KRAKOW, Polen, den 28 maj, 2006 (Zenit.org).- Här följer talet som Benedikt XVI höll idag när han besökte koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau, den sista etappen på den apostoliska resan till Polen.

* * *

Att tala på denna fasans plats, på platsen där aldrig förut skådade massförbrytelser ägde rum emot Gud och människorna, är nästan omöjligt – och särskilt svårt och plågsamt för en kristen, för en påve ur landet där man gav upphov till dem, Tyskland. På en plats som denna fattas orden, det enda som hörs är en fruktansvärd tystnad – en tystnad som i sig själv är ett rop till Gud ur hjärtat: Varför, Herre, förblev du tyst? Hur kunde du låta allt detta hända?

Vi böjer alltså våra huvud i tystnad inför alla dessa som led och som dog här, men vår tystnad blir på samma gång en bön om förlåtelse och försoning, en bön till den levande Guden att aldrig mer låta något sådant hända.

För 27 år sedan, den 7 juni 1979, stod påven Johannes Paulus II på denna plats. Han sade: Jag kommer hit idag som en pilgrim. Som ni vet har jag varit här många gånger. Så många gånger. Och många gånger har jag stigit ner i Maximilian Kolbes dödscell, stannat till inför avrättningsväggen och promenerat bland ruinerna av Birkenau-ugnarna. Det var omöjligt att jag inte skulle komma hit också som påve."

Johannes Paulus II kom hit som son till det folk som tillsammans med det judiska folket var de som led mest på denna plats och överlag under hela kriget. ”Sex miljoner polacker miste livet under det andra världskriget, en femtedel av hela nationen”, påminde han oss. Även här kallade han oss högtidligt till respekt för de mänskliga rättigheterna och respekt för nationerna, liksom hans företrädare Johannes XXIII och Paulus VI hade gjort före honom och tillade: Den som uttalar dessa ord….är en son till den nation som under historiens lopp lidit så mycket på grund av andra nationer. Han säger detta inte för att fördöma utan för att komma ihåg. Han talar i namnet av alla de nationer vars rättigheter har kränkts och lämnats utan beaktande…”.

Johannes Paulus II kom hit som en son till det polska folket. Jag kommer hit idag som en som av det tyska folket. Därför måste jag upprepa hans ord: Jag kunde inte låta bli att komma hit..

Det var nödvändigt att jag skulle komma hit. Det var och är min plikt eftersom den följer av sanningen. Det är deras rättighet som har lidit att sanningen bärs fram. Det är Guds uppdrag till mig att jag som efterföljare till Johannes Paulus II och samtidigt ett barn ur det tyska folkets led, står här som en folkets son. Detta folk över vilket en skara förbrytare kom med lögnaktiga löften, med löfte om storhet, upprättande av nationens ära och betydelse, med löfte om välstånd. De vann makt också genom terror och skrämseltaktik och kunde så bruka och missbruka vårt folk till ett verktyg för sitt förstörelseraseri och sin härskarlust.

Nej, jag kunde inte låta bli att komma. Den 7 juni 1979 kom jag som ärkebiskop i München-Freising, tillsammans med många andra biskopar som medföljde påven, lyssnade till hans ord och stämde in i hans bön. År 1980, kom jag tillbaka till denna förfärliga plats med en delegation tyska biskopar, förfärad över ondskan som den andas, och ändå tacksam för att försoningens stjärna har börjat lysa över de mörka molnen.

Det är av samma anledning som jag kommer idag för att be Gud om försoningens nåd – först av allt från Gud som är den ende som kan öppna och rena våra hjärtan, sedan från alla de män och kvinnor som led här och slutligen försoningens nåd för alla dem som i denna historiska tid lider på andra sätt av hatets makt och det våld som hat ger upphov till.

Så många frågor kommer upp på denna plats! Hela tiden kommer frågan: Var var Gud under de dagarna? Varför var han tyst? Hur kunde han tillåta detta ändlösa slaktande, denna ondskans triumf?

Orden i psalm 44 kommer för mitt sinne, Israels klagosång: " Men du har krossat oss där schakaler bor och låtit dödsskugga falla över oss. Om vi hade glömt vår Guds namn och sträckt ut våra händer mot en främmande gud, skulle då inte Gud ha upptäckt det, han som känner hjärtats hemligheter? Nej, för din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Vakna upp! Varför sover du, Herre? Vakna! Förkasta oss ej för alltid. Varför gömmer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck? Vår själ är nerböjd i stoftet, vår kropp ligger nertryckt till jorden. Grip in och hjälp oss, friköp oss för din nåds skull. " (ur Psaltaren 44).

Detta ångestens rop som Israel lyfte upp mot Gud i sina lidanden, i ögonblick av djupaste nöd, det är också ropet på hjälp som alla i varje tidsepok – igår, idag och imorgon – som lider och åberopar Guds kärlek, kärleken till sanning och godhet. Hur många är de inte ännu i våra dagar!

Vi kan inte kika in i Guds mystiska plan – vi ser bara små stycken här och där och det är inte upp till oss att göra oss till domare över Gud och historien. Om vi gjorde det skulle vi inte försvara människosläktet utan bara bidra till dess förfall. Nej, när allt har sagts och gjorts, måste vi fortsätta att ropa till Gud – ödmjukt men utan uppehåll: Vakna, Gud! Glöm inte oss människor, vi som är dina skapade varelser!

Och vårt rop till Gud måste också bli till ett rop som genomborrar våra hjärtan, ett rop som inom oss väcker Guds dolda närvaro – så att hans makt, makten som han har lagt i våra hjärtan, inte kommer att begravas eller kvävas inom oss genom själviskhet, småaktighet, likgiltighet och opportunism.

Låt oss ropa till Gud, ur djupet av våra hjärtan, i nuets ögonblick, när vi drabbas av olyckor, när alla mörkrets makter på nytt verkar att ta över våra mänskliga hjärtan, vare sig det rör sig om att missbruka Guds namn för att rättfärdiga sanslöst våld mot oskyldiga personer eller den cynism som vägrar att erkänna att Gud finns och som förlöjligar dem som tror på Honom.

Låt oss ropa till Gud att Han må omvända män och kvinnor till tron på sig och hjälpa dem så de ser att våld inte medför fred men bara leder till ännu mera våld – ett förstörelsens moras där slutligen alla är förlorare.

Den Gud som vi tror på är en förnuftig Gud – Hans förnuft innebär inte universums kalla matematiska lagar utan handlar om kärlek och godhet. Vi ber till Gud och vi vädjar till mänskligheten att detta förnuft, kärlekens logik och erkännandet att det bara är försoning och fred som kan leda mänskligheten framåt, må segra över hoten som kommer ur oförnuftet eller från ett falskt och gudlöst förnuft.

Platsen vi står på är en åminnelsens plats. Det förgångna är inte helt enkelt något förflutet. Det har alltid något att säga oss, det talar om vilka vägar vi skall ta. Liksom Johannes Paulus II har jag också gått förbi alla inskrifterna som på olika språk påminner om dem som dog här. Det är inskrifter på vitryska, tjeckiska, tyska, franska, grekiska, hebreiska, kroatiska, jiddisch, ungerska, holländska, norska, polska, ryska, romani, rumänska, slovakiska, serbiska, ukrainska, judisk-spanska och engelska.

Minnesstenarna talar förvisso om mänsklig smärta, om maktens cyniska behandling av människorna som om de var föremål, som inte erkände dem som varelser skapade till Guds avbild.

En del av inskrifterna är skarpa påminnelser. Så till exempel den på hebreiska. Tredje rikets härskare ville krossa hela det judiska folket, utplåna det ur förteckningen av jordens folk. På så sätt fullbordades psalmens ord: ” Vi dödas som får som leds till slakten” på ett fruktansvärt sätt.

Dessa grymma brottslingar ville egentligen genom att utplåna detta folk döda den Gud som kallade på Abraham, som talade på Sinai och lade fram de grundlagar som skulle leda mänskligheten, principer som är evigt gällande. Om detta folk, genom själva sin existens, var vittnen till den Gud som talade till mänskligheten och ville vara till för oss, då var det nödvändigt att denne Gud måste dö och att makten måste ges åt människan själv – till de män som trodde att de med våld kunde göra sig till världens härskare. Genom att utrota Israels folk ville de också rycka upp den rot ur vilken den kristna tron reser sig och ersätta den med en tro som de själva uppfunnit och som var tron på människans och de mäktigas egenmäktiga härskande.

Vi har också den polska inskriften. Först och främst ville de utrota den kulturella eliten och på så sätt utplåna folket i sin egenskap av autonom historisk enhet och göra det, i den mån det ännu fanns kvar, till ett folk bestående av slavar.

En annan inskrift, på romani, påminner om att detta folk som lever genom att migrera bland andra folk ansågs vara något som var onödigt i den universella historien. I en ideologi som bara erkände det som var empiriskt nytt, skulle allt annat enligt dem avskrivas som ”liv som inte var värt att leva” (lebensunwertes Leben).

Vi har också en inskrift på ryska som firar minnet av de många ryska soldater som fick ge sina liv i kampen mot den nazistiska terrorregimen, men denna inskrift påminner oss också om att deras uppdrag hade ett tragiskt dubbelsyfte: genom att befria folket från en diktatur, gav de dem en annat, den som representerades av Stalin och det kommunistiska systemet.

De övriga inskrifterna som är avfattade på alla de europeiska språken, talar också till oss om mäns och kvinnors lidande över hela världsdelen. Vi skulle bli mycket upprörda i våra hjärtan om vi kunde komma ihåg dem, inte bara i allmänhet, utan också i dem såg de individers ansikten som fick sluta sina liv här i denna avgrund av skräck och fasa.

Jag vill särskilt uppehålla mig inför inskriften på tyska. Den påminner oss om Edith Steins ansikte, Teresa Benedikta av Korsets, hon var en kvinna, judinna och tyska, som försvann tillsammans med sin syster in i det nazityska koncentrationslägrets svarta natt, som kristen och jude accepterade hon döden liksom de övriga av sitt folk och gav den för sitt folk.

Tyskarna som hade förts till Auschwitz-Birkenau och som mötte döden där ansågs vara ”nationens avskum” (Abschaum der Nation) och nationens avskräde. Idag hyllar vi dem tacksamt som sanningens och godhetens vittnen som fanns till och med bland vårt folk. Vi är tacksamma mot dem eftersom de inte gav efter för ondskans makt och nu står inför oss som ljus som lyser i den mörka natten. Låt oss i djup respekt och tacksamhet böja huvudet inför dem som liksom de tre unga männen i Babylon mötte döden i den brinnande ugnen och då svarade: Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp” (jfr Daniel 3:17 ff.).

Ja, bakom inskriptionerna ligger oräkneliga människors öden. De skär i öronen på oss när vi minns dem, de rör våra hjärtan. De gör inte att vi förstärks i vårt hat. Istället visar de oss de hemska effekterna av hatet. De tjänar istället till att hjälpa förnuftet att se det som är ont och att förkasta det, att upptända mod i oss så att vi kan göra det goda och motstå det onda. De gör att vi känner känslorna som Sofokles lät sätta i Antigones mun när hon betraktade alla fasor omkring sig. Min mänskliga natur är inte att instämma i hatet utan att instämma i kärleken.

Gud har i sin nåd, tillsammans med den rening av minnet som denna fasornas plats har krävt, att ett antal initiativ har påbörjats som har som mål att sätta en gräns för det onda och att bekräfta att det finns godhet i världen.

Nyligen kunde jag välsigna Centrum för dialog och bön. I närheten av det lever karmelitsystrarna sitt fördolda liv, de vet att de är förenade på ett särskilt sätt till Kristi kors mysterium och påminner oss om de kristnas tro, vilken säger att Gud själv steg ner i lidandets helvete och lider det med oss. I Oswiecim finns Maximilian Kolbe-centret och det Internationella centret för information om Auschwitz och Förintelsen. Vi finner där också det Internationella huset för möten mellan unga människor. Nära ett av de gamla bönehusen finner vi det Judiska centret. Slutligen kommer snart Akademin för mänskliga rättigheter att upprättas. Så det finns hopp om att denna fasornas plats så sakta kommer att bli en plats där det blir möjligt att tänka konstruktivt och att minnet kommer att skapa motstånd mot det onda och seger för kärleken.

Mänskligheten vandrade i Auschwitz-Birkenau genom ”mörkrets dal”. Därför skulle jag här på denna plats vilja avsluta med en bön om förlitande – en av Israels psalmer som också är en bön som de kristna ber: En psalm av David. HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig…Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen" (Psalm 23:1-4, 6).

Inofficiell översättning av originaltext utgiven av
© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana