Kära vänner!
Detta ärevördiga Gudshus – Vår Fru-basilikan i Alte Kapelle – har renoverats på ett praktfullt sätt och får i dag en ny orgel som i denna stund kommer att välsignas och så kunna börja göra vad den är till för: att förhärliga Gud och hjälpa till att stärka vår tro.

Det var en diakon som tillhörde detta stift, Carl Joseph Proske, som på 1800-talet kom med viktiga impulser till förnyelsen av kyrkomusiken. Den gregorianska koralen och den gammalklassiska vokalpolyfonin integrerade han i det liturgiska skeendet. Omsorgen om den liturgiska kyrkomusiken i Alte Kapelle var av överregional betydelse och gjorde Regensburg till ett centrum för den kyrkomusikaliska reformrörrelsen, vars påverkan vi ännu idag kan se spåren av.

I Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin - Sacrosanctum Concilium - förtydligas att ”den sakrala sången med orden som bärande grund utgör en nödvändig och integrerande del av den högtidliga liturgin" (jfr nr 112). Det betyder att musik och sång är något förmer än bara en utsmyckning av gudstjänsten, nämligen att de hör till gudstjänstförrättningen. Festlig kyrkomusik med kör, orgel, orkester och församlingens sång är alltså inget som bara omger liturgin som en förskönande ram utan en viktig beståndsdel som uttrycker deltagande i det som sker i själva gudstjänsten.

Orgeln kallas sedan gammalt och med rätta ”instrumentens drottning” efter som den tar upp alla skapelsens toner och får den mänskliga känslans hela register – från glädje till sorg, till lidande – att vibrera. Utöver detta visar den, liksom alla god musik, bortom det mänskliga och det gudomliga till. Klangfärgernas mångfald, från tystaste piano till överväldigande Fortissimo, gör att den är något förmer än alla andra instrument. Alla det mänskliga Varats domäner kan den få att genljuda. Orgelns många möjligheter påminner oss på sätt och vis om Guds obegränsade och väldiga härlighet.

I psalm 150 nämns horn och flöjter, harpor och lyror, cymbaler och tamburiner, alla dessa instrument skall hjälpa till att lovprisa den trefaldige Herren. I en orgel måste de många piporna och registren samsas och bilda en enhet. Om det här och där kommer till en oren ton, om en pipa är dåligt stämd, då är det kanske till att börja med bara ett vant öra som märker det. Men om flera pipor inte är bra stämda då får vi disharmonier och det blir outhärdligt. Också denna orgels pipor utsätts för temperaturväxlingar och påverkas av slitage.

Detta är en bild av vår gemenskap inom kyrkan. Liksom i orgeln måste handen av den person som fått det i uppgift rätta till disharmonierna och på nytt föra dem till en ren klang. På samma sätt måste även vi i denna vår kyrka som innehåller så många olika karismer och gåvor gång på gång genom trosgemenskapen finna samstämmigheten i vår lovprisning av Gud och i den broderliga kärleken.

Ju mera vi genom liturgin låter oss förvandlas i Jesus Kristus, desto större blir vår möjlighet att förvandla världen, i det att vi utstrålar Kristi godhet, barmhärtighet och människokärlek. De största kompositörerna ville ju var och en med sin musik förhärliga Gud. Johann Sebastian Bach skrev på många av sina partitur bokstäverna ”S.D.G” - Soli Deo Gloria – Åt Gud allena äran. Och Anton Bruckner skrev i början på verket: Tillägnat den gode Guden.

Måtte alla som besöker denna härliga basilika av detta byggnadsverks prakt och med hjälp av liturgin som innehålller den nya orgelns välklang och den högtidliga sången ledas till trons glädje.

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana