi försöka närma oss. Där finner vi svaret på våra frågor. Med utgångspunkt i detta förstår vi också den andra satsen i Jesu svar. ”Min stund har inte kommit än.” Jesus handlar aldrig helt enkelt utifrån sig själv och aldrig för att te sig bra ut för omvärlden. Han handlar alltid med utgångspunkt från Fadern och just detta förenar honom med Maria, eftersom det är just där, i enheten med Faderns vilja, som hennes begäran befinner sig. Därför kan hon efter Jesu skenbart avvisande svar förvånansvärt nog helt enkelt säga till tjänarna: ”Gör det han säger till er.” Och Jesus gör ett mirakel, låter sin makt verka i en egentligen helt privat angelägenhet. Han utverkar ett tecken, med vilket han förkunnar sin stund som skall komma, bröllopets stund, stunden då Gud och människa förenas. Han ”gör” inte helt enkelt vin, utan han förvandlar det mänskliga bröllopet till en bild av den gudomliga bröllopsfesten, till vilken Fadern inbjuder Sonen och i vilken han öser åt oss ur sin godhets fulla mått.

Bröllopet blir till en bild av Korset, där Gud leder sin kärlek till dess allra yttersta gräns, utger sig själv i Sonens gestalt med sitt kött och sitt blod – i Sonen som gör sig själv till sakramentet genom vilket han skänker sig själv åt oss för all tid. På så sätt blir den brydda belägenheten avhjälpt på ett verkligt gudomligt vis och frågan som ställs i början överskrids. Jesu stund har ännu inte kommit, men i tecknet där vattnet förvandlas till vin, i tecknet som ligger i gåvan som skall rädda festen, förebådar han redan nu stunden som skall komma. Den slutgiltiga ”stunden” är hans återkomst. Men den stunden förebådar han gång på gång i den heliga Eukaristin, i den kommer han redan nu till oss. Och gång på gång gör han det som svar på sin moders förbön, på kyrkans förbön, som anropar honom i de eukaristiska bönerna: ”Kom, Herre Jesus!”

I den eukaristiska bönen ber kyrkan gång på gång om att denna stund skall komma – om att Han redan nu skall komma och skänka sig själv åt oss. På så sätt vill vi låta oss föras till denna Jesu stund av Maria, av den heliga Modern i Altötting, av alla troendes Moder. Låt oss be honom att Han gör det möjligt för oss att lära känna och förstå Honom mer och mer. Och låt oss inte inskränka mottagandet av Honom enbart till kommunionsögonblicket. Han förblir ju i den heliga hostian och väntar hela tiden på oss.

Tillbedjan av Herren i eukaristin har i den gamla skattkammaren i Altötting funnit en ny plats. Maria och Jesus hör samman. Liksom hon vill även vi förbli i samtal med Herren för att på så sätt lära oss att bättre ta emot honom. Heliga Guds moder, be för oss, liksom du i Kana bad för bröllopsparet. För oss till Jesus – gång på gång och alltid. Amen

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana