Påvens predikan under julens midnattsmässa vid det heliga firandet av vår Herres födelse, Peterskyrkan i Rom, den 25 december, 2007

av Benedikt XVI

Kära bröder och systrar!

“Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget” (Luk 2:6-7). Dessa ord rör vid det innersta i våra hjärtan varje gång vi hör dem. Detta var det ögonblick som ängeln hade förebådat i Nasaret: ”Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son” (Luk 1:31). Detta var det ögonblick som Israel hade väntat på under seklernas gång, genom många svåra stunder – det ögonblick som hela mänskligheten väntade på, även om man inte riktigt visste hur man skulle formulera denna väntan, som skulle innebära att Gud skulle ta hand om oss, komma till synes, att världen skulle frälsas och Gud göra allting nytt. Vi kan föreställa oss väl hur Maria förberedde sig i sitt inre för denna stund, hur kärleksfullt hon väntade på Sonens ankomst. Den korta satsen: ”Hon lindade honom och lade honom i en krubba” låter oss ana något av den heliga glädjen och tysta ivern i denna förberedelse. Lindorna var färdiga så att barnet kunde tas emot på värdigt sätt. Men det finns ingen plats i härbärget. Mänskligheten väntar på Gud, väntar på att han skall komma den nära. Men när ögonblicket är inne, då finns det ingen plats för honom. Människan har så fullt upp med sig själv, han behöver all plats och all tid för sina egna mödor och bestyr att det inte finns något till övers för andra – varken för grannen, för den fattige, för Gud. Och ju rikare människorna blir, desto mera plats tar de upp för sig själva. Och desto mindre blir det kvar åt de andra.

Evangelisten Johannes går in i själva kärnan när han i sitt evangelium ger ytterligare djup åt Lukas kortfattade beskrivning: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11). Dessa ord visar först och främst på det som hände i Betlehem. Davids son kom till sin egen stad, men han fick födas i ett stall, för det fanns inget rum för dem i härbärget. I andra hand hänvisar det på Israel. Den som var utsänd kommer till sina egna, men de vill inte veta av honom. Och sannerligen, det hänför sig till hela mänskligheten. Den genom vilken hela världen blev till, den ursprunglige Skaparen – Logos, kommer in i världen, men man lyssnar inte till honom, man tar inte emot honom.

Dessa ord syftar i sista hand på oss, på varje individ och på samhället som helhet. Har vi tid för vår granne som behöver ett ord från oss eller från mig, som behöver min kärlek och sympati? Har vi tid för den som lider och skulle behöva min hjälp? Har vi tid och plats för Gud? Kan han få tillträde till våra liv? Finns det en plats för honom i vårt inre eller har all plats i våra tankar, våra handlingar, våra liv blivit upptagna av oss själva?

Tack Gud, för att denna negativa detalj inte är den enda, ej heller den sista som vi finner i Evangeliet. På samma sätt som vi hos Lukas möter Marias moderliga kärlek och den helige Josefs trofasthet, herdarnas vaka och deras stora glädje, som vi hos Matteus läser om de vise männens besök, de som kom så långt ifrån, så läser vi hos Johannes: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn” (Joh 1:12). Det finns människor som tar emot honom och utifrån dem, utifrån stallet och dem som finns omkring stallet, växer det så sakta fram ett nytt hus, en ny stad, en ny värld. Julens budskap gör att vi ser mörkret i en sluten värld, och vi får därmed en beskrivning av en verklighet som vi finner i våra dagar. Men den säger oss också att Gud inte låter sig utestängas. Han finner plats åt sig. Även om det betyder att komma till oss i ett stall, finns det människor som ser hans ljus och som för det vidare. Genom Evangeliets ord talar ängeln till oss och och i den heliga liturgin träder Frälsaren in i våra liv. Vare sig vi är herdar eller ”vise män” – ljuset och budskapet det för med sig manar oss att ge oss iväg, att lämna våra snäva cirklar och intressen, våra önskningar och begär, för att gå ut och möta Herren och tillbe honom. Vi tillber honom genom att öppna världen för sanningen, för det goda, för Kristus, och på så sätt tjäna dem som är satta på undantag och som är dem i vilka han väntar oss.

I en del julscener från senare medeltid och tidig modern tid avbildas stallen som ett förfallet palats. Det är ännu möjligt att se hur praktfullt det en gång varit, men nu har det blivit till ruiner, väggarna rasat samman – och ja, det skulle kunna vara ett stall. Fastän detta sätt att avbilda Jesu födelseplats saknar all historisk anknytning, uttrycker den metaforiska framställningen dock något av sanningen i julens mysterium. Davids tron, som hade utlovats att vara för evigt, står utan någon efterträdare. Det är främlingar som styr i det Heliga landet. Josef, som är ättling till David, är en enkel hantverkare, palatset har blivit ett skjul. David själv hade börjat sitt liv som herde. När Samuel uppsökte honom för att smörja honom verkade det omöjligt och absurt att en herdegosse som han skulle bli den som bar löftet till Israel vidare. I stallet i Betlehem, staden där allt hade tagit sin början, började Davids konungsliga värdighet än en gång, men på ett helt nytt sätt – i barnet som hade svepts i lindor och lagts i en krubba. Den nya tron från vilken denne David kommer att dra hela världen till sig är Korset. Den nya tronen – Korset – motsvarar den nya början i stallet. Och ändå är det just på detta sätt som det riktiga Davids palats, den sanna konungsligheten så sakta utvecklas. Detta nya palats är så olikt allt som människorna föreställer sig i fråga om palats och konungslig makt. Det är de människors samfund som låter sig påverkas av Kristi kärlek och sålunda blir till ett med honom, till en ny mänsklighet. Kraften som kommer från Korset, kraften som den självutgivande godheten alstrar – DET är det sanna konungariket! Stallet förvandlas till ett palats – och utifrån det bygger Jesus upp det nya stora samfundet, vars nyckelord änglarna sjunger ut vid hans födelsestund: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor till vilka han har behag” – de som låter sin vilja bli till hans vilja blir till gudsmänniskor, till nya människor, och skapar en ny värld.

I stallet i Bethlehem möts himmel och jord. himlen har kommit ner till jorden. Därför lyser ett ljus för alla tider i stallet, därför är det där som glädjen upptänds och sången föds. Så här i slutet på vår julbetraktelse skulle jag vilja citera ett förunderligt ställe ur Augustinus. I en tolkning av anropandet i bönen Fader vår där det heter: ”Fader vår som är i himlen”, frågar han: Vad betyder det – himlen? Och sedan följer ett svar som överraskar: ”... som är i himlen – det betyder: i de heliga och i de rättfärdiga. Ja, himlakropparna är de högsta föremålen i universum, men de är ändå föremål som endast kan existera inom ett givet område. Men om vi tror att Gud finns i himlen, och med det avser de högsta delarna av världen, då skulle fåglarna vara mera lyckligt lottade än vi, eftersom de i så fall lever närmare Gud. Och ändå står det inte skrivet: ‘Herren är nära dem som bor på bergens topp’, utan istället: ‘Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta’ (Ps 34:19] som är ett uttryck som syftar på ödmjukhet. Liksom syndaren kallas ´jord´ så kan genom en kontrast den rättfärdiga människan kallas för ´himmel´ (Sermo in monte II 5, 17). Himlen är inte ett spatialt geografiskt begrepp utan syftar på hjärtats geografi. Och Guds hjärta böjde sig under den heliga natten ner över stallet. Guds ödmjukhet är det som är himlen. Och om vi försöker närma oss denna ödmjukhet då vidrör vi himlen och jorden blir ny. Låt oss under denna heliga natt ge oss iväg liksom herdarna för att möta barnet i krubban! Låt oss röra vid Guds ödmjukhet, vid Guds hjärta! Då kommer hans glädje att beröra oss och göra att världen strålar med än större strålglans. Amen.

20071227

Inofficiell översättning: NH