Kära bröder och systrar,

I denna heliga mässa som jag har glädjen att fira tillsammans med många av mina bröder biskoparna och ett stort antal präster, tackar jag Herren för er alla, den glädjefulla skaran av älskade familjer som har församlats på denna plats och de många andra som i främmande land följer firandet i radio och tv. Jag hälsar er alla och sluter er i min famn.

Som vi nyligen hörde i dagens läsning vittnade både Ester och Paulus om att familjen är kallad att arbeta för trons överförande. Ester säger: "Alltsedan jag föddes har jag hört i min familj att Du, Herre, utvalde Israel framför alla andra folk”. Paulus följer sina judiska förfäders tradition genom att tillbe Gud med ett rent samvete. Han prisar Timothys uppriktiga tro och talar med honom om ”den uppriktiga tro som finns hos dig och som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunice och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig” (2 Tim 1:5). I dessa bibliska vittnesbörd inkluderar familjen inte bara föräldrar och barn, men också mor- och farföräldrar och förfäder. Familjen träder alltså fram inför vår blick som en församling bestående av många generationer och som en garanti för att traditionerna förs vidare och äras.

Ingen av oss har fått sitt liv genom vad vi själva förmått eller själva lärt oss att leva. Alla fick vi både livet självt och livets grundläggande sanningar av någon annan och vi är kallade att uppnå fullkomlighet i våra relationer till och kärleksfull gemenskap med andra. Familjen som grundar sig på det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna är uttrycket för denna livets aspekt som är relation, barnakärlek och gemenskap. Det är inom denna ram som det är möjligt för män och kvinnor att födas i värdighet och sedan växa och utvecklas till fullständiga människor.

Från det att barnen föds är det sedan genom sin relation med föräldrarna som de börjar ta del i en familjetradition som har ännu äldre rötter. De tar på samma gång som livets gåva emot ett helt arv som består av erfarenhet. Föräldrar har rätt och den oförytterliga plikten att överföra detta arv till sina barn, att hjälpa dem att finna sin egen identitet, att inleda dem i samhällslivet, att lära dem det ansvarsfulla utövandet av sin moraliska frihet och förmågan att älska eftersom de själva har fått ta emot kärlek, och – framför allt – att göra så att de blir i stånd att möta Gud. Barn erfar mänsklig tillväxt och mognad och blir på så sätt i stånd att tillitsfullt ta emot detta arv och detta som de lärt sig och så sakta göra denna kunskap till sin. På så sätt kan de skapa en personlig sammanfattning mellan det som de fått ta emot i form av arv och detta nya. Varje individ och varje generation måste skapa en sådan syntes.

I varje mans och kvinnas ursprung, och sålunda i botten på varje faderskap och moderskap, finner vi Gud Skaparen. Därför måste de gifta paren ta emot de barn som de får inte bara som sina egna utan också som Guds barn, som älskas för barnens egen skull och som är kallade till att bli Guds egen son eller dotter. Och varje ny generation, allt föräldraskap och alla familjer har sitt ursprung i Gud, som utgörs av Treenigheten – Fadern, Sonen och den helige Anden.

Esters far hade överfört detta till henne tillsammans med minnet av sina förfäder och sitt folk, minnet av en Gud som är alltings ursprung och vars kallelse alla måste besvara. Minnet av Gud, Fadern, som utvalde ett folk till att bli Hans eget och som handlar i historien för att vi skall bli frälsta. Minnet av denne Fader sprider ljus över vår djupaste mänskliga identitet, berättar för oss om varifrån vi kommer, vem vi är och storheten i vår värdighet. Ja, det är sant, vi kommer från våra föräldrar och vi är deras barn, men vi kommer också från Gud som skapade oss till sin avbild och kallade oss till att bli hans barn. Följaktligen finns det i djupet av varje människa inte något som kom till av en slump, utan vi finner där en kärleksfull plan, uttänkt av Gud själv. Detta var det Jesus Kristus, Guds son och fullkomlig människa, som lärde oss. Han vet varifrån han kom och varifrån vi alla kommit: ut ur Hans Faders kärlek, Han som också är Vår Fader.

Tron är alltså inte bara ett kulturellt arv utan resultatet av Guds nåd som alltid och överallt verkar i oss och som kallar oss och av människans frihet som kan besvara denna kallelse eller låta bli att besvara den. Även om ingen kan svara för en annan persons räkning, så är kristna föräldrar dock kallade att avge ett trovärdigt vittnesbörd och sin kristna tro och sitt kristna hopp. Behovet att bekräfta Guds kallelse och det glada budskapet om Jesus Kristus kommer att nå fram till deras barn och framstå i sin glasklara tydlighet.

Allteftersom åren går kommer också denna Guds gåva som föräldrarna har överfört till de små att behöva odlas i ömsint vishet så att de lär dem förmågan till urskiljning. Genom att barnen så ständigt har inför ögonen föräldrarnas äktenskapliga kärlek, som genomsyras av den levande tron och levs inom den kristna församlingens ram, kommer de att bättre kunna ta till sig den egna trons gåva, upptäcka den djupaste meningen med sina liv och uppfylla och besvara den i glädje och tacksamhet.

Den kristna familjen överför tron när föräldrar lär sina barn att be och när de ber med dem (jfr Familiaris Consortio, 60), när de leder dem till sakramenten och gradvis leder in dem i kyrkans liv. Och detta sker också när alla läser Bibeln tillsammans och på så sätt låter trons ljus lysa över deras familjeliv och prisar Gud i Hans egenskap av vår Fader.

I vår tids kultur ser vi ofta att individens frihet upphöjs som något som har ett eget, självständigt, värde, som om vi hade skapats av oss själva och hade nog i oss själva, och inte fanns till i vår relation till andra med allt vad det innebär av ansvarsfullt verkande för dem. Det görs försök att organisera samhällslivet så att det enbart bygger på subjektiva och efemära önskningar, långt bort ifrån den objektiva sanningen som säger att varje mänsklig varelse äger värdighet och oförytterliga rättigheter och plikter, som varje samhällsgrupp måste iaktta.

Kyrkan påminner oss hela tiden om att den sanna mänskliga friheten kommer sig av det faktum att vi har skapats till att bli Guds likar. Den kristna uppfostran är följaktligen en uppfostran i frihet och för frihet. ”Vi gör inte det goda i egenskap av slavar, som inte kan göra på annat sätt, vi gör det för att vi personligen är ansvariga för världen, för att vi älskar sanningen och godheten, för att vi älskar Gud själv och därför också älskar Hans skapade varelser. Detta är den sanna friheten som den helige Anden vill lära oss att förstå” (ur Predikan vid Pingstvakan, den 9 juni 2006).

Jesus Kristus är den fullkomliga människan, ett exempel på en frihet som har sin grund i hans kärlek till sin Fader, som lär oss att dela denna Hans kärlek med andra: ” Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” (Joh 15:9). Och det andra Vatikankonciliet lär att ”kristna par och kristna föräldrar bör genom att följa sin egen väg stödja varandra igenom hela livet med sin trofasta kärlek. De bör också lära barnen, som de fått i kärlek av Gud, den kristna trosläran och de evangeliska dygderna. På detta sätt utgör de inför alla ett prov på en frikostig kärlek som aldrig sviker och bygger upp ett kärlekens broderskap. De står så som vittnen och medarbetare i kyrkans fruktbarhet, som ett tecken i delaktighet på den kärlek med vilken Kristus älskade sin Brud och gav sig själv för henne” (Lumen Gentium, 41).

Den glädje och kärlek som våra föräldrar välkomnade oss med och som följde våra första steg i denna värld är som det sakramentala tecknet och förlängningen av Guds ömsinta kärlek, den Gud från vilken vi alla kommit. Att ha erfarit Guds och våra föräldrars kärlek som välkomnade oss ger oss den fasta grund på vilken vi sedan kan växa och utvecklas i sann mänsklig mognad. På så sätt utvecklas vi till allt större liv i sanning och kärlek och lär oss att gå utöver oss själva för att träda i gemenskap med vår nästa och med Gud.

Kyrkan lär oss att för att gå framåt på vägen mot full mänsklig mognad, bör vi respektera och befrämja den underbara verkligheten som ligger i det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna som också är familjens grund och ursprung. Att erkänna och hjälpa denna institution är en av de största tjänsterna som vi idag kan ge det allmänna goda och som kan bidra till individers och samhällens äkta utveckling, samtidigt som det är det bästa sättet att skapa värdighet, jämlikhet och sann frihet för människan var hon än befinner sig.

På grund av detta vill jag understryka hur viktiga de olika kyrkliga familjeföreningarna är som stöder äktenskap och familj. Därför vill jag ”kalla alla kristna att modigt och hjärtligt samarbeta med alla folk av god vilja som tjänar familjens sak i enlighet med sin känsla av ansvar” (Familiaris Consortio, 86). Genom att göra detta gynnar de sålunda med förenade krafter och en mångfald av olika initiativ familjen och familjens sak i dagens samhälle.

Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till den första läsningen i denna mässa, som är tagen ur Esters bok. Kyrkan som ber har i denna ödmjuka drottning, som med hela hjärtat ber Gud om hjälp för sitt lidande folk, sett en förebild för Maria, som gavs oss av hennes son till att bli även vår moder, en mor som med sin kärlek beskyddar Guds familj på dess pilgrimsfärd här på jorden. Maria är förebild och modell för alla mödrar och vittnar om mödrarnas viktiga uppdrag att skydda livet och lära ut konsten att leva som är detsamma som konsten att älska.

Kristna familjer – pappa, mamma och barn – är alltså kallade att göra allt detta – inte som en plikt som påläggs dem utifrån – utan istället som en gåva som bygger på den sakramentala nåden som utgår ur äktenskapet och som ges i så riklig mängd åt makarna. Om de förblir öppna inför den heliga Anden och ber om dennes hjälp, kommer hjälpen att ges dem genom att de får del i Guds kärlek som blivit tydliggjord för oss genom att Han skänkte oss sin son. Den helige Andes närvaro kommer att hjälpa makarna att alltid inse vad som är källan till och kriteriet på deras självutgivande kärlek och de kommer på så sätt att samarbeta med Honom i att göra den synlig i alla skeden av sina liv. Den helige Anden kommer också att väcka i dem längtan till att slutgiltigt få möta denne Kristus i Hans Faders hus, som är Vår Faders hus. Och detta är det hoppets budskap som jag här i Valencia vill dela med alla familjer i världen. Amen.

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana