En första blick på Jesu hemlighet

Jesus har löftet om den nye profeten uppfyllts. Hos honom har nu det till fullo förverkligats, som om Mose bara gällde som något ofullkomligt: han lever inför Guds ansikte, inte bara som vän, utan som Son; han lever i den innersta enheten med Fadern. Bara utifrån denna punkt kan man verkligen förstå Jesu gestalt, som den möter oss i Nya Testamentet; allt som berättas oss om hans ord, gärningar, lidande, om Jesu härlighet, är förankrat här. Om man utelämnar denna egentliga mitt, går man förbi det egentliga i Jesu gestalt; då blir den motsägelsefull och till slut obegriplig, Den fråga som varje läsare av Nya Testamentet måste ställa sig är denna: varifrån har då Jesus tagit sin lära, som kan förklara hans uppträdande? Frågan kan bara besvaras utifrån denna mittpunkt. Reaktionen bland hans åhörare var entydig: Denna lära härstammar inte från någon skola. Den skiljer sig radikalt från det som man kan lära sig i skolorna. Den är inte en utläggning enligt det tolkningssätt som förmedlas i skolorna. Den är annorlunda; den är tolkning ”med makt”. När vi längre fram kommer till Jesu ord om sina åhörares diagnos, skall vi behöva återvända till den och ytterligare fördjupa uttolkningen av dess betydelse. Jesu lära kommer inte av mänskligt lärande, av vad slag det vara må. Den kommer ur den omedelbara beröringen med Fadern, ur dialogen ”ansikte mot ansikte” – ur hans seende, hans som vilade vid Faderns bröst. Den är Sonens ord. Utan denna inre grund vore den förmätenhet. Så har de lärda på Jesu tid bedömt den, just därför att de inte ville godta denna inre grund, att se och känna ansikte mot ansikte.

För förståelsen av Jesus är de ständigt återkommande notiserna grundläggande: att Jesus drog sig tillbaka ”på berget” och där bad hela nätter, ”ensam” med Fadern. Dessa korta notiser lyfter en smula på slöjan som höljer hemligheten och låter oss blicka in i Jesu tillvaro som Son, i källan till hans handlande, lärande och lidande. Detta Jesu ”bedjande” är Sonens samtal med Fadern, i vilket det mänskliga medvetandet och den mänskliga viljan och Jesu mänskliga själ blir indragna, så att den mänskliga bönen får bli en delaktighet i Sonens gemenskap med Fadern. Harnacks berömda konstaterande att Jesu budskap är ett budskap från Fadern, där Sonen inte hör hemma och att kristologin därför inte hör till Jesu budskap – denna tes korrigerar sig här av sig själv. Jesus kan bara tala så om Fadern som han gör, eftersom han är Sonen och står i Sonens gemenskap med Fadern. Den kristologiska dimensionen, det vill säga Sonens hemlighet som uppenbararen av Fadern, ”kristologin”, är närvarande i allt som Jesus säger och gör. Ytterligare något viktigt blir här synligt: Vi sade att i Jesu gemenskap med Fadern som dennes Son, Jesu mänskliga själ blir med honom indragen i bönens akt. ”Den som ser Jesus, ser Fadern (Joh 14:9). Den lärjunge, som går med Jesus, blir på detta sätt med honom indragen i gemenskapen med Gud. Och detta är det egentligen frälsande: överskridandet av den mänskliga tillvarons begränsning, som alltifrån skapelsen genom gudslikheten är inlagd i människan som en förväntan och en möjlighet.