Människan - fredens hjärta

1. Vid början av det nya året skulle jag vilja överbringa min önskan om fred till de styrande och ansvariga i nationerna, liksom till alla människor av god vilja. Jag riktar den särskilt till alla som sörjer och lider, som lever under hot om våld och väpnade konflikter eller vars värdighet man trampar under fötterna och som väntar på att bli befriade som människor och som medlemmar av samhället. Jag riktar mig också till barnen som med sin oskuld berikar mänskligheten med godhet och hopp och som genom sin smärta uppmanar oss att bli vägröjare för rättvisa och fred. Just när vi tänker på barnen, särskilt på dem vars framtid är i fara genom skrupelfria vuxnas utnyttjande och ondska, skulle jag med anledning av världsfredsdagen vilja rikta den allmänna uppmärksamheten på ämnet ”Människan – fredens hjärta”. Jag är nämligen övertygad om att freden gynnas om man hyser aktning för människan och att om vi återställer fred i världen skapar vi förutsättningar för en äkta ”universell humanism”. På så sätt förbereder vi en framtid för kommande generationer utan rädsla.

Människan och freden – gåva och tillika uppgift

2. Den heliga Skrift säger: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Till man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27). Eftersom människan är skapad till Guds avbild, äger hon som individ värdigheten av att vara en person; hon är inte bara någonting, utan någon, någon som är i stånd att förstå vem hon är, att vara i besittning av sig själv, ge sig hän i frihet och att träda i gemenskap med andra personer. På samma gång har Gud i sin nåd kallat henne till att ingå ett förbund med sin Skapare, och ge honom ett svar som bygger på kärlek och tro, och som ingen annan kan ge i hennes ställe (1). När man ser på saken i detta underbara perspektiv, förstår man uppgiften som människan fått sig anförtrodd, som består i att hon i denna förmåga till kärlek själv mognar och hjälper världen att göra framsteg, då hon förnyar den i rättvisa och frid. I en storslagen syntes lär oss den helige Augustinus: ”Gud har skapat oss utan oss, men han har inte velat frälsa oss utan oss” (2). Därför är det alla människors plikt att bli medvetna om den dubbla aspekten som består i att gåvan samtidigt är en uppgift att utföra.

3. Också freden är på samma gång gåva och uppgift. Om det är sant att fred mellan individer och mellan folk – förmågan att leva sida vid sida och att knyta förbindelser som grundar sig på rättvisa och solidaritet – är en förpliktelse som aldrig får brytas, då är det också sant, och det i ännu högre grad, att freden är en skänk från Gud. Freden är nämligen ett tecken på Guds handlande, som kommer till uttryck både i skapandet av ett ordnat och harmoniskt universum och i att han frälser mänskligheten, som behöver vinnas tillbaka från den oordning som synden vållat. Skapelse och frälsning är alltså nyckeln till förståelsen av vilken mening vår existens på jorden har. Min vördade företrädare, Johannes Paulus II, sade i ett tal inför FN:s generalförsamling den 5 oktober 1995: ”Vi lever inte i en irrationell och meningslös värld [...] det finns en moralisk logik som upplyser den mänskliga tillvaron och gör det möjligt att föra dialog mellan människorna och folken” (3). Den transcendenta ”grammatiken”, dvs. helheten av regler för det individuella handlandet och människornas beroende av varandra och behov av rättvisa och solidaritet, har skrivits in i samvetena där vi ser Guds visa plan återspegla sig. Nyligen bekräftade jag detta: ”Vi tror att det eviga Ordet, förnuftet, står i begynnelsen, inte oförnuftet” (4). Även freden är alltså en uppgift som förpliktar var och en till ett personligt svar som stämmer överens med den gudomliga planen. Det kriterium som detta svar måste följa kan bara vara vår respekt inför den av Skaparen i människans hjärta inskrivna ”grammatiken”.

Om man ser på saken på detta sätt får vi inte betrakta naturrättens lagar som föreskrifter som pålagts oss utifrån, som om de vore något som tvingar sig på människans frihet. Tvärtom måste de förstås som en kallelse att troget förverkliga den universella gudomliga plan som vi människor fått inskriven i vår natur. Om folken låter sig ledas av dessa normer kan de, vart och ett inom sin egen kultur, komma den största hemligheten nära – som är Guds mysterium. Att erkänna och visa sin aktning för naturrätten bildar därför även idag den grundläggande basen för dialogen som förs mellan troende av olika religioner och mellan troende och icke-troende. Det är en punkt där det mesta konvergerar och därmed en fundamental förutsättning för äkta fred.

Rätt till liv och religionsfrihet

4. Vår plikt att akta varje människas värdighet, i vilken Skaparens bild återspeglar sig, betyder följaktligen att ingen får förfoga över människan enligt eget godtycke. Den som besitter stor politisk, teknologisk eller ekonomisk makt, får inte använda sig av denna för att skada dem som inte är lika mäktiga. Freden grundar sig nämligen på hänsynstagande till allas rätt. Eftersom Kyrkan förstår detta försvarar hon alla människors grundläggande rättigheter. Särskilt fordrar hon aktning för liv och för religionsfrihet. Aktningen för rätten till liv i varje levnadsfas är en punkt av avgörande betydelse. Livet är en gåva och individen har inte rätt att obegränsat förfoga över det. På samma sätt ställs vi, om vi bejakar påståendet att alla har rätt till religionsfrihet, inför en transcendent princip, som gör att vi inte längre är utelämnade åt mänskligt godtycke. Rätten till liv och till att fritt uttrycka sin tro på Gud är inte underordnad mänsklig makt. Om man vill ha fred måste man förstå att dra en tydlig gränslinje mellan det som det är möjligt att förfoga över och det som inte är det. På så vis undviker man att gripa in på ett sätt som inte är försvarbart i de värden som är människans egna just på grund av att hon är den hon är.

5. Vad beträffar rätten till liv, så är det vår plikt att påtala och brännmärka de fruktansvärda kränkningar som man utsätter denna rätt för i vårt samhälle. Förutom offren för de beväpnade konflikterna, terrorismen och olika former av våld, måste vi också tänka på dem som dör ”ljudlöst”, obemärkt på grund av hunger, abort, experiment med embryon och genom eutanasi. Måste vi inte även i allt detta se ett angrepp på freden? Aborter och experiment med embryon står i direkt motsats till den grundläggande hållningen av omsorg om nästan, som måste vara oumbärlig när det gäller att skapa varaktiga fredliga relationer. Ett annat oroväckande symptom på bristen på fred i världen - när det gäller att fritt kunna uttrycka sin egen tro - är svårigheterna som både kristna och anhängare av andra religioner ofta möter när det gäller att öppet och fritt få bekänna den egna religiösa övertygelsen. Särskilt när det gäller de kristna, måste jag med smärta konstatera, att de ibland inte bara hindras att bekänna sin tro, utan i många stater utsätts de till och med för förföljelse; helt nyligen har vi fått bevittna tragiska fall av förfärligt våld. Det finns regimer som vill tvinga på alla en enhetlig religion, medan religiöst okänsliga regeringar visserligen inte utsätter invånarna för våldsam förföljelse, men som istället ägnar sig åt systematiskt hån av dem som har en religiös övertygelse. I vart och ett av dessa fall brister man i respekt för en grundläggande rättighet hos människan, vilket får svåra följdverkningar för den fredliga samlevnaden. Detta leder oundvikligen till att man befrämjar en mentalitet och en kultur som är fientliga mot freden.

Alla människors naturgivna jämlikhet

6. Inte så få spänningar som hotar freden har säkert sin orsak i de många orättvisa olikheterna, som tragiskt nog ännu finns i världen. Särskilt hotfullt är å ena sidan de olika möjligheterna vi har att utnyttja grundläggande tillgångar som föda, vatten, hem och hälsa, och å den andra den fortsatta bristen på jämlikhet mellan man och kvinna när det gäller tillämpningen av de fundamentala mänskliga rättigheterna.

Ett element som är av största vikt för skapandet av fred är att erkänna alla människors principiella likhet, som härleds ur deras gemensamma värdighet som har ett transcendent ursprung. Att de äger denna likhet är alltså något som hör till denna naturliga ”grammatik” som tillhör alla, och som är att finna i den gudomliga skapelseplanen. Missaktar vi eller ringaktar detta faktum, får det svåra konsekvenser som även drabbar freden. Den ytterst svåra nöd som många folk lider under, framför allt bland dem som lever på den afrikanska kontinenten, ligger till grund för våldsamma krav på bättre villkor, och blir ett djupt sår som tillfogas freden.

7. Även det faktum att man inte tillräckligt tar hänsyn till kvinnans situation gör att den samhälleliga balansen utsätts för stora påfrestelser. Jag tänker på utnyttjandet av kvinnor, som behandlas som objekt, och på de många former som bristen på aktning för deras värdighet tar sig. Jag tänker också i ett annat sammanhang på de i en del kulturer fortfarande existerande antropologiska föreställningarna som hänvisar kvinnan till en plats där hon till stor del är underkastad mannens godtycke. Detta får konsekvenser som skadar den personliga värdigheten och begränsar hennes möjligheter att ta del av sina grundläggande friheter. Det är omöjligt att hänge sig åt illusionen att freden har tryggats om inte även dessa former för diskriminering övervinns, vilka sårar den personliga värdighet som givits varje människa av hennes Skapare. (5).

” Fredens ekologi”

8. Johannes Paulus II skriver i encyklikan Centesimus annus: ”Inte bara jorden har givits människan av Gud, för att hon i enlighet med den ursprungliga goda målsättningen skall göra bruk av den, utan människan har blivit skänkt åt henne själv av Gud och hon måste därför respektera den naturliga och moraliska strukturen som hon har utrustats med” (6). Om människan förhåller sig i enlighet med uppgiften hon fått av sin Skapare, då kan hon tillsammans med sina medmänniskor göra världen till en fredens oas. Jämte naturens ekologi finns det alltså så att säga även en ”humanekologi”, som å sin sida kräver en ”samhällsekologi”. Och det betyder att en mänsklighet som önskar fred mer och mer måste bli medveten om förbindelsen som finns mellan naturekologin – som betyder hänsyn till naturen – och den ekologi som berör människan. Erfarenheten visar att varje hänsynslöst handlande mot miljön tillfogar den mänskliga samlevnaden skada och tvärtom. Allt tydligare framträder det oupplösliga sambandet mellan att hålla fred med skapelsen och hålla fred mellan människorna. Båda dessa slag av fred förutsätter att det råder fred med Gud. Den helige Franciskus berömda och poetiska bön som går under namnet ”Sången till Broder Sol” är ett underbart, alltid aktuellt exempel på denna fredens ekologi som visar sig på så många sätt.

9. När vi tänker på det ständigt växande problemet med energiförsörjningen förstår vi det nära samband som råder mellan dessa båda ekologier. Under de senaste åren har nya nationer energiskt engagerat sig i den industriella produktionen och på så sätt gjort att energibehoven blivit än större. Detta håller på att skapa en situation utan tidigare motsvarighet, där man tävlar om de ännu tillgängliga resurserna. Samtidigt lever man i delar av världen ännu under mycket blygsamma förhållanden, där utvecklingen praktiskt taget stoppas upp – också på grund av att energipriserna ständigt stiger. Vad kommer det att bli av dessa folk? Vilken slags utveckling eller brist på utveckling kommer de att tvingas till på grund av den knappa tillgången på energi? Vilka orättvisor och motsättningar kommer tävlan om energikällorna att utlösa? Och hur kommer de människor att reagera som står utanför denna tävlan? Detta är frågor som tydligt visar hur nära hänsynen till naturen är förbunden med det nödvändiga i att knyta förbindelser mellan människor och nationer som aktar på människans värdighet som person och som kan tillfredsställa hennes verkliga behov. Förstöringen av miljön, ett omåttligt och egoistiskt utnyttjande av den och det våldsamma beslagtagandet av jordens resurser åstadkommer slitningar, konflikter och krig, just därför att de är resultatet av ett omänskligt utvecklingskoncept. En utveckling som inskränker sig till den teknisk-ekonomiska aspekten och nonchalerar den etiskt-religiösa dimensionen, skulle inte innebära en integrerad mänsklig utveckling, utan skulle på grund av sin ensidighet till sist väcka människans destruktiva tendenser.

Reducerade visioner av människan

10. Därför är det hög tid – även om det sker inom ramen för de rådande svårigheterna och de internationella spänningarna – att vi engagerar oss i en humanekologi som får ”fredens träd” att växa. Om vi vill kasta oss in i ett sådant företag, är det nödvändigt att vi som ledstjärna har en bild av människan som inte har förvanskats av ideologiska och kulturella fördomar eller av politiska och ekonomiska intressen. Dessa leder nämligen endast till hat och våld. Det är naturligt att människobilden i de olika kulturerna skiftar. Men det är omöjligt att acceptera antropologiska föreställningar, som i sig bär på fröet till motsättningar och våld. Lika oacceptabelt är det med föreställningar om Gud som sporrar till intolerans mot medmänniskorna och till att man i Guds namn använder sig av våld mot dem. Något som vi klart och tydligt måste framhålla är att krig i Guds namn aldrig kan godkännas! När en särskild uppfattning av Gud ligger till grund för kriminella handlingar, är detta ett tecken på att denna uppfattning redan har förvandlats till en ideologi.

11. Idag ifrågasätts freden emellertid inte endast av konflikten mellan de olika reducerade människobilderna, respektive av kampen mellan ideologierna. Den hotas också av likgiltigheten för det som utgör människans sanna natur. Många människor i vår tid förnekar nämligen att det skulle finnas något som kan kallas en specifik mänsklig natur och möjliggör sålunda de mest absurda tolkningar av vad som väsentligen hör till människan. Även här är det viktigt att vi talar klarspråk. En ”svag” uppfattning av människan, som ger rum för även mycket excentriska föreställningar, gynnar endast på ett skenbart sätt freden. I verkligheten hindrar dessa föreställningar en äkta dialog och öppnar porten för auktoritära inställningar som låter människan stå där utan skydd och hon blir då ett lätt byte för förtryck och våld.

Mänskliga rättigheter och internationella organisationer

12. En äkta och hållbar fred förutsätter aktning för de mänskliga rättigheterna. När dessa rättigheter emellertid grundar sig på en svag människobild, hur kan då de själva bli annat än svaga? Här uppenbaras för oss den djupa otillräckligheten i en relativistisk uppfattning av människan, när det gäller att rättfärdiga sina anspråk och försvara sina rättigheter. Det blir här tydligt att vi står inför ett olösligt problem: Rättigheterna framställs som något absolut, men grunden som man anger för dem är bara relativ. Är det då att undra på att man, inför de ”obekväma” krav som en eller annan rättighet innebär, opponerar sig eller beslutar sig för att ignorera den? Bara om dessa rättigheter är djupt rotade i den av Gud givna naturens objektiva krav, kan de tillerkännas henne, utan att hon behöver frukta att de skall frånkännas henne. För övrigt är det klart att människans rättigheter också innebär plikter. Mahatma Gandhi uttryckte sin åsikt om detta i de vackra orden: ”Rättigheternas Ganges-flod flyter ner från plikternas Himalaja.” Bara om vi får klarhet beträffande denna grundförutsättning kan de mänskliga rättigheterna, som idag ständigt befinner sig under angrepp, försvaras på ett lämpligt sätt. Utan en sådan klarhet blir det till sist så att man använder sig av ett och samma uttryck – dvs. just begreppet ”mänskliga rättigheter” – och med detta menar helt olika subjekt. För några är det den mänskliga personen, som kännetecknas av en värdighet som alltid består och som äger rättigheter som alltid gäller, överallt och för alla. För andra är det människan vars värdighet är föränderlig och vars rättigheter kan omförhandlas, både till innehåll, varaktighet och giltighetsområde.

13. På de mänskliga rättigheterna och deras skydd åberopar sig ständigt de internationella organen och särskilt Förenta Nationerna, som med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna från år 1948 gav sig själv som uppgift att arbeta på att befordra de dessa rättigheter. Denna förklaring anses som en slags moralisk förpliktelse som hela mänskligheten antagit. I detta ligger en djup sanning, framför allt när grunden till de i deklarationen beskrivna rättigheterna inte endast ses som ett beslut taget av generalförsamlingen utan som ett uttryck för människans själva natur och hennes oförytterliga värdighet som person, skapad av Gud. Därför är det viktigt att de internationella organen inte förlorar de mänskliga rättigheternas naturliga fundament ur blicken. Det bevarar dem för den tyvärr alltid latenta faran att glida ner i en enbart positivistisk tolkning av dessa rättigheter. Om detta skulle ske, då skulle det visa sig att de internationella organen inte förfogar över det nödvändiga anseendet för att kunna spela sin roll som försvarare av människans grundläggande rättigheter – trots att detta är den uppgift som ytterst sett rättfärdigar organisationens existens och dess handlande.

Humanitär folkrätt och inomstatlig rätt

14. Med utgångspunkt i medvetandet om att det finns oförytterliga mänskliga rättigheter, som har att göra med att människorna har en gemensam natur, har en humanitär folkrätt utarbetats, som staterna, även när de befinner sig i krig, är skyldiga att följa. Oavsett vad som skett i det förflutna, har man tyvärr inte tillräckligt tagit hänsyn till detta i en del krigssituationer, och detta helt nyligen, till exempel under konflikten för några månader sedan i södra Libanon. Där har man i stor utsträckning inte beaktat plikten att skydda oskyldiga offer, att hjälpa dem och att inte dra in civilbefolkningen i krigshandlingarna. Libanons smärtsamma öde och konflikternas nya beskaffenhet, särskilt sedan de terroristiska hotelserna igångsatt okända former för våld, kräver att det internationella samfundet bekräftar den humanitära folkrätten och tillämpar den på dagens alla aktuella situationer där väpnad konflikt råder, inbegripet dem som gällande internationell rätt inte hade kunnat förutse. Dessutom kräver terrorismens gissel en fördjupad reflektion över de etiska gränserna beträffande användandet av dagens medel till skydd för det egna landet säkerhet. Allt oftare sker nämligen ingen krigsförklaring, framför allt när de utlöses av terroristgrupper, som är fast beslutna att nå sitt mål med vilka medel som helst som står dem till buds. Inför de upprörande scenarierna som vi upplevt under senare år kan staterna omöjligen bortse ifrån att det är nödvändigt att sätta upp tydliga regler som gör att de effektivt kan hålla stånd mot den dramatiska ”avdrift” som vi upplever nu. Krig innebär alltid ett misslyckande för det internationella samfundet och svåra förluster i människoliv. När det trots allt kommer till krig måste åtminstone de viktigaste principerna för att skydda människoliv och de grundläggande värdena för den civila samlevnaden iakttas. Detta sker genom att man ställer upp normer för hur man skall förhålla sig så att man begränsar skadorna så mycket som möjligt och så att man gör allt för att minska de lidanden som civilbefolkningen och alla offer för konflikten måste utstå. (7).

15. Ett annat element som vållar stor oro är den av några stater nyligen uttryckta viljan att utrusta sig med kärnvapen. Därigenom har det redan utbredda klimatet av osäkerhet och rädsla inför en eventuell kärnvapenkatastrof ytterligare skärpts. Det skulle slunga människorna tillbaka in i ”det kalla krigets” påfrestande ängslan. Man hade hoppats att faran för ett kärnvapenkrig äntligen skulle vara över och att mänskligheten kunde andas ut i en varaktig lättnad. Hur aktuell framstår inte i detta sammanhang Andra Vatikankonciliets uppmaning: ”Varje krigshandling, som syftar till att utan urskillning förstöra hela städer eller vidsträckta områden och befolkningen där, är ett brott mot Gud och människan och måste energiskt och på ett oryggligt sätt fördömas” (8). Tyvärr skockar sig på nytt hotande mörka moln vid mänsklighetens horisont. Vägen på vilken man kan säkra en fredlig framtid för alla består inte bara i internationella överenskommelser om icke-spridning av kärnvapen, utan även i att man beslutsamt bemödar sig om att minska dessa vapens antal och att arbeta på att slutgiltigt göra sig av med dem. Låt inget göras ogjort för att uppnå dessa mål på förhandlingens väg! Hela den mänskliga familjens öde står här på spel!

Kyrkan ställer upp till försvar för människans transcendenta värde

16. Slutligen skulle jag vilja rikta ett enträget upprop till Guds folk och be att varje kristen må känna sig förpliktad att bli en outtröttlig fridsstiftare och en modig försvarare av människans värdighet och hennes oförytterliga rättigheter. Må hon vara tacksam mot Herren som kallat henne att tillhöra hans Kyrka, som är ”tecken på och garant för människans transcendenta karaktär” (9) och låt henne aldrig tröttna på att av Honom utbedja fredens grundläggande gåva som är så viktig för vars och ens liv. Dessutom bör den kristne vara stolt över att få tjäna fredens sak med generös hängivelse, och gå sina bröder till mötes, särskilt dem som inte endast lider av fattigdom och elände utan dessutom inte äger fredens dyrbara gåva. Jesus har uppenbarat för oss att ”Gud är kärlek” (jfr 1Joh 4:8) och att varje människas största kallelse är kärleken. I Kristus kan vi finna de högsta skälen till att vi vill bli trofasta försvarare av den mänskliga värdigheten och modiga fredsbyggare.

17. Må alltså ingen troende upphöra att ge sitt bidrag, som syftar till att befordra en ”äkta integrerad humanism” enligt den lära som encyklikorna Populorum progressio och Sollicitudo rei socialis innehåller, vars 40:e och 20:e årsdagar vi just detta år firar. Vid denna början av år 2007 anförtror jag min innerliga bön för hela mänskligheten åt Fredens drottning, moder till Jesus Kristus, Han som är ”vår fred” (Ef 2:14). Till henne vänder vi oss – mitt ibland alla faror och problem – med ett hjärta fullt av hopp. Må Maria visa oss sin Son så att vi i Honom finner vägen till fred och våra ögon upplyses så att de kan känna igen Hans ansikte i varje människas ansikte - människan som är fredens hjärta!

Vatikanen den 8 december 2006.

BENEDICTUS PP. XVI

[© Copyright 2006 Libreria Editrice Vaticana]
Översättning: Natasja Hovén och Per Paul Ekström

Noter:

(1) Jfr. Katolska Kyrkans Katekes, 357.
(2) Sermones 169, 11, 13: PL 38, 923.
(3) Nr. 3.
(4) Predikan på Islinger-fltet utanför Regensburg (12. September 2006).
(5) Jfr Kongregationen fr Troslran, Skrivelse till den Katolska Kyrkans biskopar om samarbetet mellan män och kvinnor i Kyrkan och i världen (den 31 maj, 2004), Nr. 15-16.
(6) Nr. 38.
(7) Beträffande detta har Katolska Kyrkans Katekes angivit stränga och noggranna kriterier: n. 2307-2317.
(8) Den pastorala konstitutionen: Gaudium et spes, n. 80.
(9) Ibid, n. 76..